Upptäcksfärd!
Planen i Sydney såg till en början ut som så att jag skulle följa med Jack till jobbet på torsdagen. Ett litet studiebesök för att se hur aporna jobbar på den här sidan jorden. Här har de tydligen lagar för vilka som får hänga runt i trädkronorna med motorsåg till skillnad från Sverige, så jag hade styrt upp någon slags version av det gamla "dör du är det inte vårt fel"-kontraktet, och fått godkänt från hans chef som tydligen också var tvungen att skriva på.
Men! Just den här torsdagen skulle de tydligen till en arbetsplats där man förutom kontraktet behövde gå tredagars säkerhetskurs för att lära sig om brandsläckare och riskerna med sågspån i lungorna mm. (??) Jag fick helt enkelt inte följa med. Lite tråkigt, men jag hade ändå hela Manly Beach att upptäcka som andrahandsval. Grät mig inte till sömns.
Efter att ha fått låna Jacks cykel och en gammal trädklättrarhjälm som luktade sur gammal armhåla, men tydligen var ett måste ändå, då det är böter om man inte har hjälm, gav jag mig iväg.
Manly beach.
..och Asians beeing Asians. Kan ha vart feng shui eller nått liknande hippt, kan även ha varit regndans. Underhållande i vilket fall.
Folkskygg som jag är blev det dock lite för mycket folk med skollov och allt så jag bestämde mig för att ge mig ut i bushen. Helst för att hitta något giftigt djur, bli biten, överleva och komma hem med ett coolt ärr. Men då det failade blev det en fin utsikt istället.
En såhär inbjudande väg går ju bara inte att låta bli att se vart den leder..
Tillslut hittade jag.. ..en mur.
Som ledde till ett gammalt militärruckel och en riktigt trevlig utsikt.
Mot alla odds blev jag varken ormbiten eller spindelbiten en enda gång. Lite besviken, men vyn var i alla fall fin.
dag 1 sydney
För åtta månader sedan eller så träffades två likbleka trädklättrare för vad vi då misstänkte kunde vart sista gången på många år. (Jag hade redan fått avslag på ett tjog med utbytesansökningar.) Det till trots återförenades vi och hade det inte vart för att glasögonen skymde våra ögon hade man nog kunnat se en eller annan tår av lycka, rinna ner för våra nu bra mycket brunare kinder, där på flygplatsen.
Jack, som numera har ett mycket respektabelt skägg, körde först runt mig i stan och sen kors och tvärs genom Manly, som tydligen ligger ”på rätt sida bron”.
Mer eller mindre varannan mening var:
-See, this is how nice I have it. And this is still winter!
-I get it Jack, its really nice!
-All year man, All year!
Jag vet inte om han försökte övertala mig att flytta hit eller sig själv att stanna kvar. Men riktigt fint är det.
På väg till Sydney..
Det var alldeles för många som tittade på mig, jag var tvungen att se precis såhär hård ut. Blue steel.
Egentligen är jag glad som få. Helt klar med denna OCH nästa veckas skola, träningsvärk i armarna eftersom min nyvunne vän Sofie drog med mig till ett klättergym igår, precis lagom mycket jordnötsmör på mackan jag har framför mig. OCH just det ja, JAG SITTER PÅ FLYGPLATSEN OCH VÄNTAR PÅ FLYGET TILL SYDNEY!
Inget ont om mitt nya hem på guldkusten men det ska verkligen bli kul att se lite mer av Australien äntligen. Dessutom har jag min gode vän Jack, born and raised, i Manly beach, Sydney, som värd och guide.
Jack, i sin guideoutfit, en vanlig tisdag.
Imorgon ska jag följa med honom och se hur det går till när de klättrar i träd på denna sidan jorden, sen ska vi besöka en jazzfestival som tydligen går av stapelen 30m från hans dörr. Finns det tid över, och det hoppas jag verkligen, ska jag även ta mig tid och olla The Sydney Opera House. Givetvis tillägnat min forne reskamrat Martin som claimade den världskända byggnaden först.
Slaget om Guldkusten! Braveheartstyle!
Som jag föreställer mig ett slag i Braveheart fast bättre upplyst, så skulle jag vilja beskriva min första rugbymatch. Nu tar jag för givet att ni förstår att jag själv alltså inte spelade, då hade jag nämligen skrivit till er från en påse kött och benflisor då det hade vart resterna av min lekamen om jag hade gått fel på vägen till toan och av misstag hamnat på plan.
På temat Harry Potter (vi sträcksåg alla Harry- filmer som fungerade på Christian Biebers hårddisk häromdagen) skrek jag och Zlatan rakt ut i mun på varandra.
-GRAUP!!!
..då jätten från filmerna har mer gemensamt med spelarna i Rugby, än de har med övriga mänskligheten.
