Busssssession!
För någon vecka sedan, innan Sibirienkylan låst in oss, var jag ute och gick en kväll med mig själv och shuffle i lurarna. Precis samtidigt som oldschool ghettorapparna NWA började rappa Express yourself fick jag syn på något som inte kunde ha passat bättre till soundtracket jag hade i öronen. En gammal buss fullklottrad med graffiti. Oändliga fotosessionmöjligheter!
Dagen efter tog jag därför med mig min personliga fotograf, hennes pojkvänn och dansken som hänger runt oss hela tiden till bussen för att föreviga lite pheta stylish tricks på och från bussen. Enjoy!
Gurra G assisterar..
Simon the Dansk visar upp märket på sina nya Armadaskidor..
Simon the dansk, moi och Gurra G fikar efter en hård session..
Mer av Malins bilder.
Husarrest!
Måste-ut-i-backen-pressen som brukar ha ett stadigt grepp om mig och de flesta andra vecko- eller helg- turister på skidsemester försvinner lite då man har flera månader med åkning på samma ställe. Visst åker vi de flesta dagar, men då det regnar eller är -18C känns det inte så farligt att stanna hemma en dag och bara chilla.
Problemet som uppstått nu är dock att vädret började på -18C sen dagen efter blev det -23C och idag:
Det är just nu -svinkalltC grader ute.
En dag hemma då och då är rätt skönt men nu när vi är inne på tredje dagen utan åkande börjar det ta slut på inneaktiviteter och mer kännas som husarrest än en dag hemma för avslappning.
Profiler:
På plattmark i skogen trivs dansken som bäst..
Vi börjar med min rumskamrat Simon the Dansk. Eftersom språket danska uppfanns av ett gäng språkskrivare som uppenbarligen just kalasat i sig två liter läkarsprit per person hade vi i början ungefär lika lätt att kommunicera som en lobotomerad före detta persons två hjärnhalvor.
Det löste sig dock fort då jag en natt runt tvåtiden plötsligt insåg att jag var tillräckligt "rund under fötterna" för att tala flytande dansk. Men då jag kände att levern och framför allt portmonnän skulle ta skada om jag var tvungen att häva i mig en flaska absolut var gång jag ville tilltala min rumskamrat bestämde vi tillsammans att det kanske var bäst om vi körde på det gemensamma språket Engelska istället.
Helt plötsligt kunde vi lära känna varandra.
Simon the dansk gillar inte bara helt vanliga granar i snöterräng och djupt deprimerande filmer som han påstår är vackra. Han gillar även precis som jag att resa. Han har på sina tjugosju år hunnit med ett år i Australien, ett par månader i Tanzania, två resor till Indien (varav den ena gick på mc från Köpenhamn och igenom en rad länder som Ving INTE flyger till), en skidsäsong i Frankrike och ovanpå allt detta har han bara ett år kvar på en femårig utbildning till miljöingenjör. Jag blir nog helt enkelt tvungen att snarka än högre inatt nu bara för att hämnas den präktige j****n's åstadkommanden.
Enda bilden jag hade på Emer då hon vägrar ha facebook..
Nummer två ickesvensk i kollektivet Snowflake är Emer Irländska. Hon har tagit begreppet berest backpacker ett steg längre än de flesta. På de tretton år som gått sedan hon fyllde arton har hon inte vart hemma på ön mer än max ett par månader innan hon till sin mors stora besvikelse farit vidare till nästa destination. Nämn ett land och hon har vart där. Hon är den enda av oss här som är i Fernie av en annan anledning än att bara njuta. Saken är nämligen så och här ska ni få lära er något igen. Man kan tydligen inte få vanligt arbetsvisum i de flesta i-länder efter man fyllt trettio. Så enda sättet för henne att fortsätta resa är att bli så kallat visumsponsrad. Enklaste yrket att bli det genom är Skidlärare och vips gick hon emot alla sina irländska gener utformade för regn eller eventuellt bara mulet och ställde sig på ett par skidor i först Bulgarien och sen här.
Då Emer inte har potatiscravings eller längtar efter onyttig mat och vitt bröd som hon påstår att vi skandinaver ger henne skuldkänslor för då hon äter läser hon böcker. Den befästa bokborgen som byggts upp på hennes nattduksbord vittnar om ett snitt på tre böcker per dag.
Så var det landsmännen/kvinnorna kvar:
Sigge precis innan hon ger mig en smalbensspark! Ah vänskap..
Först ut har vi Sigrid från 08a-land. Hon innehar titeln yngst i Snowflake och är även den som är mest pepp på att lämna vår underbart varma lya för en opersonlig pub var och varannan dag. Ah.. Den som ändå var ung igen..
Ibland lyckas hon och ibland inte. Då får vi dock höra. -Men.. ska vi inte ta å gå ner till the Pub ändå.. ungefär en gång i halvtimman hela kvällen tills någon klockan 02:00 äntligen kan svara -Det är stängt nu Sigge..
