Nils reseblogg

-Did you see the shark?! Paniken i ögonen på den kanadensiska tjejen brevid mig är på pricken samma panik som jag själv kände den första veckan i Surfers Paradise då jag skymtade en fena i vattnet och förlorade all den coolness som jag arbetat tjugofem och ett halvt år för att samla ihop då jag mer eller mindre sprang på vattnet Jesus-style in till land med händerna över huvudet skrikande som en liten flicka medan de som stod där njöt av att se de onda bestarna som visade sig vara mystrevliga Flippers hoppa och leka i vågorna.

Detta hade jag dock inga planer på att berätta för kanadensiskan. Istället satt jag där avslappnat som om jag inte hade gjort något annat än att chilla på en surfbräda i ett hav med mer vithaj än vatten i vattnet sedan barnsben.
Efter bara någon sekund som troligtvis kändes mer som en evighet för min aning mindre avslappnade nya väninna, såg vi delfinen skjuta upp ur vattnet i en våg bara en sex-sju meter bort och rädslan förvandlades till förtjusning.

Bilden är stulen från google, men ungefär såhär såg det ut. Rätt sjuk naturupplevelse faktiskt. Vet inte varför men det känns nästan större att surfa med delfiner i vattnet än det gjorde att dyka med en valhaj. Mer verkligt..

Första dagen i Lennox head var vi 7-8 surfare samt en delfin i de finfina vågorna. Mer än perfekt och det fanns inte mycket att klaga på. Dag två var det aningen mer ”crowded” eller fullt i vattnet. Vi var i och för sig färre surfare med istället för en delfin var det tre.
När klockan ringde 05:20 var det inte långt ifrån att jag ignorerade den och lade mig att drömma vidare från där jag blivit avbruten. Men för en gång skull hade de andra två också vaknat av klockan och var redan på väg upp och ut. Tur var den soluppgången.. ja.. se själva.

Soluppgång i Lennox head.. 

-Har du kört mycket bil i vänstertrafik eller?
-Nja.. säger jag och menar egentligen; inte en enda gång i detta jordeliv.

Tre minuter senare sitter jag tillsammans med ALLA Brisbanes invånare inklämd i en rusningstrafik mer än värdig sitt namn och fipplar simultant med vindrutetorkarna som sitter där blinkersen ska sitta och växeln som måste kontrolleras med vänsterhanden, dvs. samma hand som om tillfälle/utmaning ges kastar en tennisboll max fem meter på ett mycket ovärdigt sätt och under inga omständigheter borde få ha kontrollen över något fordon, allra minst ett på över ett ton.

Efter att nästan ha klämt en tiopoängare, alltså nästan kört över en äldre dam, varit en hårsmån från att repa en sprillans ny eller i alla fall nytvättad BMW, och skapat lite panik då jag körde ut på felsida om en refug, lyckades jag, trots motarbetandet från vänstertrafiken och vänsterarmen, till slut nå motorvägen och fri lejd upp till Noosa. Det var dags att slappna av till den givna roadtrip låten som nu har tagit över titeln efter Lynyrd Skynyrds alla låtar för gott: ”Alla har en vän med en bil” och bara må.

Noosa (stal bilder från google). Bilden i mitten är där vi försökte surfa, fast vågorna var för små och blåste sönder. Hade inte tackat nej till en kitesurfsession dock, men då hade vi fått slänga ut barlast för att få plats i bilen. (Silje, kläder och eventuellt inredningen..)

Noosa är ett litet sömning semesterparadis med klarblått vatten och vackra vyer (Rakt översatt från ett reklamblad). Jag har aldrig varit i Florida men jag föreställer mig att de två har mycket gemensamt. Ett pensionärsparadis där maxpulsen en riktigt stökig lördagsnatt nära på når hundrasträcket då någon får full pott i kvällens bridgeparti.
Det låter kanske inte som något för mig. Men det är det verkligen, visserligen i max en dag eller två, det finns ju ändå vågsurfing att använda upp energin på. Tyvärr dock inte de dagarna vi bestämde oss för att besöka men ändå.

På vägen från Noosa åkte vi till en utkikspunkt som Mick-Mitch rekomenderade..

