Nils reseblogg

I måndags hade jag som sagt min första riktiga arbetsdag på fyra månader. Man kan kanske tro att jag under dessa fyra månader utan jobb hade all tid i världen för att gå ut och motionera och det stämmer faktiskt. Men inte fan gjorde jag det. Jag har bara hängt runt med Hugo, fikat, drukigt öl och slappat. Okej jag gick ju faktiskt ut och sprang ett par gånger, eller a.. två gånger kanske inte räknas som ett par gånger.

Summa sumarum. Min kropp fick under dessa tre första dagar av släpande på stockar och motorsågande ta emot mer stryk än på väldigt länge och mår där efter.

Benen är stehårda av kramp och ömmar, ryggen påminner om Quasimodos, axlarna känns som om dom väger ett ton och har mer knölar i sig än vad en dåligt vispad pankaksmet har. Men värst av alla mina stackars muskelgrupper mår underarmarna. Dom har dragigt ihop sig till två hårda golfbollar och vägrar låta mig sträcka ut dem.

Nu blir det en dusch. Först med vatten och sen med hästliniment.

Da shiznit för ömmande muskler..

(På grund av känsliga läsare, -hej Mor.., brukar jag inte skriva om alkoholkonsumtion. Idag får bli ett undantag. Brukar även försöka hålla mig lite kort så att folk ska orka läsa. Skiter i det också.)

______


Klockan sju i lördags ringde klockan och jag gick upp. Prioterade frillan i en halvtimma(tvätt, hårinpackning, fön, mousse och vax, jag menar, tro inte att jag vaknar och ser ut såhär..) för att sen snabbt klä på mig och stressa ner till limosinebussen som skulle ta mig och ett fåtal andra vänner till Marcus samt alla hans sponsorer till årets svenska racingfinal.

Marcus något stressad men sjukt laddad innan loppet.

Bussen var riktigt fräsch och det dröjde inte länge innan man hörde den första motorintresserade-äntligen-fri-från-frugan-sponsorn knäcka en öl från baren som fanns i mitten av bussen. Jag och Linus ville naturligtvis inte vara sämre och snart var dagens första öl påväg ner.

Trotts detta gick resan till Mantorp ganska lugnt. Marcus hade berättat att de på grund av förra årets resa, där sponsorerna som hade vart med och kollat i nio av tio fall inte kom ihåg att Marcus ens hade kört när dom vaknade på söndagen, bara serverade drycker med alkoholprocent under sex på bussen. Och när det börjades smygas runt denna regel genom medhavd jägermaister som busschauffören tyvärr upptäckte med sitt busschaufförs-obligatoriska öga i nacken, hade han till och med en backup-plan och slängde på en film. Allt för att lugna passagerarna så att de detta året faktiskt skulle kunna berätta hur det gick för killen deras företag lägger ner tusentalskronor på.

Framme i Kinnekulle blev det hamburgare och bilsnack i mängder. Vi kollade på; Stcc (de bästa och snabbaste). Carrera Cup (porschar där prins Karl-Philip och Tony Richardsson kör). Människor i  fula blå kepsar (Kepsen var gratis och den ska fanimej inte tas av innan nästa års nya färg är på marknaden). Jtcc (som Stcc fast sämre). Radical (ingen aning). Superbike (som de som kör bil säger saknar två hjul och en hjärna). Camaro cup (det Mackan kör och med mest "häst under huven" som vi motorintresserade uttrycker det). Och tillslut en hel del före detta epa-raggare som numera är riktiga raggare äta flotigga pommes och dricka pucko som om det var fest vid "Harrys korvbar" 

Carrera Cup bil, Blå kepsar och Superbikevinnarnas burnout-firande.

