Nils reseblogg

Thai-Conny har gjort det igen, öppnat munnen och låtit Buddhas röst tala på live-länk rakt ifrån Nirvana eller vart han än chillar nu förtiden (det nämnde han inte).
I bilen tittandes på två stora björkar som trots väggen med ösregna måste tas ner:
-..dags att ta kjolen vid hornen.

...

Word.

Det är bara 12dagar tills jag sköljer bort all vardagsrutin med en äkta dansk öl på Kastrups flygplats på väg till andra sidan jorden. Visserligen ska jag vardagsbestyra med plugg därborta men helt ärligt.. ..Det ska bli göööött att byta ut kaffet i november-regnet som höll mig vaken för tentaplugg förra hösten emot en fruitjuice i solen i samma syfte nu i höst.

För någon vecka sedan räknade jag efter, och kom fram till att csn kommer att räcka till exakt två bananer och ett paket nudlar i veckan efter betalad terminsavgift, försäkring, visum och hyra. Så om tiden brukar gå fort så går den nu fortare då jag tar på mig allt jobb jag kan och tackar nej till livet framtill avresan. Jobba sova jobba helt enkelt, men det är väl i och för sig som vanligt.

12 dagar kvar..

En vecka på jobbet gick på ett kick och nu är jag helt inne i rytmen igen. Jobba, äta, jobba, lyssna på visdomar blandat med kärleksfulla utbrott som oftast lyder "FÄÄÄDIG SNAAT?!", "VAFAAAN!" eller "INGE KAFFE?!, DU FÅ SPAACKEN!" från Thai-Conny, jobba mera, sova.. Och om igen.

Men med en morot bokstavligt talat, stor som en världsdel, går tiden fort och jag sparar så mycket jag bara kan.

Dessutom har våra aningen annorlunda arbetsuppgifter fått tiden att gå ännu snabbare. På första bilden har vi arbetslaget som byggt tältet på andra, och på sista har Ciaran och Mick-Mitch tillsammans med min debutplantering av thöjahäck.

27 dagar kvar..

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/785701/images/2012/pic_206636931.jpg" class="image">

Ett brev till csn och ett godkänt tillbaka var allt som behövdes för att skuldsätta mig mer än någonsin tidigare. Helt underbart. En kod från skolan för att söka visum och sen få det godkänt tillsammans med 29dagar är nu allt som står mellan mig och ännu en resa till andra sidan jorden.

Trädakutens egen Dalai Lama - Thai Conny har förresten gjort det igen: slängt ur sig en visdom så djup att marianergraven inte är en stark nog liknelse för att beskriva den. Håll i er, och tänk att detta uttalades live till en kund.

"..man får inte ha tummen mitt i pekfingret.."

..wow.

Okej först och främst.. ..JAG SKA TILL AUSTRALIEN I HÖST! WIIIIIIN!

Efter att ha skickat iväg en första ansökan i slutet på november om jag inte minst fel eftersom det känns som om det var så länge sedan att jag efter jag postat den gick ut på förstubron och hjälpte Gustav Vasa att hitta rätt väg till Dalarna. (Det nämns aldrig i historieböckerna men han tog faktiskt en tur förbi Ljungbyholm och hade kommit till Karlskrona istället för Dalarna om inte hjälpt honom). Det är helt enkelt livstider sedan första pappret gick iväg och nu i torsdags kom äntligen svaret jag har väntat så länge på.

Jag hoppas verkligen inte att jag jinxar något nu men jag har kommit in på skolan, jag har kommit in på de kurser som är godkända som del i mitt program här hemma i Sverige och jag har bildgooglat "Goald Coast" en gång för varje vasaloppsdeltagare.

Det här är en av de bilder som kommer upp.

Det som är kvar nu är att tacka ja till platsen, ansöka om lån från csn, skaffa visum, skaffa en flybiljett och kanske även ett hem. Sist men inte minst måste jag hålla mig vid liv då min kära chef Thai-Conny har lite av en "Jag ska nun-chucka din hjärna"-blick varje gång han ser att jag ler och vet att det bara är cirka en månad till han måste hitta någon annan att spontansparka på smalbenen när livet blir för stressigt.

Ett foto på Thai-Conny som jag tog förra veckan.

Även om jag fick svaret i torsdags fick jag hålla igen lyckan en aning då vår sista tenta skulle skrivas dagen därpå. Tror jag klarade den men gjorde jag inte det är det ändå ett år tills jag har chansen för att göra om den så jag firade i vilket fall. En lycko-duracellkanin-fylla kallade min kära vän Frida stadiet jag befann mig i under kvällen.

Jag hade planerat att ägna hela lördagen åt att städa men då jag hade tre små söta skedande törnrosor som inte hade vaknat ens av en prins kyss, skippade jag den iden och lät dem sova medan jag mer än njöt av hela min situation och funderade på vilken smak jag skulle välja på glass när jag väl kommer till stranden i Australien.

De tre prinsessorna..

Söndag kväll hade jag fortfarande städat om det inte var för Frida som sparkade igång mig lärde ut några av sina städskills hon förvärvat under en städsäsong i Hemsedal. Tackar och bockar! Klockan 21.15 svängde jag in på gatan hemma hos mor och far i Kingrivva och återtog ännu en gång flickrummet.

Sen dess.. Jobb

Sen han jag till och med köra ett par varv på kiten häromdagen. Premiärturen för året. Plus att jag hittade en Chockladkaka i bilen. Såhär glad är jag över livet just nu:

Jag har vant mig vid Kalmars lugna studentlunk och det jag börjat inse är lite av ett eremitliv på torpet. Stort steg till att ännu en gång hänga på "Team Trädakuten", som det så vackert står på våra fina nya tröjor, och alla andra i branchen som jag har vissa teorier om har både en bra mycket över medel underarmsstyrka om man jämför med svenska medlet, men även vad det verkar som ett krav på koncentrationssvårigheter och myror i byxorna.

