Nils reseblogg

Ännu en gång börjar flintfläckarna i mitt annars så täta hår synas efter att jag ryckt lockarna ur skalpen i frustration. En aktivitet som tillsammans med ett så gravt koffeinmissbruk, att det lett till en tolerans som nu kräver att jag häller kaffet rätt i ögonen, för att hålla dem öppna och vakna ger mig nog en aningen "galen" look. 
Eller som dagisbarnen uttryckte det då jag Quasimodade förbi häromdagen på väg till Ica, efter att ha suttit för länge i soffan i en ställning som går emot alla ergonomins lagar, för att hämta nya lager smegor (smörgåsar) och kaffe inför ännu en dags pluggande.

-Ladidadidaa..

Barnen som inte sett mig än chillar, tuggar lite sand och bankar lite med varsin spade på varandra i en mycket strikt hierarkisk ordning som bara de själva förstår, precis som -ladiadadidaa'andet.

-Hurk..

Det typiska ljudet av en sandig blandning hälften rap hälften hick. Ungen tittade upp och såg faran som bestod av en grottmänniska som inte sett ljus på flera dagar och som lyste upp vägen framför sig i det skumma eftermiddagsljuset med vad som skulle kunna ha vart två bromsljus på en bil, men som egentligen bara var ett par ögon"vitor" som fått en termos eller två med kaffe i sig, INNAN frukost.

Ungen reagerade blixtsnabbt och satte igång djungeltrumman precis som han i sin roll som ansvarig för den sydvästra delen av sandlådan skulle om fara närmade sig från det hållet. Viktigt att påpeka är att den delen av sandlådan var aningen sämre än den sydöstra som har närmast till blåleran där det verkliga tugg motståndet finns, men ändå väldigt mycket bättre än den nordvästra delen. Den del som alla traktens katter använder som kattlåda.

-UUUUUUUUUUUUUAAAAAAAAAAAH! Skrek han och startade en skräcksymfoni som skulle kräva fyra fröknar, kilovis med bananpengar och tre uppläsningar av "Trolle och stora skogen" att tysta.

Jag som alltid fått barn att gråta har alltså avancerat. Förr i tiden behövde deras alltid så generösa mammor placera dem i min famn för att de skulle börja spruta tårar som en av statoils högtryckstvättar, nu hade jag klarat av det på 10 meters avstånd. Skill!

Det jag vill komma fram till är helt enkelt att vi snart har tenta igen och att jag som annars känner mig ganska självsäker i livet inte gör det i skolvärlden. Jag känner mig istället extremt osäker och sliten efter en massa plugg som inte vill fastna. Jag är osäker på om jag kommer klara tentan och då är den ändå om tre veckor och jag planerar att plugga varje dag.

Förutom då jag gymmar då, eller tränar Thaiboxning som jag visst började med igår, eller då jag arbetar med att ta ner träd, eller går på föreläsning, eller då jag skriver mitt livs första artikel på 3000tecken till studenttidningen som jag visst tog på mig idag.

Har man inte nått att göra så skapar man det..