Jag måste faktiskt erkänna att jag innan helgen var helt redå att skriva ett inlägg på temat "Racing är precis som dykning, kul men inte min grej". Jag har vart med Linus och Mackipack förut nämligen och det har mest vart; Kallt-vroom-brrr-vroom-hur jävla många varv ska dom köra?- vroom-KALLT! Allt medan Mackipack hoppar upp på ner på stället i extas över hur "spännande" racet är och hur vackert dom underbara motorerna spinner då dom passerar i 200knyck.

Men! Jag måste faktiskt erkänna att det var riktigt kul att se racen den här gången. Dels för att jag om än minimalt hade aningen koll på vad som hände, dels för att vi satt precis där alla bilar krachade och körde av och dels för att Linus mellan varje race langade upp en flaska Sambuca som, precis som alltid lysste upp tillvaron med lakrits/sprit-smak.



När det var paus mellan racen gick vi och kollade runt om i depån och det var kul att se hur lyckliga dom förståndshandikappade barnen blev över att få provsitta någon av idolernas riktiga racebilar.

Okej då. Killen på bilden är min gode vän Linus som bara råkade se "lite" tom ut i blicken just då. Härlig bild dock!

Som här under en festis-Paus.. Utvecklades det fort till något som mer liknade det här;





För att sedan medan mörkret lade sig över ängarna utanför fönstren på limousinebussen hela skena iväg och eskalera ytterligare till det här;


När Linus ser ut såhär så vet man att det kommer bli en bra kväll..

Lämnade kameran hemma efter bussresan men låter ändå sista bilden från bussen symbolisera brottningsmatchen..


Jag blödde lite i huvudet och båda två såg nog lätt misshandlade ut då vi hamnade på en spårvagn igen. Troligtvis var vi extremt jobbiga, barnsliga, töntiga och hade roligare än vad alla andra stackars uppklädda hela och rena mogna människor i finskjortor och lackskor redå för en helkväll (23:00-02.30.. tss..) på Avenyn hade haft tillsammans.

Två Monster till och sockerkicken var ännu en gång ett faktum. Vi mötte upp med min kära kusin Lisa och hennes gäng och dansade, drack mer öl och dansade lite till. Klockan kvart i tre var Amanda snäll nog att påpeka för oss att alla andra som skulle till Kungälv redan hade gått och att sista bussen gick om tio minuter. Vi lyckades i vetskap om detta ta oss ut från klubben bara för två minuter senare åter glömma bort det och klättra på lite mer saker, tjöta med lite mer människor och missa bussen med en hel massa tid. Blev till att vänta på morgonbussen och när jag klockan 06:40 äntligen lade mig ner i sängen efter en nästan 24timmars heldag hade inte alla Monster eller Redbull i världen kunnat hålla mig vaken.

Garanterat hände det en hel del till men det är, troligvis för det bästa, bortglömt eller bara censurerat. Mamma behöver ju inte veta allt.

Grym bild från i våras. Längtar som satan tills jag får börja klättra igen!

Det negativa för er läsare är dock att min trötta just nu värdelöst klena otränade kropp inte direkt är van vid att släpa stockar och såga hela dagarna, är i starkt behov av sömn. Därför får ni vänta tills imorgon innan ni får en redovisning om denna helgens mycket, MYCKET, intensiva tjugofyratimmarsfest. Den som väntar på nått gott..

För några veckor sedan, när Martin var på besökt, var vi på Stand up. Martin uppträdde och jag och mina kära vänner tänkte passa på att ta vår egen stand up-oskuld då vi ändå kände någon på scen. Det började med två värdelösa konferecierer (stavas det så? Språkpolisen?) och jag och mina kära vänner gav direkt upp hoppet om att vi en skulle fnissa innan kvällen var slut.

-Vafan.. tror dom där asen till bohemer att dom är roliga eller? viskade någon på äkta Kungälvs-bonne-vis..

Vi insåg dock fort att ingen annan skrattade heller så det var inte bara vi som var humorbefriade. Sen kom den första killen upp på scen och vi insåg direkt varför Konferenciererna var just Konferencierer och INTE komiker. Killen var apkul och det fortsatte så. Akt efter akt. Vi skrattade så att vi blev röda i ansiktet. Alla utom Samim i alla fall. Han skrattade minst lika mycket men behöll ändå sin vanliga färg.

