Fullt upp!
Motorcykelcrash och skogs"hajk"..
Och aningen sämre för andra - En man som vurpat så in i på sin motorcykel och som sett tre bilar bara passera honom utan att stanna innan jag fick syn på honom där han låg och vred sig mitt på motorvägspåfarten. Jag trodde först han var död, men då jag såg att han rörde på sig medan jag på breställ burnade över tre refuger och en gräsmatta medan jag i luren ringde 112 förstod jag att han förmodligen bara hade en hel del blåmärken och att motorcykeln troligtvis mådde sämst av de två. Skrot är rätt ord.
Ambulansen var där på max tio minuter och konstaterade nog samma som jag. En av ambulansmännen med en choppermustasch som skvallrade om ett brinnande mc-intresse såg till och med ut som om han hade mer medlidande för hojen än för den chockade mannen i trasor till mckläder.
Men det här hinner jag inte skriva om för nu ska jag dra med mig Petrus "dolf" Galli, Mackipack, Limpus W, Christian och Emil ut i skogen för en fiske-vår-hajk som troligtvis med tanke på att jag med mitt ben inte kan gå och mängden alkohol vi har med oss mer kommer bli en vuxna pojkar spårar ut tillsammans i skogen.
Om vi överlever.. Vi ses imorgon.
Dagens visdomsord
Alls vår käre Thai-Conny har gjort det igen. När man minst anar det öppnas munnen under pornstachen och ut kommer ord mer värdefulla än Einsteins relativitest teori. Idag hände det igen..
Håll i er..
-Inte fan frågar man Buddha om han vill ha ris..
.
Tänk
.
Ta er tid att bearbeta orden
.
Kom till en slutsats
.
NÄ! Det gör man inte.. Så sant som det var sagt..Tydligen?
För fler visdomsord från Thai-Conny klicka på Juni 2010 där------>
God natt!
Hos däckbytarfirman..
Jag sitter just nu i ett väntrum med sju nummer kvar innan de ska byta däck på min arbetsbil. Vi är runt femton väntande i ett rum på max 10x10m och under hela de förtiofemminuter jag väntat här, har inte en enda mening utbyts oss emellan.
Jag kunde knappt hålla mig för skratt när stolarna tog slut och fyra kontorstyper i bättre synk än ett isdans-lag låtsades vara intresserade av hyllan med däck i ena hörnet. Det fanns inte ens en prislapp på däcken att läsa men trots det intresserade de runda, svarta, dubbade och odubbade däcken männen mer än de dansande prostituerade i burarna på klubben Fetisch i Tyskland under senaste affärsresan. Okej då, kanske inte så mycket, men nästan.
Allt bara för att slippa se åt något annat håll och på så vis riskera att möta någon annans blick som kunde missuppfattats som en inbjudan till samtal. Istället:
-Jepp det här däcket är också svart.. De fyra männen rynkar i perfekt synk på ögonbrynen och böjer sig lite fram emot däcket för att kolla in de extra intressanta däckdetaljer som var omöjliga att upptäcka med huvudet tio centimeter längre bak.
-Jepp, det är gjort av gummi.. En efter en lyfter de armen likt ett vattenballetlag för att klämma lite på en gummidubb.
-Jepp, den sitter fast.. bra där.. De tar alla ett halvt sidsteg a la' småstjärnorna för att upprepa proceduren vid nästa däck.
Jag skriver männen, för att byta däcken är tydligen stereotypt och fint fortfarande männens uppgift, trots att det fysiskt arbetet och risken att komma i kontakt med smuts enbart består av att lyfta nyckeln och lägga den i en aningen grövre hand på en mekaniker iklädd blå overall. En enda kvinna såg jag på däckbytarfirman under mina 65 minuter där.
Bifoga bild på folkskoleanmälningen??
Då jag efter fyra år på gymnasiet tillslut tog studenten var det givetvis sorgligt att skiljas från den betryggande famn som alla de tretton åren i det svenska skolsystemet faktiskt hade varit. Men likväl var det en otrolig frihet i form av pengar och tid i massor som väntade utanför dörren. Jag insåg senare att pengarna fick man tydligen slita för och tiden räckte inte till hur mycket man än hade.
-Jag ska aldrig mer plugga tänkte jag.