Då Sigge inte lyckas få med någon ut sitter hon och krigar ner tangenterna på sin dator för att skriva den dagbok som hon lovade sig själv att skriva varje dag. Även detta är något av en strid, dels för att det tar tid att skriva varje dag och dels för att det tar ännu mer tid att skriva varje dag då jag har hyperaktivitetsdamp och hon råkar vara den som stör sig mest då jag står tre meter bort och petar på henne med min lavinprobe.
Då vi inte retar varandra (dvs jag retar henne och hon slår mig) är vi dock ett oslagbart dansteam. Challenge us and Fail!
Malin står stadigt på jorden och ler precis som näst intill alltid..
Sist ut har vi Falu-Malin. Vegetarian, fotograf och alltid med ett leende bredare än hennes eget dalmål tvärs över nunan.(:P) Malin är näst yngst efter Sigrid men har även hon trots sin ringa ålder hunnit med en hel del upptäcktsresande. Indien, Syd Amerika och ett helt år i US and A är en lista som jag utan tvivel vet kommer bli utökad med många fler länder och världsdelar inom de närmaste åren.
Förhoppningsvis kommer Malin fortsätta låta mig stjäla hennes bilder i fortsättningen av vår vistelse här trots att jag enbart lagar korvstroganoff på mina två matdagar varje vecka. Kolla in hennes resdagbok föresten.
Länkar:
http://www.itsontvinternet.com/ är en hel massa folk som delar på en blogg. Två av dem är här i Fernie. (Och påväg hit för att spela Terbisch som numera är the Shiznit-kortspel här på Ridgemont Ave.)
http://maddeoscarsson.blogg.se/ http://laggifernie.wordpress.com/ http://livetikanada.wordpress.com/ är alla tre bloggar från sköna människor som precis som oss hänger här i Fernie. "LivetiKanada" är Langley-Jonas som jag nämnt tidigare.
http://lovelive.blogg.se/ är en så skön brud att hon blir länkad trots att hon någon gång i tillfällig sinnesförvirring lyssnat på Kent. Hon gör samma sak som vi gör här i Fernie men på andra sidan Atlanten.
Enjoy!
Film!
Fernie Powder Days!
Vem går och går och går alltid vilse?
Mitt nya aktiva liv i naturen med vandrande och puderåkande har nu inletts. Då vi på hajk nummer ett klarade att ta oss hela vägen till liften tänkte vi att på försök två ska vi sikta aningen högre. Kanske till och med ta oss någonstans dit skidskolan med fyraåringar inte hänger på regelbunden basis.
Eftersom jag inte kunde hitta någon karta som täckte mer än systemet styrde jag upp en egen.
Det röda är hajkande, det blåa är åkande och resten är uppenbarligen ren konst.
Den första hajken som vi kallar mission: Fail! är alltså grisknorren mellan huvudvägen och raka motsatsen till raka vägen till liften.
Den andra hajken är den till vänster med uppdragsnamnet Mission: Det kan inte gå sämre än sist. Det var jag, Malin och Simon the Dansk som egentligen inte hade planerat så mycket mer än att vi ville testa våra nya snöskor och skidhudar på riktigt och ta en ridge utanför systemet. Börja lite enkelt helt enkelt. Att gå uppför ett berg blir aldrig lite enkelt, speciellt inte i lös-snö upp över knäna, med packning på ryggen och precis efter en avalanchekurs som gjort tre totalt lavin-naiva utförsåkare till lavinparanoida räddharar som hör lavinknak från varenda snötäckt sluttning inom tre mil.
Vi var helt enkelt aningen utmattade då vi äntligen slog oss ner och njöt av matsäcken i solen på toppen av Mongolia Ridge. En lagom lång klättring på en timma passade mig perfekt.
Men så blev det inte.
-Nämen Tjena är ni här.. Tre pustande svenskar med ungefär 400 000% mer backcountry erfarenhet än oss hade kommit ikapp oss där vi satt och njöt i solen.
-Jajjemen, första dagen hajkande för oss här. (Ingen ide att nämna 3h hajken till liften veckan innan i onödan)
-Ja va kul, då lär vi ses mer här uppe!, Ska ni med över till andra sidan nästa ridge också eller?
Simon the dansk och Malin svarade ja i munnen på mig som svarade nej. Sex par ögon vände sig emot mig.
-Ja menade jag! Mina ben är inte trötta alls, vilken tur va! slängde jag ur mig och vips var vi på väg uppför ännu en ridge i ett tempo Gunde Svan hade tyckt var behaglig uppvärmning men som jag offrade de två kommande dagarna åkning i träningsvärks-smärta för att hålla.
Vi hade i alla fall guider nu och gick inte vilse en enda gång.
Den tredje turen skulle truppen bestå av en hel go gäng. I alla fall enligt den goa gängen på puben kvällen innan. Inte helt oväntat insåg jag och Simon the dansk klockan tjugo över tio att vi själva fick stå för en go gäng. Så vi började klättra.
Värt att tillägga är att vi valde bort den så kallade idiot's traverse tvärs över fishbowl och att det senare samma dag gick en lavin där. Lavinsmart WIN!.
Efter att ha skrattat hysteriskt i två timmar medan Simon the dansk svor barnförbjudna danska ramsor över de allt för branta skidspåren som fick hans hudar att slinta ungefär vart femte steg, kom vi upp på toppen av 1000ft ridge. (Tror den heter så?)
