Nils reseblogg

Här kommer man hem från jobbet för att i godan ro kolla facebook, mailen, bloggkommentarer och möjligtvis skriva lite om att jag för första gången sen operationen för sex månader sedan fick på mig klätterselen idag. Men!

Allt detta blev på ett ögonblick helt ointressant efter att jag tack vare att Martina i en kommentar gjorde mig uppmärksam på att det diskuterades om mig och Martin och våra filmer på Backpacking.se. Det är en kille som har postat vårat Laos-klipp, Nils och Martin i Asien del 6 och rekommenderat folk att se det för att han tycker att det är bra. Skitkul! Tackar och bockar!

Men sen är det  hel massa människor som inte gillar oss och det vi gör. Jag måste erkänna att även om det givetvis är jättekuk (Jättekul, skrev fel, men lämnar det ändå, så roligt!) att folk gillar det man gör och tycker vi är roliga eller i alla fall värda att se eller läsa, så är det faktiskt nästan ännu roligare med folk som INTE gillar oss och ändå har en åsikt.

Missuppfatta mig inte nu! Jag älskar alla er som läser denna bloggen och tycker om det jag skriver och varenda, VARENDA!, liten positiv kommentar värmer i hjärtat och gör hela min dag. Men att läsa kommentarer från folk som klankar ner på det man gör är bara så sjukt kul. 1. För att dom för det mesta inte har en aning om vad dom skriver. 2. För att bara genom att citera oss bevisar att dom sett filmen/läst inlägget och därför helt knäcker sina egna argument om att det inte var läsvärt. 3. För att om dom någon gång har rätt kan jag fixa till det.

Kolla in diskussionen här! Tre sidor! Bara om oss.. Det måste.. måste.. måååste bara.. vara.. WIN! Jo.. det känns rätt! WIIIN!

 Och bara för det; klippet som rör upp starka känslor..

Nu är vi i mitten av en arbetsvecka igen och det blir inte mycket mer än sova, äta, jobba och sova igen. Men idag var det så strålande blå himmel att jag bara var tvungen att plocka fram kameran och fota lite.












Inte superglad över bilderna men däremot över den svenska hösten. Jag har länge hatat hösten och dess eviga regn och mulna humör. Men vissa dagar, som idag, är den faktiskt riktigt riktigt fin.

Måste säga att det är sjukt gött att ha hobbies. Min nyaste är fotografering och det som är bra med den är att man varken behöver torr asfalt, snö, vatten, vågor eller backar. Det som är mindre bra är att allt man "Ba måste ha" är dyrare än en etagevåning på Avenyn under högkonjuktur. Som tur är har min kära vän Yohakkim samma hobby och andra prioteringar än jag (är inte lika snål..) så även om jag har min kamera med, så har han en hel massa olika objektiv och nu även en lös blixt med fjärravlösare(?). Så i söndags, dagen som om man inte har några hobbies försvinner i bakfylla eller slappande, tog vi med oss en badendaden-stol och kameror ut i skogen. Här är resultatet!

För exakt ett år sedan på minuten lyfte mitt och Martins plan ifrån Arlanda mot Wien och för att därifrån ta oss vidare mot Bangkok. Ett år! Helt sjukt va tiden går.  Då var jag mer uppspelt än någonsin tidigare med undantag för julafton 1991 då jag fick ett par längdskidor(?!?!?!) Fattar fortfarande inte varför jag blev så glad att jag kissade i byxan över de där längskidorna. Men vi har det på film och så uppspelt tvekar jag att jag någonsin kommer bli igen. Kommer inte ens ihåg om jag någonsin åkte på dem.

Nils! Sluta spåra iväg...


2008-10-21, 20:15 Arlanda, Sverige...


Då var min bästa vän ryggsäcken blänkande ny och allt i den låg för första och sista gången snyggt ihopvikt på sin egen plats. Då var mitt ärr i pannan, format av Petters framtänder på min avskedsfest, fortfarande ett sår. Då var jag rik. Då var jag blek. Då var jag superladdad för äventyr och hade ingen anning vad som väntade. Då insåg jag och Martin redan efter två timmar in på resan att vi lyckats med vårt första gemensamma FAIL! genom att bli strandade 24h i Wien. Då trodde jag att sex månader var länge.

Morgonen efter avskedfesten.. Riktigt lyckad kväll=)


Nu är väskan sliten med hål i sidan och sedan länge blir den förvånad om jag någon gång skulle få för mig att vika någonting innan jag stoppar i det. Nu är Petters "scarring"-tag i min panna bara ett litet ärr. Nu är den nya reskassan fortfarande bara barnet. Nu är jag precis som då supperladdad för äventyr och kan knappt bärga mig inför nästa höst då det bär av igen.  Nu har jag insett att ett litet FAIL! är som en tesked kaffe i Hugge´s mage; helt obetydande och omöjlig att urskilja bland alla de tio kannorna som skvallpar runt där inne eller alla de tusentals FAIL!'s som jag och Martin har och kommer att begå. Nu vet jag att sex månader går på ett kick.

Fan va kul vi hade Martin! Helt sjukt! Snacka om time of our lives.. Snart är det dags igen.. Bara typ 345 dagar kvar...

Som feminist måste jag utbrista: " Vad ytlig du är".

Jag håller med moster ewa!

Jag har på riktigt inte vart inne på internet på en hel vecka. Det var läääänge sedan det hände! Jag har till och med nästan kommit över den värsta facebook/blogg abstinensen under den långa avvänjningen. Men, öppnade datorn igen nu. Och vips. Im Back!

Internetavvänjningen har dock inte varit frivillig. Prioritet ett är fortfarande att spara nya pengar för en ny resa och därför jobbar jag så mycket som bara möjligt. 59h blev det denna veckan. Alltså; Vakna, jobba, duscha, sova och om igen. Finns inte mycket tid för bloggande då. Men det blir ju destå mer och bättre när jag väl kommer iväg igen.

Och idag är det lördag och fint väder så då kan man inte heller sitta inne.  nu ska jag hoppa på longboarden och njuta lite av höstsolen. Varje långboard tur vid den här årstiden kan vara den sista på länge så jag ser till att njuta ordentligt!

Söndag, slapp, regn och blåst. Då kan man slappna av med lite kreativt skapande i Photoshop tänkte jag. FAIL! Det finns inget som heter avslappnat kreativt skapande när man arbetar med Photoshop. Det är precis som så mycket annat som kräver koncentration och tålamod sänt direkt från satan till mitt flickrum.

Lyckades pilla ihop dessa här i alla fall;