Nils reseblogg

Som van sjukhusbesökare insåg jag givetvis direkt att om jag skulle vara där 6.30 så skulle jag tidigast få en säng vid 9-10 tiden. Men har jag väntat på operation i fem år så ska det inte vara några problem att vänta två, tre timmar till.
Precis som förutspått satt jag och väntade till halv tio innan jag fick komma in. Eftersom dom enbart hade fyran på tvn i väntrummet kunde jag vid det laget nyheterna som visas var femtonde minut, utantill. Eritreas president är ett AS! Bara den meningen skulle jag troligvis bli skjuten för om han fick tag på mig. Fattar inte hur man kan vara så hjärndöd. Stöd Dawitt Isaac!

Precis hur dålig humor jag och mina vänner har går inte att beskriva. Men jag kan inte räkna gångerna då mina vänner i brist på annat att skratta åt har kallat mig Alienhandled och kommit på dussintals historier om hur en Alien kom ner från himlen och lade ägg i min handled som nu ligger där inne för att en dag bryta sig ut ur huden och ta över jorden. Eller att knölen på min handled är en liten komandocentral där det precis som i Men in Black sitter en liten figur och styr mig. Det är det jag skyller på när jag gjort något mindre genomtänkt.

Efter att jag väl fått av mig kläderna gick det i alla fall fort. Kändes lite löjligt när det kom en vaktmästare och körde mig liggandes i sängen igenom hela sjukhuset för att komma till kirurgen.

Deras plan var sådan att de bara skulle bedöva armen. Jag skulle få lugnande men hela tiden vara vaken. Såå.. Narkosläkaren som såg ut lite som en katt i en tecknad serie tog fram en nål lika stor som ett sugrör och började hugga mig i armhålan. När jag kved fram om det verkligen var nödvändigt att hugga så djupt, började hon skratta hysteriskt och berättade att det bästa hon gjort i hela sitt liv var att åka på studieresa till Tyskland för att lära sig mer om Dr Mengele.
Efter en stund började hon i alla fall bli trött i armen av allt hugande så då fick det tydligen vara nog med bedövning. Armen kändes lite domnad men inte helt bedövad.

Dom varnade mig för att lyfta den men nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli. Det slutade med att jag tappade armen rakt i ansiktet på mig själv. En hand slappare än en påse vatten väger faktiskt mer än man tror och det vittnar min fläskläpp gärna om.

De lyckades i alla fall inte få bedövningen att verka tillräckligt bra så jag blev sövd istället.


Vips så var 150 minuter över och jag vaknade upp ur min drogdimma på uppvaket. Man kan ju inte påstå annat än att det är fint att ligga halvnersövd och helt borttöcknad och lyssna på Melpo Mene - Hello Bejamin. Då mådde jag bra!

Hela gårdagen låg jag vaken och deckad om vartannat och det enda obehagliga som hände på hela dagen var att jag svimmade av när jag försökte äta en macka. Men när fem söta sjuksköterskor fick liv i mig igen var det nästan värt det.

Precis när jag började vakna till på riktigt och så smått började bli uttråkad kom Joel, Matte och Hugo förbi. Goda vänner som de är hade dom med sig en fingerboard så att jag skulle kunna skata den här sommaren med.
Naturligtvis ställde dom inga dumma frågor om hur jag mådde utan hoppade direkt till det visentliga..

-Öh!
-Hej!
-Tja!
-Va de gött att va hög änna?



Så kommer vi till det tråkiga i historien. Nu är jag hemma och verktabletterna fungerar inte. Hade sjukt ont i natt och att duscha och äta frukost tog tre timmar! Men, Men.. Så er'e, först kliar'e, sen sver'e..