Nils reseblogg

Sjukt nog fyller han tydligen år på samma dag i år igen men i Mexiko istället och måste just i detta nu sakna de ettusenniohundranittionio ballongerna och kanske till och med mig. Grattis kära vän! Det blir som sagt ballongtema på vår reunionfest om några månader eller år, när våra vägar råkar mötas igen.

Har ni inte sett vårt ballongfestklipp, gör det. Har ni gjort det, se det igen. Ren och skär lycka.

Smack! Vi åker en månad fram i tiden och plötsligt hade Central Amerikas stränder och surf bytits ut emot:

..ett land där om man väljer att leka brädsport i bara badbyxorkan måste räkna med permanent pansarpung som bieffekt. Kanada. 
Hur mycket min inre drift (som jag döpt till "Lotta på bråkmakaregatan") än tjötade på att jag inte skulle vara ett får i skocken utan, att precis som vanligt göra tvärt emot, bestämde jag mig dock att klä på mig aningen mer kläder än jag haft vid mitt brädsportsutövande tidigare under resan.

Två månader senare hade jag efter ett noggrant utfört expriment konstaterat för mig själv och för omvärlden en gång för alla att det INTE är en bra idé att i full puder-lycka-speed hoppa rakt in i en gran. Granar är hårda och just denna var tydligen av den mening att jag skadat dennes nordiska fränder tillräckligt inom mitt yrke att jag förtjänade en liten knäpp på nosen som payback. Knäppen bestod av kraftig smärta, svullnad, ännu mer smärta och ledband så slappa att de väger upp all pansarpung jag haft i livet sammanlagt (med en dragning till att hoppa i svenskt vatten på helt fel årstider har jag haft mer än min beskärda del av den varan). Sviter som höll i sig i inte mindre än fem månader. FAIL!

Såhär lycklig var jag då jag istället för att shredda hot pow fick sätta mig på flyget hem en månad för tidigt.

Jag ska inte ljuga, det var mina näst mest deprimerande dagar i livet, de första dagarna på svensk mark igen. Skadad, mer än pank och med ett evigt facebookuppdaterande från därborta i Kanadian-landet om hur the hot pow bokstavligen talat föll och föll och föll från skyn.. Som jag hatade picea abies då. (Granar allstå, för er icke dendrofiler.) Men med en go gäng och nya ideér kan man komma över det allt.

Och ideén som väkts var ideén om förnyelse. Det var dags för ett nytt kapitel i sagan om mig. Så jag sökte in på universitet. Knappade i allt av intresse och skickade iväg ansökan.

Ännu ett hopp på några månader och jag fick i samma veva som antagningsbeskedet om att jag tydligen skulle ägna hösten åt att plugga statsvetenskap i Kalmar av alla ställen tillbaka någorlunda styrka i knäet.
Båda dessa nyheter firades med en kiteresa till Egypten. Att må som en pärla av guld gör sig i nästan i alla fall bäst i sol.

Och sen kom kom hösten.

Om det är någonting jag älskar så är det att tänka mig tiden som i block helt fristående från varandra. För om man tar bort alla övergångar och bara ser till där man var just då och då och var man är nu så syns skillnaderna så mycket tydligare. Sjöfartsgymnasie och praktik som matros på en isbrytare ena året, bagare i sälen nästa, en karriär som trädklättrare, uppe på en vulkan i indonesien, uppe på ett tak och hacka is i göteborg, vid en sjö i Guatemala,  på en ö i Nicaragua och så kan man fortsätta tills man landar i ett torp i ljugbyholm 1,3mil utanför Kalmar. Måste nog säga att det är det mest förvånande ställe jag någonsin funnit mig själv.

Jag skulle kunna ta ännu ett par skutt under hösten men det får bli en annan gång för nu ska det sovas. Tack för ett gött år!