För slitet fick vi ett helt magsikt och orört puderåk. fem-sex max sju minuter långt och sen var det bara att snöra på snöskorna igen.
Hudarna fungerade mellan till måttligt bra på de branta klätterspåren som snöskorna flög uppför. Som tur var fanns det inga danska barn i närheten då Simon the dansk öppnade dörrarna till sin danska sjörövarsvordomsparlör.
Trädkuken mössan på och en orörd puderbacke i bakgrunden..
En sak vi insåg ganska fort var att inga spår i backen betyder; inga spår tillbaka till systemet heller. FAIL!
Det vi visste var: Vi är två kammar/bowls bort från systemet. Systemet ligger någonstans till höger. Det är tre timmar tills liften stänger och vi för att komma hem igen måste traska dubbelt så långt.
Nu var det min tur att svära medan Simon the dansk som ännu en gång förvandlats in till någon slags naturälskare upprepade -This is so nice.. och -Wow, beautiful.. som två mantran vid var och varannan gran, bäck, uppförsbacke eller snårskog.
Då vi gått brant uppför var mina snöskor totalt överlägsna men nu i kupperad terräng med långa flata sträckor i orörd puder gled den lyckliga dansken fram på sina hudar medan jag stånkade och pustade både upp och ner för berg och dal.
-It's just a freckin' gran man. It's nothing beutiful with it at all!
-It's just so far from denmarks nature..
-It looks exactly as Sweden. How far can we can it be left?!?!?!?!?!
Simon brydde sig inte ens om att svara, hade funnit ännu en gran som var "so nice.."
En aningen frustrerad gosse mitt i en Kanadensisk skog..
Jag har inga problem med att traska för evigt om jag vet att det leder till en underbar pudersväng. Men just att gå tillbaka efteråt. Det suger.
2h upp, 5-7minuter ner och 2,5h tillbaka. Karaktärsbyggande.
Pow-Pic's!
Ina har samma hobbies som jag!
Älskar den här bilden på mig! Wheelie!
Bilder från igår..
Ina och Malin påväg in i Lost Boys valley..
Jonatan på väg upp..
Ina i Pudret.
Malin i Pudret.
Simon the Dansk droppar in kontrollerat.
Skillnaderna mellan tjejkväll och killkväll..
-Ööh?.. brölade någon av oss manligt fram.
-Vi ska ju ha tjejkväll idag.. svarade Malin som efter en tiden med oss numera talar flytande "Man".
-Ööh?
-Hos Madde och Linda, det är ju alla hjärtans dag idag och vi ville hitta på nått..
-Ööh ?
-Nej bara tjejer! ropade hon medan ytterdörren stängdes bakom henne och den lika festfina Sigrid.
Jag och Simon the Dansk såg på varandra samtidigt som vi båda telepatiskt gick igenom det som alla unga män (räknas 24åringar fortfarande till unga män?!?!) får upp på widescreenen i hjärnan då ordet tjejkväll nämns.
Ett par kuddkrig och bröstmätartävlingar senare då filmen rullat klart började vi diskutera fenomenen Tjej- alternativt Kill- kväll.
Första skillnaden: Planering.
Medan tjejer planerar in tjejkvällar veckor eller i alla fall dagar i förväg och går och ser fram emot dem blir det flesta killkvällar till runt 20.30 fredag eller lördag kväll då man inser att inga tjejer planerar att besöka tillställningen. Undantagen är sportevent på TV eller ett nyinköpt tv-spel har jag hört. Min totala okunskap och avsaknad av intresse gör mig som bäst till chips-köpare eller kebab-langare i halvlek.
Andra skillnaden: Klädsel.
Precis som Malin och Sigrid lägger de tjejer jag känner lika mycket, om inte mer, tid framför spegeln trots att de vet att inga av det motsatta könet är inbjudna. Detta fenomen är totalt avlägset för oss utan inbyggt dräneringssystem. Om vi mot förmodan skulle infinna oss på en tillställning där vi vet att inga inbjudningar sänts till females skulle vi utan tvivel skippa de där fem minuterna som vi inför normala kvällar utanför hemmet spenderar på att sätta på en skjorta , rena jeans, kladda i håret samt eventuellt.. eventuellt om någon speciell kanske planerat att dyka upp, torka bort lite smuts från de vita sneakersen med en fuktig bit papper.
Om någon mot förmodan skulle komma uppiffad och armanidoftande till en inbokad grabbkväll skulle både ögonbryn höjas och tankar cirkulera runt chipskålen. Samt en mindre inbjudan skickas inför nästa event.
Tredje skillnaden: Alkohol samt avrundning av kvällen.
Då klockan slagit tjugotvå är 90% av allt rödvin som planerats att inmundigas på tjejkvällen slut. Men oroa er inte! Tjejer är som trollkarlar då det gäller rödvinsflaskor. De har dem gömda lite här och där och plötsligt då man, eller rättare sagt kvinna, börjar skymta botten på en flaska trollas en ny fram.
