Alfons och muterade skogsvarelser..
Andra gånger startar jag datorn för att skriva men stänger sedan av den tre timmar senare efter att ha slösat bort livet framför en kompis, kompis, flickväns systers festbilder från Valand 2009 på facebook, som jag egentligen har lika stor lust att se på som uppföljaren på Mikael Persbrandts film "Himlens Hjärta". (VÄRLDENS SÄMSTA FILM! Skulle inte önska min värsta fiende dessa 95minuter av smärta i ögon och öron.)
Nu på sistonne har det vart lite av det senare alternativet just då jag försökt blogga. I word har det dock sprutats lite. Min gode vän Martin som är idésprutornas idéspruta håller ju som bäst på med att jobba på sin första bok. Avundsjuk är jag, men ändå fortfarande inte riktigt mogen att axla ett sånt stort projekt som det verkligen är att skriva flera hundra sidor med samma röda tråd rinnande igenom papper efter papper.
Tänkte att jag skulle skriva lite berättelser iaf. Här är en som sprutades ut över tangenterna igår. Lämplig för barn mellan 10-13år (de som är på min nivå) tänkte jag men ändå.
************************************************************************************************
Alfons lutade sig mot tallstammen och torkade svetten ur pannan. Det verkade som om han hade lyckats döda alla muterade skogsvarelser som fegt hade överfallit honom och försökt förvandla honom till aska med sina lasergevär. Han hade dock varit med förr och gick inte på promenad i skogen utan vapen. Hans laserspegelsgevär hade fungerat precis så bra som varelsen som sålt det till honom senast han var på Saturnus tredje måne för att shoppa intergalaxiskt halvlagliga vapen hade förklarat.
-Helt ny teknik, fångar upp fiendens laserenergi och skickar den målsökande tillbaka till vapnet som avfyrat den.. hade det låtit ur språkförvandlaren som förvandlade varelsens -göööbnööögjiyjiy till Svenska efter att Alfons skrivit in det som språket han förstod på apparatens lilla display.
PiioPiio! Två skott till ven förbi tallen han gömt sig bakom och vittnade om att det fortfarande var någon muterad hare eller älg som fortfarande var i stånd att hålla ett lasergevär och avfyra.
Alfons räknade sakta ner. På noll skulle han hoppa fram bakom stammen och göra slut på den sista av fienden.
Fem, fyra, tre..
-Va gör du?!
Han överumplades av det plötsliga beviset på att han inte var ensam och släppte diskret laserspegelsgeväret som nu förvandlats till en vanlig pinne och hoppades på att den person som ställt frågan inte skulle ha sett det medan han vände sig om.
Där stod tre flickor som han kände igen från klassen över hans och log elakt som om det just nu utan ord planerade tillsammans hur de skulle kunna sprida nyheten om att en kille i åttan sprang runt och lekte krig med sig själv i skogen.
-Inget. svarade han och började gå hemåt.
Han hörde hur de fnissade bakom han rygg och hur en av flickorna sa tönt tillräckligt högt för att han utan tvivel skulle höra det.
Det var inte första gången han blivit påkommen just som han skulle bli hjälte och istället blev utskrattad. Men han kunde inte hjälpa det. Det spelade ingen roll hur många gånger han lovade sig själv att imorgon skulle inga krig utkämpas, inga superkrafter användas och inga muterade varelser av någon sort träffa honom för samtal, sällskap eller slagsmål, som han givetvis alltid vann, på vägen hem från skolan.
Det hände alltid i vilket fall.
***************************************************************************************************
Ungefär såhär länge orkar jag hålla fokus innan jag vill skriva om något annat. Nästa steg är att klara att skriva historier på tre-fyra sidor eller mer. Snart så.
Fan va störd du är... Men fan lycka till!
Jag tror chips kan vara ett av det moderna samhällets värsta fiender. Undra hur många kilo de har på sitt samvete. cxh Det här kan te sig problematiskt, men det är det inte.