Jobba -> Resa ->Jobba -> Shoppa -> Jobba ->Resa, har i flera år varit mitt mantra och det har fungerat bättre än bra. Fler gånger än en har tankarna talat med varandra om att detta skulle jag kunna hålla på med tills jag på min hundraårsdag sätter en bit broccoli i halsen och faller ner död för vulkanen jag just bestigit. Kanske Rinjani en andra gång föresten..
Hade allt vart nått om vi på åttioårsdagen av denna bild stod där igen i spindelmannendräkt och silikonskink-trosor rynkiga och med slappare pungar än en matkasse med två apelsiner i. Vem vet? Jag är i alla fall på.
Men, så en dag för kanske ett år sedan då jag som bäst höll på med den mycket kultiverande sysselsättningen att baxa upp en ekstock uppför en lerig backe i snöslaskregn kom tanken till mig. Jag kanske borde börja plugga igen.
Tanken var borta lika fort igen eftersom jag snubblade och landade med nästippen först i nyupptrampad iskall lera medan stocken rullade hela vägen ner för backen igen, till ljudet av de svordomar jag trodde var grova på tiden innan den danska sjörövarparlören.
Men tanken hade sått ett frö och det växte. Mer och mer under året som gått har jag fått känslan av att det är dags för någonting nytt. Träffa nya människor, se en ny stad och framför allt lära mig något nytt. Så nu har jag tagit det stora steget som kan vara det första på en ny era i livet. Jag har sökt in till högskolan.
Så förhoppningsvis bor jag och studerar i Kalmar, Sundsvall, Örebro, Skurup, Malmö eller varför inte Melbourne nästa höst. Time will tell som man säger på Inglisch.
En liten rolig sak som jag både förstår (då jag ser bilden nedan) och inte förstår är att då jag sökte skurups folkhögskola vill de ha en bild bifogad i ansökan. Tar de inte in några fula människor där eller? Vad har mitt utseende med min chans att komma in på skolan?
Så jag skickade helt enkelt med min allra bästa favoritbild från studenten. 19 år och med ny tandställning samt gravt berusad på en blandninga av jäger, mintu, champagne och lycka. Söt som socker helt enkelt och givetvis mina vänners absoluta favoritbild på mig.
Tycker ni inte att jag var söt?
Inte radiokänd alls, så dags för plan nr2
De enda två logiska scenarion jag kan tänka mig är:
1. De ligger alla i strid med telia, telenor, tele2 och resten av telefonbolagen som jag inte vet namnen på, om vilkoren för sina företagsabbonemang. Det hade helt enkelt fått telefonerna avstängda och grät floder då de givetvis trodde de hade gått miste om en gyllene chans till utlänska bolag. Hade de vart smartare hade erinrat sig att programet sänts på svenska och därmed gett dem ensamrätt till mediatalangen.
2. De var alla på kafferast.
I vilket fall, ingen ringde så jag som trodde det hela stod klart och redan på 24h hunnit inköpa miljonlägenhet, stekarbil och tre jumbopaket med det där liiiite mjukare men minst 11.90kr dyrare toapappret som bara säljs på utvalda ica affärer, fick helt enkelt tänka om. Ska jag som bryter armar och ben oftare än jag bryter ut i skratt, vilket i och för sig kan tolkas hur som helst, ha ett yrke jag kan jobba med längre än ett par år får jag helt enkelt utbilda mig. Sååå.. plan 2, steg 1. Studievägledningen här i gbg där jag just nu befinner mig och är 5a i kön..
Önska mig lycka till.
Känd från radio..
Mitt nya glassiga liv i rampljuset började igår vid tretiden där jag satt och gled fram i bilen påväg till ännu ett träd som råkat i nöd och behövde trädakutens hjälp. Trots att jag givetvis var fokuserad som en ambulansförare (min chef läser med största sannolikhet detta) så hade jag på radio P3 i bakrunden och Krister och Morgans program "apropå det..". Temat för dagen var -saker som alltid får folk att skratta.
Ofta när jag sitter och lyssnar, egentligen ganska sällan(ifall chefen läser igen), tänker jag att det där borde man ringa in till. Men likväl blir det aldrig så.