Herrarna har troligtvis satt sin kvot aningen högre, men ingen är trots flera tidigare olyckliga incidenter så förutspående att de skulle ha några extra hamsterlager gömda ifall att. Alternativen lämna för krogen eller springa till Statoil för folkisar delar gruppen i två läger. De med flickvän på dammiddag två kvarter bort som för en gång skull får lämna lägenheten går så småningom till Statoil och de utan flickvän som är på krogen i full jaktmundering på två röda. Den inofficiella killkvällen är över.
Runt två på tjejkvällen har man sedan länge skrotat idén om utgång. Istället tävlar fnissandet en omöjlig kamp emot promillehalten. Tillslut blir tjejerna tvungna att avbryta på grund av en av tre anledningar. Sista bussen går, Magda har spytt och lägenheten luktar eller den gamla klassikern alternativ tre; I någon form av sanningslek som börjar med lögner men som framåt tvåsnåret blivit ärligare än behövligt bekänner Lollo att hon hånglat med två av de andra pojkvänner midsommarafton 2006.. Dags att runda av helt enkelt.
The Fernie Effect!
Om igår var bra, var idag helt fantastiskt.
The hot Pow måste ha börjat vräka ner redan ett par timmar innan jag spottade vattnet jag precis hällt i munnen ut över fönstret efter att ha dragit bort gardinen för att göra den rutinmässiga morgonchecken hur vädret stod till. I vanliga fall, alldeles för ofta, har vi en utsikt över bergen på andra sidan dalen men idag skulle grannarna på andra sidan gatan kunnat ha haft en skylt med texten "snöskoter bortskänkes till förste krullig svensk som kan armhålsprutta med ögonen" (ett av mina favorit partytrick som även går hem stenhårt då jag vikarierat på dagis) utan att jag skulle ha sett den. Lycklig som ett litet barn stod jag där och tindrade med ögonen medan snön vräkte ner utanför och vattnet som nyss befunnit sig i min mun, och på fönstret börjat bilda en liten pöl på golvet.
En snabbkoll på Fernie.com's PowAlert, en tallrik gröt och 26 minuter efter att jag torkat vatten på köksgolvet iklädd enbart fillingar satt jag på skidbussen på väg till backen.
Hade ett par svängar med puder högt upp på låren. WIN!
Vi filmade en hel del med Simons GoPro kamera, men detta är den enda stillbilden jag tog."Simon The Dansk Shredding Pow" Sista åket och det var "uppåkt".
Kan inte bärga mig för imorgon!
Film från Petrus Galli!
Pud-R!
Jag hade dock dragit på mig en matig förkylning istället. Baaah! var mitt första "ord" då läpparna lossnade från varandra efter nästäppans läpputtorkande effekter. Jag gick helt enkelt enbart upp för att dricka ett glas vatten och sen krascha tillbaka ner i sängen igen.
Då såg jag det. Vitt! Överallt!
-Måste.. andas.. ut.. snö.. andas.. puder.. baaah.
Så min dag i sängen hade helt plötsligt förvandlats till ett par åk pudershreddande. Och ett par åk hade hux flux blivit till 09.00-16.00. Vita näsdukar byttes mot vitt puder och jag är visserligen tröttare än Leif G-W's hud i ansiktet just nu, men jag mår bättre än jag gjort på tre dagar.
Killen som utformade pillren mot halsont måste ha älskat Ironi..
Först kom febern och jag blev om möjligt än hetare än jag redan är. Sen kom huvudvärken och ett sanslöst sömnbehov. Det kunde jag dock inte ge vika för eftersom jag redan var inbokad för "kurerande" bivakgrävning i snålblåst på avalanchekursen. Men plötsligt samma kväll hade det gått över. WIN!
Lycka.. tänkte jag ..för en gång skull klarade jag mig lindrigt undan en förkylningsepidemi. Sen började det klia och svälla i halsen och jag funderade på att tatuera varsit stort FAIL! i gothicstil på den del av min kropp jag kommer minst överens med. Mina Halsmandlar.
Som tur är har vi en naturläkare i umgänget som jag speedskrev till över facebook. (Jag vägrar fortfarande till mina vänner stora frustration skaffa mig en telefon. Semester är semester!)
Hon kom springandes med en pillerburk som enligt henne var citat: The fucking Shiznit against throatpain!
Samtidigt som jag funderade på om det var med de orden hon rekommenderade pillren till sina vanliga patienter skruvade jag med vis ansträngning av det barnsäkra locket och kollade ner i burken.
WHY OH WHY!?!?! är halsontabletter alltid gigantiska!?!?! Här kan jag knappt svälja mitt eget saliv och i min hand får jag botemedlet i samma storlek som en vedpellets. Det enda som saknas för att göra sväljandet lite, liiite svårare är rostiga metalhullingar längs sidorna på "pillret" så att det river upp lite blödande snabbinfekterade sår när vi ändå håller på.
Så här sitter jag nu ensam i lägenheten medan alla andra är i backen och avreagerar mig med hårdrock i form av Inflames och Staind samt virkning. Fungerar mellan till måttligt bra..
Såhär ser jag ut då jag är riktigt, riiiiktigt arg och frustrerad. Inom mig pågår en intensiv fäktningsmatch mellan de två onda halsmandlarna och den gyllene Riddaren Sir Immunförsvar.
