Nils reseblogg

Klockan 10.30 anlände vi till Kungälv och Hugo tog sig en extra stor kopp kaffe hemma hos pappa, Samim sprang hem till mamma och hämtade gräs-allergitabletter och jag ringde dem båda var femte minut för att se till att dom skyndade på medan jag själv stod och studsade på startlinjen som i detta fallet var slutet på Hugos pappas gata.

Så 11.45 satte vi äntligen iväg och gick i hela.. hrm.. 15 minuter. Sen stannade vi till på city gross i Ytterby för att fylla på matsäcken. Givetvis köpte "föredetta-godis-läsk-glass-missbrukaren-men-nu-fit-och-nyttigast-i-världen-Hugo" morötter. Ett kilo. Med tanke på att jag klarade mig i Asien i 6 månader på ca 12-13kg så är 1kg morötter ganska mycket. Men goda var de. Det tyckte både jag och Brutus som vi träffade på vägen.

När vi väl lyckats ta oss ut ur city gross med väskorna ett par kilo tyngre började vi äntligen traska på med Marstrand och Hugos mamma Bittans lasagne i sikte. De första fem minuterna kunde vi gå på trottoaren och tjöta, sjunga och lyssna på när Samim svor över att hans gräsallergi redan hade slagit in och att medicinen inte fungerade. Sen tog trottaren slut. Vi fick gå på led och eftersom det körde förbi en bil var fjärde sekund så försvann hälften av alla konversationer i brusandet. FAIL!

Det var inte alls lika kul när man inte kunde prata och den första timman gick riktigt långsamt. Fattar inte varför dom inte bara kan lägga till en halvmeter vägren på varje sida vägen när dom ändå asfalterar. För på Marstrandsvägen är det helt seriöst mellan 5-15cm vägren. Vet inte hur många gånger jag var centimetrar från att få armbågen eller kameran smashad av en backspegel som ägdes av en förare som inte gillade unga gossar på vägen, och som tävlade i sporten smasha så många armbågar du kan detta halvåret och vinn en ny cyckel (Värde3599:-).

Vi överlevde i alla fall alla bildårar och efter någon timma var väl lunchtimman slut för då minskade trafiken och vi kunde gå och snacka med varandra igen.

Efter en stund kom vi fram till Hålta kyrka och hade en liten rast. Åt lite kakor och drack saft och vatten. Det skulle vi aldrig ha gjort. För när man väl har satt igång ska man aldrig sluta. Allt blod samlades i fötterna och jag började känna den allt för välkända känslan mellan mina skinkor som jag känt så många gånger förut. Rövskav. FAIL!
Jag vet inte hur många av er som någonsin haft detta problem. Men man får helt enkelt av någon outgrundlig andledning skav mellan skinkorna. Men vi traskade på. Jag med en nu ännu mer putande stjärt för att lindra skavet och Samim med skoskav. Den före detta lataste person jag kände, Hugo, ville att vi skulle jogga sista biten (2mil). Men vi röstade ner det.


Och vi gick.. och gick lite till..

Sen åt vi..

Och Samim hade problem med gräsallergi..

Sen träffade vi Rayat som jobbar halva året som fisk och räk-rökare i Tjuvkil och andra halva som tigerguide i Indien..

Sen lekte vi lite..


Sen såg vi den äntligen.. Marstrands fästning!

Sen var det en bit till att gå.. eller krypa..

Men tillslut kom vi fram och Bittan hade lasagnen framme i högsta hugg. Medan vi satt där och åt tills vi storknade pratade vi om hur det faktiskt hade vart mycket lättare än vi hade trott. Det tog ju bara sex och en halv timma satt vi där och skröt för oss själva. Men så fort maten var slut och vi alla satt bekvämt tillbaka i sofforna nere på Svanen West så blev det fort ganska så tyst. Och jag tror ingen av oss hade några problem att somna den kvällen.