Matchen gick av stapeln på SKILLED Arena ca trettio minuter härifrån och var en landskamp mellan Australia Wallabe’s och Argentina Puma’s. Alla utbytesstudenter på hela guldkusten blev mer eller mindre ditsläpade av en Chilensk-Argentisk kille som menade på att:
-RYGBY IS MORE ART THAN A SPORT, ITS POETRY, ITS FUCKING AWSOME! I LOVE IT!!!
..med en konstant röst på ungefär 140decibel, vare sig man träffar honom och pratar om det I skolan eller innan match.
-So how many points was it for a touchdown again? Frågar jag snällt för att skapa konversation.
-WHAT THE FUCK; TOUCHDOWN!!!! THIS IS NOT FUCKING AMERICAN FOTBOLL!!! THAT’S NO ART! THIS IS RUGBY!!! ITS CALLED “A TRY”! GOOOOOOOOOOOOOOOOO PUMAS!!!!
-Its five points, and three for a kick.. hjälpte mig hans aningen lugnare vän som tydligen både gillade rugby och kunde prata normalt.
Överlag måste jag säga att det faktiskt var rätt kul att titta på och då kommer det från en kille som arbetade på Ullevi och sov igenom fotbollsmatch efter fotbollsmatch fyra år i rad. Att 130kiloskillar kan springa så fort är bara det ett mirakel, och att det överlever en så kallad ”böghög ” med tio killar ovanpå sig; (snabb matte.. hmm.. hmm..) alltså 1,3ton, oftare än sällan är fan helt sjukt.
Varenda fotbollsspelare som ligger och rullar efter en liten putt borde tvingas spela rugby en säsong för att skärpa till sig och sluta lipa.
Matchen som började med att Argentina, till den nu så hesa att Batman torra hals skulle kunnas kalla näktergal i jämförelse, argentisk-chilenska utbytesstudentens stora glädje tog ledningen med 19-6. Som tur var hade han dock ingen röst alls kvar och nog slut på order PUUUUTA!, då Australien tog tillbaka underläget och vann med 23-19.
En bra lördag helt enkelt!
Surfa med valar!
Nej inte tjockisen till vänster om mitten av bilden, det vita längre ut! Elaka människor..
Än så länge har vi två gånger mer än jag beskrivit här, lämnat Surfers Paradis för dagsturer söderut till Currumbin och Coolangata. Spontana, helt vilda och galna som vi givetvis är hela tiden kollade vi inte en enda vågrapport innan avresa. Att ramla ur en buss med fem surfbrädor i en stad där till och med russinen på alkisbänken vid busshållplatsen har koll på vågorna en dag då..
-Oi guys! Ya here on the wrong daj. Flat as a mirror!.. Följt att skratt, följt av slemhosta..
..gör att man känner sig lite som en tysk i en skidbacke.
Jag ser mig själv i en ljusblå solblekt overall plogandes i barnbacken på skidor som var top notch 1982 medan jag försöker ge mina barn Otto och Stein tips fast de egentligen är bättre än mig då de lärt sig teorin genom att spela playstation 12h/dag sedan födseln.
Saken är bara den att likt tyskarna nöjer sig med att åka köra skidsemestern i Ulricehamns enda och korta backe, har vi nordbor inga problem med att surfa samma vågor som de lägre dagisklasserna gör innan välling och förmiddagslur. Så länge det går att stå är det kul.
Och när det sedan dyker upp en val 500m utanför brytet, bockar jag av ännu en sak jag fram tills jag upplevde den inte visste att jag hade på mig 2do b4 die-lista.
Surfa med valar.. Check!
Zlatan då med en hel fot, två söta sjukgymnaster och en före detta golfturistguide.
Durramba beach, Coolangata.
Medan alla andra fotograferade valar använde jag bristen på zoom till att fotografera folk som fotograferade valar.
För er som inte tycker att det är nog mycket att släpa på när ni åker kollektivt med surfbräda, fotboll, matlådor och handukar rekommenderar jag att fylla upp resten av den lediga platsen i ryggsäcken med böcker. Tar mycket plats och väger precis lagom för trötta surfaxlar. Läsa dem på stranden? Har aldrig hänt..
Effektiv tid..
Tiden springer ifrån oss snabbare än en känguru hoppar, speciellt alla de kängururs jag sett då de alla har varit i korvformat, inpackade i plast, och inhandlade i Woolworth's mataffär. 
Inte jättekryddiga, inte jättemycket näring, gaaanska konstig eftersmak (speciellt de med bäst före igår). Men billiga! WIN!
Samtidigt som mina klasskompisar precis har börjat sina terminer där hemma eller i Kanada, följ Gina och Lovisa här, så har vi redan hunnit halvägs igenom vår termin. Jag fortsätter att gå rond efter rond mot bok efter bok och även om det oftast slutar med knockout och en hel del saliv som bokmärke på den sidan jag råkar ha som kudde för kvällen har jag nästan hunnit läsa allt som är obligatoriskt. Detta trots att min gode nya vän Carlo, den första svenska mexikanaren som är engelsman, hjälpte mig att klocka in maxtiden plugg på en dag på 2h och fyrtio minuter.