Långa dagar med grävande.
Har man riktigt mycket tur överlever man 20minuter helt begravd av en lavin. Har man otur överlever man inte sju.
Idag då vi sprang runt som galningar i lost boys valley och letade gömda transievers(gps sändare) och sondade(lång pinne man sticker ner i snön för att känna efter kroppar) för glatta livet hade vi en snitt tid att hitta fram på tre-fyra minuter. Så långt gick det bra. Att gräva fram en sont nedstucken en och en halv meter tog dock nästan åtta minuter. FAIL! Killen är en isbit.
Och då var det ändå fin snö, löst sprutad, rakt från himlen ner på moderjord. Inte stora packade block som det skulle ha vart i "the round out zone" av en riktigt lavin.
Undvik att hamna under en lavin helt enkelt.
Efter att jag (den gröna transivern) letat signal, grävde Simon the dansk upp en lycklig överlevare i form av en bit plast..
Instruktör-James snackar om konvexa backar, lutningsgrader och snömassor. Alla meningar sluta givetvis på det mest Kanadensiska sättet möjligt med ett ey..
-So this slope is Konvex ey.. -That way would be the best ey.. -Crusty icelayer here ey... Osv.
Motivationen att flytta tre-fyra kubik snö tre meter åt sidan för att nå botten av en stålpinne försvinner lätt fram emot eftermiddagen.
Jag och Sigge studerar lager..
Lite mer än två och en halv meter var det där vi grävde. Inte var dag det är det hemma.
Kursen var faktiskt mycket lärorik och det känns bra att vi nu i alla fall har testat all vår uttrustning inför kommande expeditioner. Det negativa med kursen var att jag trots tredubbla underställ frös så mycket så jag drog på mig en förkylning. Därför ska jag nu bädda ner mig med Te och South Park sova tills jag inte vill sova mer. Godnatt.
Brottsvåg..
Polisen: Vi tar mycket alvarligt på det här och uppmanar alla att börja låsa sina bilar..
Lavinkurs
Så när Simon the dansk härom veckan kom hem från backen och berättade att han fått lift med frugan till en lavinlärare som höll privatkurser och som hade en helg ledig för oss var jag inte sen att tacka ja.
Så idag klockan 19:00 knackade Intruktör-James tillsammans med sin fru och två andra som också vill undvika lavindöden på dörren och vi intog studieposition vi vårt köksbord. Några powerpoint presentationer och lösblad senare och jag har bestämt mig för att lägga av med snowboard helt. FAIL!
Nej, riktigt så illa var det kanske inte men man kan ju inte säga annat än att man har levt lyckligt ovetande om den vita döden som tydligen lurar vid varje snödump, vindpust, temperaturföränding, solskensdag, dåligt markunderlag osv.. osv..
Imorgon ska vi gräva i snön och beräkna vinklar från klockan 9-18. Det ska samtidigt dumpa upp till 30cm.
Woopido.
HajkFail! Del 2.
Continue..
För det första lät det kvällen innan som en strålande idé att gå ut och dricka jättemånga öl som uppvärmning inför livspremiären på snöskor och kalltklimat-vandrande. Det visade sig morgonen efter ha varit motsatsen och redan där tappade vi halva styrkan. Att väderapporten sa "isglass grader celsius" och knytnävshård vind fick ännu en trupp att retirera. Kvar blev Brock, Simon the dansk och jag.
Parkera bilen, snöra på dojjor/hudar och packa väskan..
Vi tog Brocks bil till en glänta nedanför berget och jag som var den enda snowbordaren kvar i elitstyrkan spände för första gången på mig mina nya röda magiska snöskor medan de två laggåkarna limmade på sina hudar. Vi hade fått några tips om en led av en local på baren kvällen innan och började traska. Snöskorna fungerade fint och jag funderade på om det egentligen inte alls var torka där Jesus "gick på" vatten utan istället en släng av snöstorm och han egentligen traskade med snöskor.
Lite teknik måste jag faktiskt säga att det krävs men med eller utan är det i vilket fall ungefär nio gånger lättare än att pölsa i djupsnö i bara boots.
De trettio minuter vi hade hört talas om tog snabbt slut och ingen lift fanns inom varken syn eller hörhåll. En timma. En och en halv. Sen tog spåret slut. Fail! Antingen hade de som trampat spåret innan känt att nu, nu räcker det.. vänt om och tagit samma väg tillbaka eller så hade de blivit upplockade av enorma rovfåglar. Vi fick helt enkelt göra vårt eget spår. Vi flåsade på så gott vi kunde med Brock i täten medan skogen blev tätare och tätare. 
Jag borde tagit med mig en machete från Guatemala..
Visst hade vi riktigt trevligt och skogen var jättevacker, men det hade känts bättre om jag visste att detta skulle resultera i pudersvängar och inte bara i en lift som jag egentligen kunde ta mig till via systemet hur lätt som helst. Ytterligare trettio minuter senare erkände vi för oss själva att vi var vilse.