Det blev helt enkelt inte mycket mer än ännu ett halvdags-morgondopp, lite solsugande och sen för mig medan de andra två gick affärsgatan upp och ner, en tvåtimmarslur i skuggan under ett träd i en park. (Tack mor för det otroligt sövande boktipset Niceville, ungefär när var det jag gav dig uppfattningen att jag var intresserad av kvinnor på femtiotalets sociala liv med klänningar, bjudningar och skvaller? Ja, jag vet, det rasistiska arvet från slav-Mississippi är hemskt, men det gör ändå inte te-bjudningarna ens en aning mer intressanta.)

Tyvärr blåste det för mycket för en eftermiddags surf också så vi fick nog. Ett meningsutbyte över en flytt på trettiomil som jag älskar.

Silje: -Fy flate, bölgerna blåser bort igen.. (Har inget med flator att göra, de är bara könstiga i Nörge.)
Nils: - Kukars vrede..
Zlatan: -Ska vi dra till Byron Bay istället?
Silje och Nils: Ja.

Sagt och gjort, i skymningen samma dag rullade vi in i Bohem-Byron, parkerade bilen, smög in på ett hostel för att låna duschar och somnade förväntansfulla inför morgondagens surfalarm klockan 05:30.

Mer än en gång då jag förvandlat morgondoppet till en halvdagsaktivitet satt jag i bubbelpoolen i vårt hem The Regent efter att ha först tagit ett bad i utepoolen, ett i havet och ett i innepoolen och såg ner på mina fingrar som såg ut som om någon hade trätt extra fylliga albinorussin på tio spätt och tänkte för mig själv att nu mår jag som en pärla av guld. –Ni vet inte hur bra ni har det, trots att ni håller på att tappa huden just nu och ser ut som om ni doppade i frätande vit färg.

En sista kväll med beerpong hos amerikanarna. Anton gjorde ett sista tappert försök men det gick inte den här gången heller..

Men nu i söndags, efter fyra månader och två dagar, hade vi i familjen tillslut vår sista natt tillsammans i lägenheten. Justin Bieber är i detta nu ombord på en flygmaskin hem till Sverige för att jobba på att tappa brännan så fort som möjligt. Sanja, heter egentligen Sandra men delar talfel med hela Blekinge (givetvis inte med de inflyttade kära moster) och är därför omdöpt, lämnar för en vecka på Nya Zeeland och sen far även hon hem till Sverige. Medan jag och Zlatan drar med oss grannen från Cricket Street; Silje, på roadtrip i tre veckor.

Sista fickat vi baren i lägenheten, en full väska, alla kryssade dagar vi har bott där och tillslut avsked.. snyft..

Egentligen var det meningen att jag, Silje och Zlatan skulle ta buss och tåg upp till Brisbane för att hämta ut vårt nya hem. Men som tur var gick det precis lika bra för Mick-Mitch som för Anton med det motsatta könet kvällen innan och den aningen motvilliga chauffören fick byta att vi gett honom husrum mot att lämna av oss i Brisbane på vägen hem.

Det hade visserligen varit ett äventyr att få med tre stora väskor, tre små väskor, tre surfbrädor, två longboards, en gitarr och en norska på lokalbussen, men vi svettades nog i de trettio graderna och skämdes inte alls när Mick-Mitch förvånat fann sin pickup lastad nära på asia-style minus grisar och hönor, när skulle bege sig.

Det första vi fick höra då vi äntligen funnit uthyraren var att den campervagn vi bokat var krockad och inte skulle anlända förrän sex timmar senare i ett skick som skulle kunna vara allt från lagad till i kubform bakpå en skrotlastbil. ”Fail” hann jag tänka innan Zlatan ”ekonomen” uttalade ordet:

-Upgrade ..

..långsamt, aningen hypnotiskt och mycket skrämmande medan han stirrade Irländaren som stod bakom disken stint i ögonen. Tyvärr verkar det inte som om han uppfattade hotet riktigt lika alvarligt som det var menat. Det blev ingen upgrade-husbil värdig ett rockband, MEN!!! Vi fick i alla fall låna en gps GRATIS till den identiska reserv-campervagn de fixade fram till oss efter knappt en timma. WIN!

Observera chokladtomten på bordet. Julmys på en parkering i Noosa.