Försen igår då, solen glänste, kunderna var nöjda och vi hade inte förlorat ett enda träd till svampangrepp på hela dagen så, lika väl, tänkte jag och ringde in för att berätta min favoritordvits som jag använder så ofta jag bara kan.
Producenten jag fick prata med först tyckte att den var precis lika rolig som jag tycker, så han kopplade in mig och vips var man live i radio framför tio miljarder människor. Okej då, tio miljarder kanske var att ta i det är ju fler än det bor på jorden, men en två-tre miljarder i alla fall.
-Tjena Nils.. sa Kristers röst som jag hört så många gånger tidigare.. -vad får alltid folk att skratta?
-Tjena! sa jag och hela svenska folket märkte direkt att jag var som gjord för radio.. -jag jobbar med att ta ner träd hela dagarna hemma hos folk. Och då brukar folk första kommentar vara "-så du e en såndär trädkramare.. Höhö.. Höhö". -Nej.. svarar jag -Jag är en lönnmördare.. Bahahahaha. Morgan och Krister kunde knappt sitta kvar på stolarna eftersom de skrattade så mycket och på en minut hade jag i Svenska folkets ögon gått från okänd trädkramare/backpacker till folkkär lönnmördare/komiker.
Lite trädtrivia senare tackade Krister för samtalet och nu sitter jag här spänd och väntar på alla telefonsamtal från landets stora produktionsbolag som utan tvekan måste ha sett talangen som näst intill fallit famnen på dem. Det borde börja plinga i fånen när som helst nu..
Holland länkar mig?!
Tack!
En annan sak som alltid är lika kul är när jag ser att någon har länkat mig. En favorit jag aldrig glömmer är han/hon som länkade mig på någon annas blogg-topp lista och skrev nått liknande: Skön blogg trots alla stavfel!
Då vet man att någon verkligen har läst.
Nu senast jag kollade om någon länkat mig fick jag mig en överaskning hela vägen från Holland.
För er som kan hollänska - http://ordbok.lagom.nl/obforums/viewtopic.php?id=957
För er som inte kan det, google translate - http://translate.google.se/translate?js=n&prev=_t&hl=sv&ie=UTF-8&layout=2&eotf=1&sl=nl&tl=sv&u=http%3A%2F%2Fordbok.lagom.nl%2Fobforums%2Fviewtopic.php%3Fid%3D957
Och för er som inte orkar läsa - Någon Holländare vill lära sig svenska som denne tycker är det vackraste språket i världen. Andra Holländare ger honom/henne råd och tips om hur man går till väga för att göra det. -Läs svenska twitters, följ svenska nyheter, se svenska filmer eller läs ngån av de populära svenska bloggarna tex MOI!
Så nu vet jag att bloggen är läst till och med nere i nederländerna. De ni!
Halvt en profil / halvt en hyllning!
Redan i tvåan var jag kär i Ramona. På något sätt kändes det om om medan vi andra fortfarande inte ens visste om vi gillade färgen gul mer än färgen blå (Solen Vs. Himlen och havet. Svårt val, men ack så viktigt när man ska fylla i någons "Mina Kompisar"-bok) hade hon på något mystiskt sätt redan funnit sig själv innan hon fyllt åtta.
Även om jag kanske hellre ser mig själv på en balkong i Göte-La-Borg, så får det lyckliga paret på landsbygden en att undra om 20minuter med bil till affären är så farligt.
En dag hade jag samlat nog mod, ett glas självförtroende bestod på den tiden av påskmust men fungerade minst lika bra, och sockerkickad men aningen mindre nervös sprang jag över till tjejbacillhörnan vid gungställningen och frågade "chans". Och OM jag blev lycklig när hon svarade ja, till och med lyckligare än då Mia svarade Ja dagen innan. Det berodde kanske dels på att kravet denna gången inte var att jag skulle ha chans på Caroline också för att det skulle bli nått, men ändå.
Om du bara sträckt lite på dig Ramona så hade den bilden vart perfekt!
Vi fick Limbus att sitta still men det var värre med de andra två hundarna..
Om jag inte minns fel så var det av Ramona jag fick min första puss och ett par månader senare då vi tröttnat på det, min första upp-och-ner puss. (Är precis vad det låter som men sannslöst spännande och exotiskt i trean.) Många date-doftande kärleksbrev fullklottrade med 4-evers senare fann vi dock att chansen tog slut.