-Either we go back, or we try this way.. or that way.. or. wait! The Iphone! Tacka Bill Gates för att vi värdelösa hajkare lever i en modern värld. Google earth och vips!
-oooh we are a little bit of track, sa Brock medan han pekade på den blå ploppen ungefär jätte långt ifrån skidbackarna på den lilla skärmen.
Så det tog helt enkelt ytterligare trettio minuter innan vi gömda bakom ett par granar svidade om till normal åka lift utstyrsel och hoppade in i en backe.
Den första liftturen gick smärtfrit förutom svettens plötsliga förvandling till hypotermi i isglasskylan. Vid lift nummer två tog det dock stopp.
För första gången sedan vi kom hit för en månads sedan hade de ironiskt nog satt en kille att kolla alla liftkort även vid denna liften.
Inna di woods..
Vi hade alltså hajkat tre timmar genom skogen till en lift som både jag och Simon the dansk egentligen bara kunde ha åkt till via backen på fem röda, för att väl där inse att vi gjort det totalt i onödan. Dessutom tog kylan ett kraftigt grepp om våra utarbetade kroppar så fort vi stack huvudet utanför skogsbrynet.
Vi hade helt enkelt inget annat val än att värma oss en stund i värmestugan och vända hem igen. Så kan det gå och bättre lycka nästa gång..
Själva hajkplanen blev en FAIL! men trevligt hade vi!
HajkFail! Del 1.
Det tog inte lång tid här i Kanada att inse att det inte är hur feta dina "airs" är som folk pratar om. Det är konstigt nog inte heller hur färglada skidkläder du har. (Lättaste sättet att se att någon är skandinav är färgerna, alla färger.) Det är pudersvängarna folk vänder sig om i baren och tystnar till för att få höra om.
Och så länge man inte råkar befinna sig i "the magical winter of 94'" då det snöade 34,6m någonstanns i USA och som alla tydligen minns, så behöver man hajka för att nå dessa orörda vackra och credd-byggande himmelssvängar.
Historia efter historia har gått fram och tillbaka över middagar, ölglas och till och med då man försöker med det omöjliga, att få ett curlingklot in i boet, om hur bra åkning det var där och där och där. Bara ett par timmars hajk. Orört puder.
Detta resulterade först i ett par tre fönstershoppingturer runt stan för att klämma på snöskor och få svindel över prislappar alternativt smekandes splitboards (snowboards man kan dela för att sedan hajka som skidor med) och ramla ner med hjärtstillestånd över alla nollor efter ettan på prislappen. Steg två var timma ut och timma in med ebay letande och seccondhand vrakande som gav insikten om att med skatter, frakt och avgifter inte skiljde många cent från nyköp.
Med en budget tajtare än midjan på en korsetförsett prinsessa från historieboken i nian, så smärtar plastbitar med metalpiggar för 1500kr+ mer än en repa i brädan. Det blev inte riktigt av helt enkelt. 
Simon the dansk, Brock och Hans-Christian i backen dagen innan hajkandet. Insåg försent att detta var enda bilden jag lyckades ta med dem alla tre.
Men då vi de senaste två dagarna har haft två inneboende som den ena arbetar i en liten stuga utanför Nelson med helikopterflygande som enda väg till och från jobbet och den andre som var bonde utanför Hemsedal innan han beslutade sig för att byta ut John Deer körandet mot heliskiingguideande i Alaska, och de bestämt sig för att hajka, blev det helt enkelt dags att gruppvåldta våra budgettar igen.
Percy's magiska gymnastickskor har ingenting att säga till om när mina magiska röda snöskor är med i gamet..
Hajkuppdraget numero uno var att hajka trettio minuter upp till andra liften som inte har biljettkontroll för att spara in pengar för de som inte hade säsongspass och sedan därifrån åka till toppen och vandra längs kanten kanske 2-3timmar eller två Bowls(=dalar) bort för att där köra själastärkande puder. Ett ord: Fail!
2 be continued..
Bluebird, snölekar och Semlor!
Att fylla tjugofyra var trots själva åldrandet en mycket gemytlig upplevelse. Min första present kom från Vädergudarna som kanske tyckte att 49centimeter puder kanske var lite för mycket nu när jag inte fyllde jämnt, men att bluebird (Kanadensiskt slang för blå himmel och sol) då var mer passande.
Jag och Simon the dansk åkte till backen och körde några uppvärmningssvängar innan vi, eftersom jag bestämde då det var min dag, gick ut till lost boys valley utanför systemet och hoppade lite på det lilla hoppet vi byggde häromveckan.
Då jag flög genom luften med solen i ögonen och vit glänsande snö hela vägen till horisonten i alla riktningar, kände jag att detta nog ändå måste det optimala sättet att fira födelsedag på.
Samtidigt som jag tänkte detta hade jag hunnit snurra fyrtiofem grader fel landade nu på bredställ med tre kullerbyttor och en grankramning som följd. Gör om gör rätt, typiskt mig att drömma mig bort just då jag har ungefär 0.2 sekunder då jag om någon gång borde fokuserat. Gången efter gick bättre..
Simon the Dansk hajkar upp efter ett hopp.