Det var precis samma idag. I alla fall till en början. Killen som skulle presentera komikerna kom upp på scen.  Körde några oväl valda dåliga skämt som inte på något sätt var dåliga på ett kul sätt eller som fick något som helst ökat underhållsvärde av att han 75% av tiden mest sa.. -ÖÖöööh, Ööööh.. Dvärg! öh!

-Lugn, viskade jag erfaret till Persson, det är bara konferencieren, dom är alltid värdelösa... Kanske är det för att göra dom roliga komikerna ännu roligare i jämförelse? tänkte jag tyst för mig själv..

Men.. Förutom när en inte så lite förståndshandikappad man tog över micken och scenen uteblev alla skratt. Okej då, några fniss fick de stackars komikerna fram men när till och med killen på scen inser faktum och uppgivet klämmer ur sig;

-Asså, jag är ledsen, men det blir inte så mycket roligare än såhär..

..insåg vi detsamma.

Tillslut kom jag till och med på mig själv och publiken att sitta och skratta åt konferenciern som inte ens om han ansträngde sig kunde bli mycket roligare än en barncancerpatients begravning. Det hade blivit ombytta roller och istället för att han genom sina värdelösa skämt ställde de så kallade "komikerna" i god dager, så gjorde dom det åt honom istället.

Jag ger dagens stand up ett FAIL! i betyg och önskar dem alla att vara Martins medtävlande i höstens comedytävling.

Förkylning till trotts, lite longboard hans det med och fotande blev det också! Resultatet;

Svävar bland höstlöven..



Petter glider..





Linus svävande bräda..


Pose..


Swooosch!..


Svartvit sladd..


Både jag och Linus har fotat men Petter fick som vanligt inte tillåtelse att ens röra kameran. Han klagar nog i och för sig inte.

I torsdags vaknade jag upp med en känsla som om jag hade vart under vatten i 11 minuter. Min näsa var totalt igenmurad, mina läppar var torrare än fnöske och ögonen var tröttare än efter fyra timmars klor/kiss-simmande i Oasens simhall i klass fyra. Underbart sätt att vakna på helt enkelt. Höst-förkylningarnas höstförkylning.

FAIL!

När man är så förkyld så att det känns som om hela huvudet väger dubbelt så mycket som vanligt och allt som ska bearbetas i hjärnan måste passera genom en mycket seg deg av snor innan man kan reagera eller överhuvudtaget ta in det som synen vidarebefodrat. Tar sex minuter att välja om man ska ha te eller kaffe, Elva om man ska ha fil eller mjölk. Man stirrar ut i luften i evigheter och om någon frågar någonting är minimumtiden för respons fem minuter. Ni fattar..

Alltså blev det en lugn helg.

FAIL igen..

Halv tio i lördags hade Petter somnat, godiset var slut, drickan var avslagen och jag och Linus (som också passade på att för ovanlighetens skull ta det lugnt) hade sedan länge insett varför "Anacondas" - ca Nr 6 i serien om jätteormarna - inte hade fått någon Oscar.

-Så här kul har nykterister.. Sa vi i mun på varandra och bestämde oss för att ta igen allt missat nästa helg. Då ska vi nämligen stödja vår käre vänn Marcus som kör säsongsfinal i Camaro Cup. Ska bli kul!

Hugo, Persson och Malin avnjuter vyn och varsin glass..


Psykadelisk vy, sallad och svartvit Jag..


Petter glider iväg mot skymningen..