Med tanke på våra val senare i livet var det kanske lika bra det, men ack va världen kändes ond för den lilla, Pyttelilla, jag kom nog inte över metern försen i nian, gossen i 4a. 
Vi gick i samma klass och umgicks i samma gäng nian ut men efter det blev det mer och mer sällan. Jag gick till sjöss och hon gick till skogs medan alla andra hamnade någonstanns mitt emellan. Skäms att säga det men en gång var vi och hälsade på henne i Småland dit hon fått för sig att flytta under gymnasiet och sedan dess inte en enda gång.
Precis som i tvåan är hon ungefär vintergalaxlångt före en annan och har redan samlat på sig två hundar, en Rickard och ett hus någonstanns bland Smålands åkrar och granar. Senaste tillskottet är en liten knodd som tyvärr ligger i riskzoonen för att växa upp och få pappas dialekt, men som inte kunde valt två bättre föräldrar så jag antar att det väger upp.
Jag och Limpus fick igår tillslut tummen ur och körde de 2,5 timmarna som verkat evighetslånga fram tills nu men som vi genast insåg inte är en sekund för en första kärlek och sann gammal vän. Det ska inte dröja lika länge tills nästa gång!
Och tillsist ingen Nils-photosession utan minst en psykadeliskt sönderphotoshoppad bild..
Krav för återanställning.
Min chef satte två krav för att ge tillbaka min anställning.
Det första var en sexuell tjänst.
Det gick jag av begripliga skäl inte med på så han fick nöja sig med en kram.
Det andra var en länk till vår hemsida här på bloggen------------->
Han verkade inte förvånad då jag dök upp dagen efter så det verkar som om jag åter är med i gänget. Ser fram emot att få in en krona eller två på kontot igen.
Håll 90!
Att bensin kostar mer per liter här i Sverige än medelmånads-lönen i de flesta länder som man mest läser om då det står ett "Made in -" framför, verkar inte avskräcka en endaste bilist i Göteborgsområdet.
Det spelar ingen roll om klockan är tre på dagen eller tre på natten, vart du än känner för att ta dig i vår kära region så kan jag garantera dig minst ett bom-stopp på vägen dit.
Jag tror att min teori om att svärande över trafikköer är nära på förbi cancerpinnesugande i statistiken över mest orsakade blodproppar hitills i år, är mer korrekt än jag anade då jag tänkte ut den.
Åk buss då din miljöbov!.. tänker ni, som inte bor här i västra Götaland. Vem fasiken har råd med det. Samtalade med min kära gamla vän från grundskolan idag som nyligen startat familj. Att åka från Kingrivva (Kungälv så som vi gangstazzz uttalar det) in till Göte-la-borg och tillbaka kostar mer än flyg till London över helgen. Det är inte okej!
Att de ändringsbara lysdiodskyltarna ALLTID står på minst 50km/h även om man suttit framför en och samma skylt i tio minuter, känns var morgon/eftermiddag/Lunch/spöktimma/mm som en sucker punch signerad MrTyson. Någon på vägverket måste dela samma ironiska humor som Magnus Betnér och fnissa ihjäl sig åt oss bilförare i CO'2 fiestan på motorvägen var dag.
Snälla Göteborg och Västtrafik. Investera inte i utökande av vägar och broar, det resulterar både i mer bilkörande och sämre luft. Gratis kommunaltrafik då bensinen kostar snart kostar 18kr/litern måste tillslut få till och med den inbitnaste bonnlurken att ge upp sitt gamla flickväns-substitut till trimmad volvo för bussen och på så sätt minska köerna.
Bara gör det!
Socialt inkompetent
Visst säger jag det på skämt men ofta är det också så. Som vid lunchtid en vanlig dag på en ö i Bohuslän.
Då jag slog mig ner ensam som första kund på Thaibuffen i Henån tänkte jag att detta blir ett socialt test. Det hade givetvis varit trevligt att ha någon att samtala med medan jag inmudigade mina wookade grönsaker. Om någon slår sig ner på bordet brevid ska jag tjöta lite med dem. Bestämt. Det var dock inte så lätt.