Efter ett par timmar springandes upp och ner för en brant sluttning med lös-snö var vaderna precis som vanligt två köttklumpar bestående av mer mjölksyra än muskelfibrer. Men för en gång skull gav jag mig själv lite dispens i den allt för långa plågsamma strävan att väcka gamla benmuskler till liv igen och begav mig hem för lite eftermiddagsavslappning. Medan vissa tycker att den bästa uppföljningen på snölekar och shreddande är en kall öl på afterskiin, är jag av en helt annan åsikt. En macka, ett stort glas mjölk och en god bok som alla givetvis intas i badkaret. Två timmar total avslappning och del ett och två av den ultimata födelsedagen var avklarade.
Semmelbak!
och kött..
Del tre bestod av kött och Semlor. Kött eftersom jag i början av Fernievistelsen trodde att vi skulle vara mer sympatiska mot vår kära vegetariansambo Malin och äta proteinfritt. Det visade sig att vi inte var det, men har jag lovat mig själv stek på bemärkelsedagen så blir det stek.
Semlor blev det dels för att vi alla hade fått för oss att det var fettisdag i görningen och att vi absolut inte kunde missa den och för det andra var det lättare att baka än tårta. Att vi på grund av den moderna människans digerdöd, internetkrångel, var utan internet och därmed recept spelade ingen roll. Vi freestylade ihop både semlesmet och mandelsmassa under förstebagare Malins befäl.
Emer Irlänska och Simon the Dansk stod stumma av förundran medan de gyllenebruna bullarna förvandlades till traditionella svenska Semlor.
Till maten fick jag föresten tre födelsedagsprenter till. Av Malin och Sigrid - en hel massa godis kreativt instucket med tandpetare i en Apelsin. Av Aussie Jo-Jo - en flaska kanelsprit kallad "Goldschläger"(Den signerade Emer Irlänska's kväll.) Samt till sist av Simon the Dansk - En anmälan till MrFernie tävligen som går av stapeln i mitten av Mars. Hmm, jaa.. Kan ju bli ett bra blogginlägg om inte annat! FAIL! för mig, WIN! för er.
Bluebirdsnåwbårdande, själstärkande bad, semleförtäring i goda vänners lag grundade en mycket lyckad födelsedag och Goldschlägern skrev under, Där lämnade dock skribenten in och resten är cencurerat.
Tack alla för en mycket trevlig födelsedag.
Fyr o tyve år.
Imorgon är det dags igen, att fylla år alltså. Tjugofyra år och nu börjar det här med att fylla år verkligen att kännas. Tjugofyra år måste jag ändå säga fortfarande är rätt gammalt trots att jag själv nu nått dit. Inte som det var när jag gick i trean och tyckte folket i sexan var näst intill hur gamla som helst för att bara några kungspel på skolgården senare stå där själv och inse att det var i nian som de riktigt stora killarna gick. Ett par fjortisfyllor, tand mot tandförsök till hångel och ungefär 40cm senare gick man ut nian och insåg att det var då man fyllde arton och fick köra bil som man var stor.. Osv osv..
Fram tills nu då. Tjugofyra lät vuxet förr och det gör det fortfarande. Hade jag vart Amerikan hade jag fått köpa vapen i sex år, och om jag hade haft lust för det, porr i tre.
Men en sak som kanske är bra och kanske är dåligt är att jag helt ärligt kan säga att för första gången så känner jag mig lite äldre än senast jag firades med tårta. Lite äldre, lite mer erfarenheter och ännu ett steg mot det stora målet att bli vis. Bara en sån sak som att jag verkligen vill börja plugga. Hade jag sagt det till mig själv för två år sedan hade jag skrattat och pekat och eventuellt doppat min nya jackas ärm i en slaskpöl som straff för sådanna dumheter till ideér.
Men nya mogna tjugofyraåriga jag är inte sån.
Nu ska vi baka semlor att bjuda alla som vill ha på imorgon som födelsedagskalas.
(Vi är ännu en gång utan internet i lägenheten, därför är jag lite kortfattad här på gangbangbagel)
Något är fel.
Igår hörde jag mig själv säga "-shit, det är bara fem minus, vi kommer att svettas ihjäl.." helt seriöst..
Inget livar upp stämningen som lite nära-döden upplevelser..
-Well, except falling down a cliff, getting an avalanche over me and losing my board It's.. great! Sa svarade jag och log, how about yourself?
På Lost boys Café firade jag livet med en muffin efter näradöden åket..
Det var fortfarande under tjugo minus men en strålande sol och flera underbara puderåk kvar inom rimligt hajkavstånd då vi klev av liften på toppen för första gången på tre dagar. Vi bestämde oss för att ta den lättaste hajkrutten. Fem minuters gång, lite skråande och sen är det bara att välja den mest orörda rutten ner mellan träden i underbar skogspuder.
Såhär tre dagar efter dump är det givetvis svårare att hitta orörda svängar, men tack vare antarktiskylan fanns det en hel del fina rutter kvar. Jag har åkt den vägen ett tiotal gånger men i och med att man åker längs med en kam och väljer ny rutt varje gång är varje åk en ny överaskning.