Ute och sladdar med våra nya hemmagjorda "glid-" handskar..

http://hemligaanna.blogg.se/2009/september/starstruck.html
http://moagrundvik.blogspot.com/2009/09/anledningen-varfor-kotten-ar-svag-for.html#comments

I förrgår var officielt min sista dag i plastskena. Eller u-formad ortos som vi lite mer erfarna armknäckare säger. Min bleka och numera arab-svarthåriga arm (måste ha vart som ett växthus därinne) är nu för första gången på fyra månader helt fri från sitt vita fängelse. Vi firade frigivningen tillsammans med högerarmen och en flaska Chrystal precis Coolio och hans vänner gjorde när han kom ut från fängelset.. Senast..

Om två veckor börjar jag jobba heltid igen och då finns det bara en sak i min hjärna. Workingmode! Jag har lovat chefen ett år, så om precis ett år så bär det av igen. Du med Martin, bara så att du vet! Ett år kan tyckas länge visserligen men för det första har jag kommit på att det är få förunnat att verkligen gilla sitt jobb. Kan vara värt att stanna där lite. För det andra kommer jag ha riktigt mycket massari, och mycket massari=mycket äventyr.

Planen just nu, senaste timmen, är skidor i Kanada ett par månader (kanske jobba?), bil igenom US and A kanske en månad, Latin Amerika ett tag(vill dit men har ingen aning varför eller vad jag vill se), sen kanske Nya Zeeland, eller Australien, eller Ryssland? Eller så har jag ett sånt enormt sug tillbaka till flickrummet att jag blir tvungen att åka hem igen och tända min månformade lampa. Vem vet? 

Troligtvis är det en ny plan i morgon, men då får ni läsa den då..

 

Har hört att det finns några kullar att bestiga i Syd-Amerika.. Typ Anderna..

En gång sa Martin - min blogguru och ledsagare i bloggvärlden - att man hellre ska ta livet av sig med en blyertspenna upp genom näsan in i hjärnan än att börja ett inlägg med att skriva: Förlåt för att jag är totalt värdelös på att uppdatera.

-Har du tur så blir du då i alla fall omnämnd på lokalnyheterna och får lite fler läsare den dagen..

Men jag som har en vågskål i sinnet, där mediakåtheten lätt övervägs av oviljan över att skriva mitt självmords brev med blyerts på hjärnbalken, blir illa tvungen att göra det ändå.

-Förlåt för att jag är totalt värdelös på att uppdatera!

Ni kanske inte tror mig men jag har ingen fantasi... Okej lite då.. Men jag måste bli igångputtad ibland och på senaste tiden har jag mest gått och drömt om långa.. Lååååååånga.. ..resor till alla världens hörn. Så är det. Jahapp.. Jahappapa..

  Vs.


Undrar varför det blev så att just rap-artisterna är så Ganghsta. Tänk om det istället blev en beef mellan till exempel Orup och Magnus Uggla. Eller varför inte John  Meyer och Jack Johnson. Tänk er att dom precis som vanligt hade skrivit sina lunga, aukustiska vackra låtar men istället för att ha texter om obesvarad kärlek eller känslan av en vacker kvinnas ömma beröring bytte dom ut mot följande;

Jack spelar ett lungt vackert intro på gitarren (som givetvis är både aukustisk och stålsträngad) tittar ut över publiken med sin "jag-är-en-olycklig-missförståd-poet-blick" som alla tjejer älskar, rättar till micken så att den hamnar framför munnen och börjar lungt och stilla sjunga..

I'm so cool, I'm so fuckin too-o-i-ought,
I know everyone loves me and the girls just cant get enought.
That Johnny boy, he's a nerd, a mutherfuckin terd.
And While I'm on top of the world,
He's never played and barely he-e-e-e-eaaaaaard.

Lungt mellanspel som lämnar plats för lite "bit-i-läppen-jag-brinner-för-musiken-och-spelar-rakt-från-hjärtat"

I'm just the best,
and since I passed the test,
It's a never ending fest.
And F. U. C. K. the reeEeeeEEEest. (Wailar som en idol-deltagare)

Avslutar med lite fingerspel och låter de sista moll-accordet sakta klinga ut sträng för sträng medan fjortizarna längst fram bara överöser honom med stringtrosor och en och annan ?? mormorstrosa ?? Vem har sånna nuförtiden?. För första gången under konserten ler Jack Johnson och hans diamantgrillz blänker i strålkastarljuset..

