Nils reseblogg

Syttonde Maj är inte bara Norges nationaldag och en andledning för en massa gutter och jenter att slå runt på gatorna i Oslo. Det är nämligen också min kära mors födelsedag.

I år när hon som vanligt räknade upp sin urtråkiga önskelista på saker som badsalt, dåliga böcker och en lock av Bo Caspers hår, lyssnade jag som vanligt inte. Istället tänkte jag precis som julen 2004 då jag gav min kära syster en så kallad "Air-Zooka". Vad kan jag ge henne som även jag kan få ut nått av? Göteborgs Symfoniker har jag av någon andledning alltid velat se, så det fick det bli.

-En mustig symfoni med ett gött gäng skillade musiker ledda av en gubbe med pekpinne måste vara rätt coolt att se! Det tycker säkert mamma också är kul. Tänkte jag..

Så lite innan klockan tre idag intog vi våra platser på vänstra läktaren i Göteborgs-konserthus och såg alla de 109 pingvinklädda musiksnillena inta sina platser och värma upp fioler, cellos, basar, trummor, röster och en hel massa instrument man kan blåsa i.

Sen kom Magnus Uggla in och alla klappade i händerna som galningar. Det visade sig snabbt att det inte var Magnus utan en Colombian vid namn Gustavo Dadamel som bara av en slump hade sett en Uggla-video någon gång på 80-talet och ända sedan dess kämpat för att nå en lika perfekt balsam-shampoo-svarthårfärg-balans i sitt svarta, lite hockey men ändå inte, formade krull. Han är nästan där nu..



I vilket vilket fall började han vifta med sin pinne och musiksnillena började dra på stråkar, slå på trummor, blåsa och sjunga allt vad dom kunde, medan det svarta, lite hockey formade men ändå inte, krullet fladdrade i takt.

Det var riktigt, riktigt maffigt.. ..i cirka 10 minuter!! Sen var det bara 75 minuter kvar. Utan paus! FAIL!!

För det första så tycker jag att opera är lika kul att lyssna på som growl i death metal. Man vill liksom bara be den som står brevid den feta damen att stiga av hennes fot så hon slutar skrika. Sen så kan det inte hjälpas hur duktiga alla dessa 109 musiker är. Det blir enformigt med bara en massa i och för sig maffiga men allt för lika stycken. Ett efter ett efter ett.

Och varmt var det. Och publiken hostade, fes och klappade exakt samtidigt. Och jag somnade..

Mamma fick flera gånger peta på mig för att jag började snarka. Hade det inte vart för att hon själv hade svårt för att hålla sig vaken så hade hon nog gett mig onda ögat. Men nu skrattade vi bara åt vårt tarvliga försök till att vara kulturella och så fort de släppte ut oss gav vi oss av snabbare än ögat för att inte råka bli kvar vid någon slags fin i kanten "-en gång till!"