Slutet pa en era...

I Vang Vieng gjorde en kille som borjar bli en legend pa den har bloggen ett mycket bra beslut da han somnade pa ett badrumsgolv. Badrummet tillhorde namligen tva kanadensiska tjejer som heter Lindsay och Leia. Det var borjan pa den era som nu ar slut.


Leia gor varan hemliga signal. Nu eftersom gruppen ar upplost kan jag avsloja till alla killar som har statt och pratat med nagon av dessa tva tjejer dom senaste tva veckorna. Detta betyder; Radda mig, denna killen e ful!

I Vang Vieng borjade vi hanga nastan konstant, och nar man ligger och slappar efter nagra dagars tubing utan somn uppstar det latt en mycket, i detta fallet MYCKET!, underlig humor. Efter tva dagar hade vi sa manga insideskamt att det helt enkelt blev omojligt for nagon utomstaende att ens forsaka forsta varfor tre till synes utveklingstorda manniskor skrattade sa dom grat at att den fjarde som troligvis var den mest skruvade av dem alla rullade runt i fosterstallning pa marken mitt i gatan.

Vi skapade en grupp som hette A.F.F.C (Asia is so Fucking Fun and Cool). Dessa fyra bokstaver lyckades vi skriva pa ca 104 manniskor med permanent penna under en tubingdag. Min Favorit var en kille som fick AFFC stort och blatt i pannan! Bra jobbat Lindsay.

Vi hangde sedan igenom hela norra Vietnam och jag tror aldrig jag har skrattat sa mycket i hela mitt liv. traningsvark i magen varje dag.
Jag skulle kunna skriva upp 100skamt som vi har skrattat at men det fungerar inte om man inte vet hela historien bakom. Plus att ni skulle tro att vi verkligen ar sjuka i huvudet. Vilket vi troligvis hade blivit om vi inte hade skiljts at tillslut.

Idag insag jag och Mowgli att nu maste vi borja ta hand om oss sjalva igen. Fan hur anvander man den dar Lonley Planet egentligen. Lindsay hjalp! och Leia som kan fa mig att skratta utan att saga ett ord. Var e du pa 8 timmarsbussen till Saigon?

Snyft!

Hej da flickor! (Alskar mina ben i bakrunden)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0