För då nästa kund valde sittplats kunde jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv och klippa ett kort:
Jahopp, blir nog ingen lunchvänn den här gången. Valet av stolen fyrahundra platser bort ser jag som ett tecken på att damen som enligt min fördomsprofil antingen var teckenspråkslärare eller erimit, ville äta själv.
Men! Ack så slagen över fingrarna mina aningen bittra förutfattade meningar om den svenska okunskapen i småprat skulle bli bara ett par timmar senare.
Jag skulle nämligen träffa en kund och köra honom till deras sommarhus för att titta på några träd de behövde hjälp med (Jag är som sagt tillbaka på jobbet, mer om det i ett senare inlägg). Den äldre herren var av en ringa ålder på åttiotvå år, men trots det både piggare och alertare än en annan som snart måste finna på något nytt att skylla på när jetlagg blivit gammalt. Vi hade utan att överdriva det så trevligt som två människor med två armar och två ben som enda gemensamma nämnare kan ha det i en bil i trettio minuter. Vi tjötade och tjötad och det var underbart. Förgylde min dag och jag ska nog inte vara så snabb i att dömma vårt kära folk ändå.
Tillbaka i verkligheten.
Borde kanske ha vant mig lite efter förra resan, men det är ändå en underlig känsla att komma hem efter nästan ett halvt år och på bara några minuter vara precis där man lämnade. Känns på ett sätt som om allt bara var en dröm. Kanske det var också nu när jag tänker efter. Fast då hade jag i och för sig vart hemma och jobbat och förhoppningsvs haft mer än 355.50 på kontot.
Några bilder från sista kvällen i Fernie: Simon, killen med bredast norrlänska i hela Fernie, äter morotskaka. Födelsedagsbarnet. Simon the dansk, en mycket bra bild på Ludde, Emer och jag. En go gäng svenska gubbs och en norsk gutt. Och om ni inte inser det från bilderna så skriver jag det rakt ut: Mössa/Keps och långt hår är inne i skiibumkretsar våren 2011.
Sista bilden på mig i Fernie, tycker den talar för sig själv..
Ringde The Boss A.k.a. Thai-Conny i tisdags och frågade om jag fortfarande hade ett jobb och om jag kunde få börja på måndag. Några dagar för att vända tillbaka dygnet och för att vänja mig vid tanken att jag nu befinner mig i verkligeheten igen.
-Du e redan bokad torsdag klockan sju! Måste lägga på, stressad som fan. Ses då! Hej.
Klick..
-öö.. okej.. jaha.. Vi säger väl så då.. .. .. .. Jag lade efter lite fipplande på luren två minuter efter min kära chef. Har inte haft en mobiltelefon i handen på fem månader och har under den tiden blivit om möjligt ännu mer oteknisk.
Det var inte mer att göra än att börja tjäna pengar igen. Fick tillbaka min arbetstelefon också och lyckades efter ännu mer fipplande kolla igenom förra årets spontanbilder.
Måste ha vart nästan precis ett år sedan vi satt där och värmde oss i regnet framför en liten engångsgrill. Jack, Johan, Ted, Thai-Conny, Ciaran och Nelly the PigDog.
Bästa och kanske enda sättet att klippa en häck på.
Sådanna här bilder ser allt lite coola ut, men lär vara en van syn igen inom ett par veckor.
Linbana.
Jack som är från Australien är ute och jagar uroxar på en åker.
Nelly the PigDog är ute och cruisar på Avenyn.
Nelly the PigDog, jag och någon slags hårig organism på mitt huvud.
Vårt företag heter som sagt Trädakuten men kallas Trädkuken=Treecock i folkmun. Det fick Rickard, en av våra konkurenter, erfara då han parkerade sin bil utanför vårt kontor. En konstnärslagd bloggare/trädklättrare och lite eltejp var allt som behövdes.
Thai-Conny och jag lade en solig dag på att måla svåråtkomliga tak.
Sista veckan innan jag for satte vi upp dessa ljus. Jag fick aldrig se dem i verkligeheten, men någon måste ha haft med min telefon och tagit en bild i julas.
Hoppas på att få ihop ett nytt gäng med bilder fån detta året. Kanske hellre med systemkameran än iPhonen, men i vilket fall.
Peace.