I Nils huvud: "Ah puder, här ser skogen halvtät ut, blir bra. Sväng - andas - njut - sväng - andas - njut. Shit här börjar det bli brant. Helt orört varför har ingen åkt här? väldigt brant här. WÖW!"
Jag stog ovanför ett stup som från min vinkel såg ut att vara 29meter och fullt av tät granskog under och över, att det senare från en annan vinkel i verkligheten var 2-3m är orelevant. Jag hade kilat in brädan mellan snö och en gran som jag höll fast i med nöd och näppe.
I Nils huvud: "Vad f*an gör jag nu?"
Efter flera minuters betänketid insåg jag att, trots att mina händer hade 0,0 fäste på "backen"(=väggen) bakom mig, så var den enda vägen ner till liften att klättra upp. Jag lyckades darrande få av båda bindningarna och slängde brädan som ett räcke i snön.
Sen förflyttade jag mig i sidled längd stupets brant genom tekniken; stampa en fast avsatts, räkna ner från fem och sen slänga mig magplask med brädan i handen vidare till den lilla säkerhet nästa gran gav mig.
Det gick bra tre gånger. Den fjärde granen var lite för långt bort och jag nådde inte hela vägen fram. Jag gled ner mot kanten, tappade brädan och kämpade för mitt liv efter varenda gren eller buske inärheten.
Swoosch! så flög jag ut över kanten.
I Nils huvud: "Nu dör jag. Tjugotre år och okysst" "Fail"
En sekund senare landade jag mjukt i sittande position i pudersnön under klippan. Jag överlevde, lyckan spred sig genom hela kroppen bara för att en millisekund senare försvinna lika fort igen. Min mycket kontrolerade bergsreversering hade inte bara fått mig att tappa brädan som nu for som en barnahuvuds-målsökande projektil nerför backen i 400km/h, den hade även fått ett par kubik snö i rullning som nu kom farandes i ryggen på mig och tryckte ner hella min överkropp mellan benen.
Om det är någonting man tar på allvar i Fernie så är det laviner. Det enda man hör, ser och pratar om är hur livsfarliga laviner är. Så för andra gången inom tre sekunder var jag säker på att livet var över.
Det var lyckligtvis, för er som gillar mig i livet och olyckligtvis för er som inte gör det, bara drivsnö och jag kunde aningen skakig ställa mig upp bara ytterligare ett par sekunder senare. Brädan var dock puts väck och då jag såg en snöskoter med fjällrädningsemblem komma åkandes uppför backen var jag säker på att han skulle meddela mig att en unge i barnbacken hade funnit den försvunna brädan i bakhuvudet. Han gjorde dock bara tummen upp i farten för att se om jag var okej där jag traskade utan bräda mitt i backen och jag svarade tummen upp tillbaka. Ytterligare två hundra meter ner hittade jag henne ännu en gång inkilad mellan ett par granar fast på aningen flackare mark.
Spännande dag helt enkelt. Imorgon ska jag skaffa mig en fångrem.
God natt!
Bluebird men KALLT!
Varje morgon i tre dagars tid har jag vaknat upp och som första syn sett en himmel blåare än Fredrik Reinfeldt och snö mer gnistrande än ghettogangstersarnas kromade rims i Harlem. Helt sannslöst vackert men tyvärr också helt sannslöst kallt. Igår vaknade jag klockan 9.30 och då var det fortfarande runt sextiotre grader kallare än där jag firade jul, -29C.
Plastgrodan som sitter på vår termometer huttrade fram att går du ut i backen idag är du hjärndöd och överlever du är du en isbjörn. Sen försökte han övertala mig att ha honom som innetermometer, men det avslogs i brist på behov.
Idag är det bara -25C så nu blir det backen.. Och skurt får fortfarande inte komma in.
Eftersom Sigrid lyckades förfrysa fram två halvmånar till sår på kinderna, vi kallar henne nu "the Joker", redan då det var 15grader varmare kändes det inte riktigt som om det var värt att offra ännu mer hud. Det fick bli en chilldag.
Problemet var bara det att den dubblade frysboxtemperaturen höll i sig ännu en dag medan vi började bli mer och mer påverkade av snöabstinensen. Vi åt enorma mängder mnm's, choklad, chips, bröd och i brist på andra sötsaker, Russin. Dessutom dracks det mer te i det här huset än fyra brittiska tebjudnings damer kan få i sig på en hel vecka.
Klockan halv två på eftermiddagen hade jag ännu en gång förlorat ett par timmar framför den än mer än snö beroendeframkallande och betydligt skadligare ansiktsboken. Jag lyckadess slita mig efter ett toabesök och kände att lämnar jag inte den här lägenheten nu så går jag under. Det fick helt enkelt bli en skogshajk.
Mina kära snowflake (namnet på vårt kollektiv)-vänner hände även de på och tillsammans med varm choklad, pasta och korvstroganoff gick vi ut i skogen.
Vardagen då det regnar eller är dubbelfrysboxtemperatur ute..
Men vi fick på oss allt vi ägde och efter tre timmars hajkande avnjöt vi varm choklad med korvstroganoffpasta och mackor i solen. 
Här bor vi föresten, längst upp till höger.
