Nils reseblogg

Under det två veckor av regn som inledde min tid här började jag undra om någon avliden puderåkare fått med sig en flaska head and shoulders upp till puderguden bland molnen. I fredags visade det sig att så inte var fallet.
Världens vackraste mjälliknande substans föll från skyarna i än vackrare mängder. Gatorna blev ännu en gång vita och granarna som blivit rentvättade av regnet fick ännu en gång på sig sin vita vinterskrud.

Hela byn lysste upp i ett lyckorus och varenda snötokig varelse (alla inom 100mil) bytte fredagspub-rundan mot vallande i garaget eller peppande framför en eller annan snowboard/skidrulle (Amishfolket är enda undantaget, de jobbade i ladan som vanligt). I vårt fall deeper med Jeremy Jones, sjuk och sjukt bra.

Jag var i backen en halvtimma innan den öppnade och då var det redan kö, med tanke på att det aldrig är kö här var den svinlång. Minst åtta minuter tog det innan jag satt i en stol efter det att klockan slagt nio. Och sen såg dagen ut såhär:


Zoomar ni in ser ni ett brett leende..


Malin!


Och the Dansk!

Det såg också inte allt för sällan ut såhär:


POFF!, där stod det visst tre små granar. Kan meddela att det är precis lika fullt möjligt att få en kallsup då man åker snowboard som då man surfar. Fick upprepa sväng- andas-sväng-andas som ett mantra för att timea andningen i luckorna då luften inte bestod av puder. Smärre problem.

Idag kan jag inte ta åt mig någon ära för bilderna mer än att jag tog med kameran. The Dansk fotade och Malin redigerade dem. Jag redigerade dem också, men det gick mindre bra så Malins bilder vann överlägset.

Nu är det dags för ännu en Feed the Swedes gratismiddag, ska bara samla kraft nog för att släpa min kropp som känns som en säck sten, ner till kyrkans hus.