Mina heldagar plugg visade sig helt enkelt efter att ha satt en timer som pausas vid vartenda låtbyte, kaffepåfyllning, samtal med random vid bordet brevid eller fotbollstrixningar i vardagsrummet, bestå av 2h och fyrtio minuter effektiv tid. Tid som dessutom oftast till hälften sits av i en solstol vid poolen. Svårt att få något medlidande här känner jag redan nu så jag ska ta och skärpa till mig. Speciellt eftersom jag slänger bort värdefull surftid.
En liten novell..
Har författat ihop ännu en liten novell för min Creative Writing kurs. Denna gången var uppgiften att använda sig av en stereotyp storyline. Till exempel; resan dit och tillbaka, återfödelse, osv. Sen skulle vi ha sterotypa karaktärer; hjälten, onda styvmorsan, the force, osv. Sen skulle vi vidare sätta oss själva i en av rollerna. Självgod som jag är blev jag givetvis "the force" i form av en allsmäktig sol. Här har ni:
The sun.
This story starts with nothing more than a sun. The sun is me and I am almighty. Flouting about in space is nice and I like the feeling of being weightless. But even an almighty sun gets bored at flouting about after a couple of billion years. I am restless.
-What did you do then? The knight in shining armors screams up with his really, really squeaky voice from the little planet, I created and then placed him on.
I giggle a little, which for the knight sounds as laughter mixed with thunder. I am after all almighty and can make my giggle sound just as I want. I am also hilarious. A knight in shiny armor with a horse and everything, but with that voice. Only I can be funny enough to create that.
I answer my creation that I, in effort to amuse myself, created the little planet he stands on and after that I created him and his squeaky voice.
-You made my voice like this on purpose!? He cries out blushing with anger. I burst out laughing hard and the thunder that comes with it scares his horse into a panic race across a beautiful flower meadow I am particular proud of. I am also artistic
After a while my laughter calms down and with it the knight’s horse.
-So what now, almighty sun?! Have you created anything else?
I, the sun, pretend that I don’t hear the irony in his voice. I am after all almighty and know the future. But instead of sharing it with him, I tell him about the beautiful princess I have created. And about her beautiful hair that’s long, blond and flow like a wild stream over her shoulders.
The knight is now blushing for a totally different reason.
But then I continue, and tell him about the evil dragon that is keeping her captured in a tower that reaches to the sky. And about the fire the dragon can spit with his dragon mouth. To really make my point about the fire I send some extra sunbeams towards him to warm up his shining armor.
-So of you go, I tell him. -She is on the other side of the planet, it will take you about five minutes to get there. I am also lazy.
After what feels like months for the dragon fighter, but just like seconds for me, the almighty sun, the dragon is dead. The knight in a no longer shining armor has climbed almost all the way up the tower that reaches the sky. Then I make him fall. I am also a fan of irony.
I also like beautiful princesses and happy endings. That is why I, the almighty sun, get the girl and now have a companion in my flouting about in space.
By: Nils Johansson 2012-09-03
Swedenitzerland
Gillar när till och med våran lärare tar fel på Sverige och Schweiz.. Inför en klass på femtio och ingen reagerar. Jag släppte det den här gången.
Suuuuurfa!
Jag är rädd att jag börjar bli biten av surfberoendet på riktigt..
I ärlighetens namn kan jag erkänna att jag inte direkt skrikskrattade mig igenom min tredje omstart på surfkarriären. Efter över en månad surfing i Indonesien tänkte jag att nu, nu börjar jag få lite koll på det här. Sen åkte jag till CentralAmerika och om någon/något skrikskrattade så var det havet. Åt mig. Jag åt sandbotten och sköljde ner det med blåvalsmängder av saltvatten. Hade det funnits krill i vattnet hade jag aldrig behövt betala för mat igen.
Men ett par veckor senare började jag och havet komma bättre överens. Nu, nu har jag koll på det här tänkte jag.
-ICKE!!! Skrek Australiens vatten åt mig och spottade upp mig och min fina nya bräda på land så att vi båda fick ett par bucklor var.
Men nu sex veckor in, med ett par timmar inmundigande av saltvatten/maneter, en näradöden haj/delfin upplevelse och spagetti axlar mer eller mindre varje kväll börjar det faktiskt lika något igen.
När jag inatt kom hem vid tvåtiden tänkte jag att i morgon då blir det nog sovmorgon ändå. Klockan 07:04 då Carlo skickade ett sms med "surf?", var jag redan vaken och halvägs ut genom dörren.
Det har inte varit något vidare swell (vattentryck som skapar vågor) på sistonne, vilket har gett Anton psykiska problem och aningen av ett vinmissbruk, men samtidigt oss andra en chans att öva utan allt för mycket kallsupar. Idag var första gången på länge som det faktiskt byggde upp lite och jag fick ett par riktigt fina vågor. En bra dag betyder fortfarande 5-7 bra vågor där jag surfar utanför vitvattnet men ändå!
Kan inte bärga mig för i morgon bitti!