Team Trädakuten från vänster: Bjarki, Jag, Lill-stor-Johan, Henke (aka Thai-conny, aka The Boss), Ciaran, Pär Grills och slutligen Mick-Mitch. Saknas: Lång-Tobbe och grishunden.

Torsdagen gick precis som jag beskrev tidigare åt till att få vår utrustning godkänd. Bara två av de karbiner jag hängt mitt liv i på daglig basis blev utdömda som säkerhetsrisk och förbjöds att användas i tävlingen, vilket känns som ett tecken dels på att jag behöver uppgradera min utrustning en aning och kanske även kolla igenom den själv någon gång per år också för säkerhets skull (bokstavligt talat).

Fredagen började redan klockan sju och efter som vi detta år inte hade ett team som bestod till 90% av öldrickande funktionärer (det var bara 65%) så tog vi det alla lugnt och vaknade upp tidigt mer eller mindre utvilade.

Eftersom vi inte hade varit smarta nog att på förhand kolla om frukosten öppnade så dags, vilket den inte gjorde, fick jag börja min första gren på tom mage. Speedclimb som är vad det låter som, fortast möjligt upp i ett träd, gick faktiskt helt okej och nervositeten som jag gått och burit på sedan jag tackade ja till ännu ett SM, släppte. Jag kunde faktiskt till och med njuta lite under de resterande delmomenten.

Mr Hardiman visar speedclimbskills.

Footlock som är något helt annat än speedclimb, nämligen fortast upp för ett rep istället för ett träd kan man säga att resultatet blev: Jag överlevde. 15m ska man lyckas ta sig upp och de som är bäst i världen på det, vilka ett par av dem som var med i SM är, gör det på 14-15sekunder. Mitt personbästa från förrförra året är 22sekunder och i år gick det på 27. Helt okej med tanke på att jag inte har använt mig av den tekniken mer än max 5ggr de senaste sex månaderna.

Rescue som går ut på att styra upp en situation där en person har skadat sig i trädet och sedan få ner honom inom en viss tid, har jag tidigare aldrig klarat. På fem minuter ska man först "se till" (=så att domarna hör) att alla är medvetna om att en person är skadad och stannar upp i arbetet, att någon ringer efter ambulans, att trädet är säkert att klättra i (inga döda eller halvt avsågade grenar som kan falla ner på en när man ska upp och rädda och att inga elkablar eller liknande är skadade och utgör en fara.) Sen ska man ta sig upp i trädet och beroende på hur personen är skadad ta hand om denne och få ner den på marken, inom fem minuter.

Jag satsade allt på tiden och sen fick det andra lösa sig på vägen. Och jag klarade det, med hela fem sekunder till godo så jag kunde egentligen chillat ett tag till och kanske lagt lite tid på att inte ge dockan minst tre ryggradsskador och en hjärnskada ovanpå hans redan avsågade arm.

Gruppen går igenom vad simuleringen går ut på och dockan ligger högst upp i bild och förblöder.

Även Throwline lyckades jag faktiskt förbättra mig i, vilket är ett mirakel då det i vanliga fall är mitt absoluta hatobjekt som arbetsmoment.

Men sen kom det till det viktigaste och mest prestigefylla Workclimb, vilket helt enkelt i alla fall enligt mig avgör hur bra du är på att klättra i träd eftersom du ska runt i en hel krona och måste både tänka smart och våga chansa lite. Jag ville verkligen visa att jag ändå vart med ett tag. Har lite rutin. Kan klättra i träd. FAIL! Det gick värdelöst. Även där hade jag som mål att bara klara skiten inom den utsatta tiden. Vilket först såg ganska bra ut. Det var bara två problem: Jag glömde helt av en station och domarna tog mig, kanske på grund av bristen på skills som en novis och gav mig därför helt felaktig tidsrapportering. När de sa att jag hade två minuter kvar, hade tiden helt enkelt egentligen redan gått ut. Skäms Nils! Jag säger bara nästa år, då jävlar!

Allt som allt blev jag artonde bästa klättraren av tjugofem vilket jag faktiskt ändå måste vara nöjd med eftersom jag just nu faktiskt ändå är student på heltid och klättrar i riktigt få träd om man jämför med mina tävlingsmotståndare. Kul var det i alla fall och jag lyckades ändå få ner den där förtiofemkilosdockan inom tiden, glömde fråga om dens nummer dock, även det får vänta till nästa år!

För mina två kollegor Pär, som gjorde sin andra tävling och Johan som gjorde sin första och därmed satte rekord som yngsta deltagare i Svenska trädklättrings SM någonsin med sin 16 (och tre fjärdedelar) gick det riktigt bra. De ställde båda upp i novisklassen och placerade sig tia och elva. Johan fick även den fina utmärkelsen som absolut sämst på räddning och vann ett Arb Aid-kit som är lite av det flashigaste safetykit man kan ha. Känns säkert och bra att jag ska arbeta bredvid honom från och med nästa vecka.

Överst på pallen i efter hela eventet hamnade för sjätte gången irad (det kan till och med vara sjunde) Johan Gustavsson från Jörlanda och Veronika Ericsson från göteborg. Sen Rob Ironside, Simon Björkström och Douglas Wells.

Eftersom min Kamera har tackat för sig så har jag snott bilderna från Bjarki och Fia, tackar och bockar!