Nils reseblogg

Eftersom jag inte var jättesugen på att ta reda på om mina nyinskaffade talanger på New York-lingo räckte för övertyga alla Ganghztaz i Harlem om att de inte borde "pop a cap in my as" och "hustla mig" på min väska då jag var påväg till flyget klockan 02.30 bestämde jag mig för vara på den säkra sidan och lämna the Big Apple redan klockan 23.00.


Här är jag nu..

Efter en natt som inte riktigt levde upp till bullridingnatten på Johnny Utah's gick planet mot Phoenix klockan 06.30. Ni som har koll på den Nord-Amerikanska geografin vet att det är ungefär lika mycket påvägen till Calgary som St. Petersburg är påväg till Skagen. Fast 300ggr längre då. Men, det var billigast.
Sex timmar flyg där jag än en gång GIVETVIS hamnade brevid en gubbe utan muskler i nacken och totalt okapabel till att hålla sitt eget huvud borta från min sida armstödet.

När vi landade hade jag mer eller mindre vart vaken i trettio timmar och kände mig riktigt pigg och allert. Man hade ju kunnat tro att jag kunde ta och lägga mig och sova en timma innan nästa flyg skulle ta mig upp till vinterland. Men eftersom en av mina regler på resan är att klocka är ett Fail, så hade jag inget alarm och var rädd att jag inte skulle vakna om jag väl somnade.
(Den andra regeln fick jag ändra snabbt när jag bytte kontinent; ett plagg åt gången, dvs bara badbyxor och "fri som en fågel" så mycket det bara går.)

Fyra timmar flyg till som inte bara tog mig till Mr Immigration officer, utan även in i en helt ny fas av sömnbrist. Jag hann visserligen sova två timmar på planet mellan maten och landning, men det kändes nästan som om det gjorde saken värre. Jag var nu så trött att jag kan ha utvecklat schizofreni. Jag ser ingen annan andledning till att jag fastnade i immigration än att min andra nyförvärvade personlighet hette Jihad-Abdullah och att Mr ImmigrationOfficer såg min "grova tvådagars-stubb" (bästa skämtet hitills i detta inlägg) och anade oråd.


Det sista jag såg innan jag somnde med ett leende på läpparna första morgonen i Fernie..

Förhöret fick mig att finna ännu lite mer energi för att trycka ner Jihad-Abdullah och med en sista kraftansträngning tog jag mig in i Kanada och till greyhoundbusstationen. Där tog det dock stopp. Jag satte mig dödshungrig på ett mathak och somnade innan maten kommit. Som tur var sov jag inte så djupt och vaknade snabbt då servitören ryckte mig i armen och skrek: -IT WILL BE $4.95!!!! i örat på mig troligvis mer än fem gånger..

Som tur var hade jag nästan sex timmar innan bussen till Fernie gick och lyckligtvis vaknade jag i god tid.
-Gött nu kan jag äntligen sova utan att vara rädd för att missa något, tänkte jag och sjönk ner i bussätet. FAIL!

Man kan ju tro att min fylliga och mycketvälformade bandystjärt borde tåla en hel del sittande. ICKE! Två dagars sittande hade nu resulterat i en träsmak i rövbenen som troligvis kan jämföras med ett medelhårt förhör i Irak under Saddam-regimen. Kanske hade Saddams efterföljare fått reda på Jihad-Abdullahs planer på att störta regimen och nu sänt ett bussäte och en ömmande stjärt för att få honom på andra planer. I vilket fall, jag kunde inte sitta, eller ligga på sidan eller ligga på rygg och alla ni som testat vet hur omöjligt det är att ligga på mage på två bussäten.

Klockan fyra på morgonen steg en paralyserad haltande kille med grova psykiska problem efter sömnbrist och träsmaks tortyr av bussen i Fernie.


Min hästenssäng första natten i Fernie.. Ack så skön!

Givetvis öppnade inte receptionen försen klockan 07.00 så jag totaldeckade på en träbänk som i det stadiet jag befann mig var skön som en hästenssäng.
Klockan kvart över åtta vaknade jag av att det var nio personer i receptionen som nu hade vart öppen i över en timma.
-Oh hello, didn't wanna wake you up, sa damen i receptionen med ett leende och gav mig nyckeln till himmelriket i form av en säng medan jag först kollade på henne, sen på träbänken, sen på henne igen, sen ännu en gång på träbänken och tillbaka på henne.
-Thanks for the key.. sa jag och inom fem minuter sov jag igen.