-You're time's up man! Säger den mörkhyade dreadlockkillen från 8-mile som är battledommare.
-It's time for Johnny M. Give it UUUUUUUUUP!!! Fjortizarna och den utstirrade medelåldersmamman (nu utan mamelucker) som från och med klockan ringer in i skolan i morgon har en dotter som till 90% sannolikhet kommer att blir mer mobbad än Di Leva och Jens of Sweden (ja, han blev tydligen jättemobbad innan han blev miljonär) någonsin kunde drömma om, skriker så att dom spräcker varandras trumhinnor..

John Meyer cripwalkar fram till sin stol mitt på scen. Sätter sig ner, stämmer försiktigt och ömt den slitna gitarren. Ber trummisen räkna ner.

tick tick tick tick.

Till skillnad från Jack Johnson som spelade ett långt vackert melodiskt intro börjar John Mayer sjunga direkt. Men minst lika lugnt och harmoniskt;


Me, Myself and I,
The rest of ya'll just fuck of and di-ai-ai-ai-ie.
I'm the badass of sing-song writing,
and I know you feel the tingeling,
when you're playing with my ring-a-ding-ding.

Ännu ett vackert mellanspel med den obligatoriska "titta ut över publiken och spela känslosam för att precis vem som helst av alla kvinnorna i publiken ska följa med mig till hotellet efter showen-blicken"

Nerd you say?
You fuckin gay!
But luckely no one is listening to you anyway.
That little carrer of yours
It's not filling any dancefloooooors. (Låter tonerna i rösten ringa ut i mer än trettiosekunder, typ som Axl Rose i slutet av don't cry.)

If I where you I would shoot myse-e-elf,
spare us the trouble and leave you're own ashes on a she-e-e-elf.
But i better be hidden good,
cuz I'd find it and kill you all over again if I coooooooould..

-HOLD UP! 8-mile killen kommer ut på scen igen..
-Those of you who thinks that Jack won. SCREAM!.. okay okay.. And those of you who are woting for John! GIVE IT UP!

Vem vet.. Kanske kommer det startas en beef i sing-songwriter kategorin någon gång. Hoppas dom inte snor mina lines då..

Nästan varje kväll har jag för vana att kolla veckans kommande väder bak på göteborgsposten medan jag borstar tänderna. Eftersom jag bor i Göteborg där hösten verkar ha knivmördat alla andra årstider är det mer en last än en positiv kvällsritual. Det jag menar är att det är inte direkt spännande att se det där elaka gråa höstmolnet täcka lite mer av den sol som väderredaktören verkar ha klippt in där bakom mer för att hålla hoppet vid liv, än för att några som helst väder prognoser har antytt att det kommer bli solglimtar. 


Sista sommardagen..

Men så en dag (i förrgår).. Sol och 20-25C! Jag satte tandkrämen i halsen! Sol! Sol i morgon och jag hade inget som helst inbokat. För bra för att vara sant tänkte jag och ignorerade de efterföljande fyra dagarna med ständigt sjunkande temperatur och enbart regn. Jag sket till och med i att de skulle blåsa runt 10m/s. Det var sol och det var varmt(där det var lä då alltså.)

Jag bestämde mig helt enkelt för att uttnyttja stackars kämpar-sommarens sista andetag innan hitman-hösten satte in nådastöten och släckte solen för evigt.

Det må ha blåst mer än det det gör i filmen "the perfect storm" och de må ha simmat förbi isbjörnar i det långt, LÅNGT!, ifrån augustiljumna vattnet. Men jag badade och ingen kan säga att jag inte utnyttjade sommarens sista dag.


Vi gjorde vårt bästa för att njuta av den sista solen, den sista värmen och de sista sommarblommorna..