Socialt inkompetent
Visst säger jag det på skämt men ofta är det också så. Som vid lunchtid en vanlig dag på en ö i Bohuslän.
Då jag slog mig ner ensam som första kund på Thaibuffen i Henån tänkte jag att detta blir ett socialt test. Det hade givetvis varit trevligt att ha någon att samtala med medan jag inmudigade mina wookade grönsaker. Om någon slår sig ner på bordet brevid ska jag tjöta lite med dem. Bestämt. Det var dock inte så lätt.
För då nästa kund valde sittplats kunde jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv och klippa ett kort:
Jahopp, blir nog ingen lunchvänn den här gången. Valet av stolen fyrahundra platser bort ser jag som ett tecken på att damen som enligt min fördomsprofil antingen var teckenspråkslärare eller erimit, ville äta själv.
Men! Ack så slagen över fingrarna mina aningen bittra förutfattade meningar om den svenska okunskapen i småprat skulle bli bara ett par timmar senare.
Jag skulle nämligen träffa en kund och köra honom till deras sommarhus för att titta på några träd de behövde hjälp med (Jag är som sagt tillbaka på jobbet, mer om det i ett senare inlägg). Den äldre herren var av en ringa ålder på åttiotvå år, men trots det både piggare och alertare än en annan som snart måste finna på något nytt att skylla på när jetlagg blivit gammalt. Vi hade utan att överdriva det så trevligt som två människor med två armar och två ben som enda gemensamma nämnare kan ha det i en bil i trettio minuter. Vi tjötade och tjötad och det var underbart. Förgylde min dag och jag ska nog inte vara så snabb i att dömma vårt kära folk ändå.
jag gillar verkligen nar man ser sa tydligt hur radda svenskar ar att ta kontakt med nytt folk, sen blir det annu roligare nar man sjalv tar kontakt och den man forsoker fa ur en mening blir paff och mummlar nagot man inte forstar. haha underbart;D
sen kanske du vill veta att det var din blogg som gjorde att jag nu sitter pa Nya Zeeland och har varit har i 6 manader och jobbat/rest runt. utan din blogg, dina tankar och resor som du delat med dig skulle jag sutti pa ica hemma i sveriges norra delar. och om jag hade haft din adress hade jag skickat en tarta, men nu har jag inte den sa vill bara av hela mitt hjarta saga TACK!
du inspirerar folk.
Ja, ack! Den typiskt svenska kyliga attityden!
Det där håller jag med om faktiskt. Det här har varit en av dom värsta sakerna med att flytta tillbaka till Sverige igen från Brasilien. Bodde ju i göteborg några månader i höstas men så ensam som jag kände mig då har jag aldrig känt mig. I rio så snackar man ju hela tiden med folk så man är ju aldrig ensam. Har bott nästan 16 månader i Sverige (Norge) nu och det är först nu som jag börjar känna mig bekvämt med att folk inte snackar med varandra.
Isåfall ska man bo i ett invandrartätt område. Då är det faktiskt lite annorlunda. märktes i min korridor där det mest bodde nysvenskar..vi hälsade på varandra men svenskarna kröp nästan längs med korridoren. Brukade små snacka med mina somaliska grannar som man gör i Rio och dom sa en gån att jag inte var som andra svenskar.
Wow! Underbar respons det blev på det här inlägget! Gillar det skarpt. Ja det är verkligen en omställning att folk inte bara spontanpratar med en. Verkar vara så i alla andra länder utanför skandinavien.
Måste dock säga till vårt försvar att nu när jag verkligen har bestämt mig för att prata med alla möjliga så mycket som möjligt, så får man faktiskt värme tillbaka. Jag började egentligen redan förra sommaren med de i kassan på Ica, folk framför i buffekön och liknande och nu är det faktiskt lättare för var gång. Folk vill tjöta men vågar inte tror jag.
Som du skriver AW nysvenskar men även pensionärer är vägen till mer underbart småtjöt i vardagen!
Och vilken beröm jag får också. Tack så jättemycket Carolina. Verkligen roligt om det är så!
man kan inte se dessa kommentarer... why?
