Nils reseblogg

Varannan dag då jag ska till sjukgymnasten måste jag ta mig från bostadsområdet Ridgemont, i folkmun Gräddhyllan, ner längs en snötäckt hinder-isbana till stig som inte är lätt att överleva med två fullt fungerande ben och nästan lika utmanande som en jordenrunt seglats då man går på kryckor.

Förberedelserna inför sjukgymnasthajkandet har blivit till en ritual då jag laddar upp med ett rejält lass gröt och varma kläder innan jag säger farväl till mina tårögda vänner som inte vet när det kommer att få se mig igen.
Men jag biter ihop och hajkar den 200meter långa stigen med kryckorna i högsta hugg och svetten droppandes från pannan.

Men igår han jag inte mer än att bestiga den första snövallen och gå en fem-tio meter innan jag hörde någon ropa bakom mig. En äldre dam som precis rusat ut ur sitt hus kom löpande efter mig som om hon inte hade en aning om hur lätt äldre damer bryter lårbenshalsen på halt underlag och ropade:

-Don't you want a ride down to town?
-Eh.. Jag slängde en snabb blick på is-stigen framför mig.. That would be awsome..
-I thought so, walking down the slippery path is not fun without crutches..
-I know, thanks alot..

Så där satt jag en minut senare djupt tacksam i hennes bil medan hon skrapade bort frost från fönstren. Sen körde hon mig hela vägen till dörren. Hon måste ligga +100 000 000 000 på sitt Karmakonto.

Thanks alot gräddhylan-Lady!