Smärta är min bästa och äldsta vän.
(Följande inlägg skrevs för en vecka sendan. Men då internet i Egypten verkade vara lika pålitligt som Statens järvägar kommer det upp fört nu från hemmaplan.)
Så fort jag skrivit klart förra inlägget och skuttat ut på stranden lyft av ren lycka på ungefär samma sätt som en sjuårig flicka med spring i benen på en solig sommaräng efter tre veckors ihållande piss från ovan, gick det som det alltid går. Jag lyckades givetvis trampa på den enda varelse som överlevt de decennier av nedskräpning som röda havet har fått utstå.
Kan vara därför den har byggt upp sin för en fotsula rent utav, förödande form. Jag fick helt enkelt ta emot hela röda havets hämnd för år av skumma oljefat på havets botten i form av en golfpegg rakt in i hälens fotsula.
Den bakre lite rundare taggen kan berätta precis hur det ser ut inne i min häl..
Men, med allt ont kommer något gott. Petter som precis på samma gång var på väg in efter första kitesessionen som tydligen av sjörövar-rimmen att tyda, hade innehållit mer “splatatatasch” än landade trick råkar som av en händelse inte kunna byta ut ett dåligt humör emot ett gott på något annat sätt än genom utdragande av golfpeggsformade snäckskal ur fotsulor.
Som på ett kick var han den gamle go’e Dolf Kischti igen, och det kunde det ju vara värt att ta lite smärta och troligtvis resten av livet som lytt för.
