Nils reseblogg

Hört i en lägenhet i Kungälv den femte maj 2009.

-I år har jag druckit etthundratjugotre öl..

-....?

Denna mening då den uttalas helt utan ironi i rösten kan bara tillhöra en person;

Petter!

En av mina allra bästa vänner/buksvågrar som alltid ställer upp. Men han är också killen som tycker det bästa som finns är när folk skadar sig, dör, får brännskador, stukar foten eller helst av allt blir förlamade. Då fnissar han tills han kissar på sig. Han skyller på att det är hans sätt att "klara av" otäcka saker. Men jag som skådar rätt igenom honom, vet att det bara är på grund av det övriga samhällets normer och påtryck som han öppet inte vågar stå för sin förkärlek till andra människors olycka.

Ett bra exempel på detta var när jag under ett infall byggde en mycket ogenomtänkt (som vanligt) Vang Vieng-swing i en bro som går över älven i Kungälv. I brist på rep använde jag en tunn flagglina som givetvis gick av redan efter ett par fyra svingar eller så. Resultatet blev ett fall på ca tre meter ner på stora sprängstenar med ett över 6cm långt och minst 1,2cm djupt sår tvärs igenom fotsulan och halva tån på höger fot. (Har faktiskt en bild på såret men lämnar den utanför bloggen på grund av känsliga läsare) Joel, han som var i filmen tidigare, fiskade som tur var upp mig från älvens mycket starka ström.

En timma senare hade två morfinsprutor och en ambulans hjälpt mig till akuten. Petter hade näst intill väntat på mig där. Någon hade ringt honom och inte ens om ambulansmännen hade lånat Michael J Foxs tillbaka-till-framtiden-bil, hade de kommit till sjukhuset fortare än den till synes välvårdade och trevlige gossen med bättre luktsinne på blod än en vithaj efter tre månaders fasta.

Efter flera timmars väntan kom äntligen doktorn in på rummet där jag låg. Han hade med sig inte mindre än tre sjuksköterskor. Jag fick strax reda på varför. När man bedövar ett sådant här sår innan de ska sys ger man bedövning genom att ta en enorm spruta och "göra runt" i såret. De tre sjuksköterskorna var bara till för att hålla fast mig medan jag låg där och skrek värre än killen som får benet avsågat i en dålig skräckfilm typ gräsklipparmannen 5. Varje gång jag fick slut på luft blev det ett litet tyst ögonblick. Då hörde man hur Petter som skulle vara mitt stöd bara satt och fnissade för att han tyckte att detta var en hysteriskt rolig dag.

En annan av Petters hobbys är hans AK-47a. Han har på postorder beställt en replika i verklig storlek och vikt, som man kan låtsasladda för att sedan avfyra med ett klickljud som resultat. Den kostade förövrigt nära på 2000spänn och ingen förstod vad han skulle med den till. Men Petter använder den flitigt.

Han står helt enkelt i sitt fönster hemma och siktar på folk.

På telefon..

-Tja Petter va gör du..

-Jag siktar lite.. Man kan höra hur koncentrerad han är.

-Det är fel på dig vet du va?

-Idag har vart en riktigt bra dag, förut fick jag siktat på hela den där fula äckliga familjen som bor i uppgången brevid. Hahahaha.. Fan av gött det var!

-Du är hjärndöd.

Petter lyssnar inte..

-Yes här kommer dom igen, vänta lite måste använda båda händerna.

-Ring aldrig mig igen.

Petter hör inte det sista för han har redan lagt ner luren och koncentrerar sig till max för att hålla siktet riktat rätt så länge den han siktar på syns i fönstret.

Kite-surfing är en annan av Petters absoluta favoritsporter. Vi runt om honom gör givetvis allt för att få honom att lägga mer tid på det och mindre på att "sikta" så att vi ska få ha kvar honom utanför sluten psykvård.

Jag och Petter har sjukt kul tillsammans och då vi inte jobbar med våra styrelseansvar i skatecrewet "Vi som är helt värdelösa men tycker det är kul ändå" blir det en hel del annat som känns som om dessa bilder kan beskriva bättre än jag.