Det enda som saknas.. En gitarr och en longboard.
Häromdagen satt vi tre män i hushållet på balkongen och smuttade på varsitt kallt glas saft i solen, samtidigt som vi ansträngde oss riktigt noga för att komma på någonting vi kunde klaga på. Eller rättare sagt, Bieber-Christian behövde egentligen inte klura alls.
(Läs på gnäll-skara-schlätta-mål:)
- Vinden är kall.. .. det blir mörk så tidigt här.. ..jag är hungrig.. ..är detta den bästa musiken du kunde hitta eller?.. ..osv.
Jag och Zlatan som nu sedan länge ser på Bieber mer som en malande bakgrundsradio än en del av konversationen klurade dock för fullt för att komma på nått av vikt.
-Jag skulle ju velat ha spelat mer fotboll.. försökte passande nog Zlatan klaga.
-Men det ska du ju börja med i morgon.
-Ja just det ja..
Bieber i bakgrunden: -..sätena på de hära stolarna är änna rätt hårda..
Jag försökte klaga på att jag ändå har rätt mycket i skolan han inte avsluta meningen då Zlatan avbröt mig med -Host! Två dagar skola i veckan! Host! Host!
-Det är faktiskt en lektion på onsdagen också försökte jag, men det föll platt.
Det enda jag efter ett par timmars funderande kunde komma på, ja vi har det sjukt stressigt, var att det som saknades mig är förutom den stora kärleken (det ämnet släppte vi direkt, alldeles för djupt för en måndagseftermiddag) en longboard och en gitarr. Hade jag haft det hade jag egentligen inte kunnat klaga på någonting.
Kan bli den här imorgon och sen är det bara ett problem kvar..
Chillar..
Hur en läpp ser ut med sex stygn i..
Jag och Zlatan pluggar för fullt och vantrivs i vinterrusket..
Surfers Paradise baksida: ett inslaget ansikte.
Jag har varit San Salvadore, staden där världens största gäng MS13 härskar. Jag har varit Guatemala City som alla varnar alla för. Jag har gått på riktigt skumma gator i riktigt skumma städer. Alla med fattiga människor som gör vad som helst för att komma över pengar eller värdesaker. Men jag har alltid haft tur och, peppar peppar ta i trä, aldrig blivit rånad. Lurad minst ett par gånger men aldrig rånad eller ett offer för ett våldsbrott. Tills igår.
Efter att ha varit ute en sväng på byn, det var ju ändå torsdag, var jag och Anton på väg hem samtidigt som vi intensivt diskuterade fördelar och nackdelar med tjocka/tunna pizzabottnar.
Eftersom Ze german går sjukt långsamt medan jag drevs av en djup längtan att lägga mig ner hamnade jag ett par steg före honom just som om någon bakom oss säger:
-Oi! Excuse me.. Does anyone of you have a smoke to spare?
-Naw sorry man, don’t smoke.. svarade jag och Anton I mun på varandra samtidigt som jag vände mig om för att se vem det var som frågade.
Jag hann skymta en orange T-shirt och rött hår innan han allt hände på en gång i ultrarapid och superspeed på en och samma gång. Samtidigt som en bil rivstartade i bakgrunden tog killen ett par snabba steg fram emot Antons ryggtavla och helt oprovocerat mer eller mindre slog in ansiktet på honom med en bakifrån-uppercut rätt på munnen så att blod och vad jag trodde var tänder flög åt alla håll. Jag bara gapade medan idioten sprang iväg och hoppade in i bilen som just startats och som hade hans tre väntande polare i sig. Jag stod fortfarande som i trans bara gapandes brevid en kraftigt blödande Anton då de sakta körde förbi oss i bilen alla fyra stirrandes emot de två frågetecknen på trottoaren. Inte förrän bilen försvunnit släppte slowmotionkänslan och jag började se till Anton.
-WHAT THE FUCK JUST HAPPENED!!! Skrek jag medan jag försökte se hur många tänder Anton hade kvar. Som tur var skymtade jag inga gluggar bland allt blod, men det var ganska tydligt att han bitit rakt igenom sin egen läpp och behövde sys på minst två ställen.
Blod på ett 7elevenklinkersgolv, nödnummer, polis och ambulans. Inget jag annars skulle associera med ett ställe kallat Surfers Paradise trots att mer människor än jag kan räkna på mina händer har berättat om hur många idioter som hänger här.
Inte förrän polisen frågade insåg jag att killen inte ens hade försökt råna oss. Det hade nästan varit bättre för då hade det i alla fall funnits något slags motiv. Detta var bara idioter som slog folk på käften för att de inte hade något bättre för sig och därför att om man öppnar någon av deras skallar så sitter där en apa och tuggar på en krita där det borde ha funnits en hjärna. (Liknelsen kan vara stulen, men sann i vilket fall.)
Fick precis ett sms från Anton nu, sex stygn i munnen och lika många timmar på sjukhuset.
Jag blir så jävla trött på mänskligheten ibland.
Bra böcker, plöjning av (j)ord och surfande kan jag leva med..
Utnyttjande av faciliteterna räknar vi in i hushållssysslorna här i kollektivet som ännu inte förtjänat ett smeknamn. Tvätta, diska, åka vattenrutschkana, gå ut med sopporna och slutligen chilla minst så länge i bubbelpoolen att synen fräts bort lite av kloret och är aningen grumlig resten av kvällen. Allt ingår hyran eller arbetsuppgifterna för ett normalt Swänschkt kollektiv i Brodbeach, Au, och måste göras.
De sista dagarna har jag dock fått hjälp med grumligheten i synen på annat håll då jag har börjat tävla med bönderna på de australiensiska slätterna i mest plöjning per dag, skillnaden att de plöjer jord och jag prisbelönta författares ord är inte mer än på en bokstav.Ord/Jord.
För om vi tappade livslusten på första lektionen så chillade vi nog mer eller mindre redan med Hades i underjorden när vi gått igenom alla våra lektioner en vända. Christian som vi numera kallar Discustin' Justin då han för tredje gången nyligen blev påmind av en tjej att han ser ut som Justin Bieber och därför att det rimmar så fint på discusting, har dock redan hoppat av en av våra kurser men jag har sammanlagt tre läs/skriv kurser och en i historia, alla med minst fem böcker på den obligatoriska läslistan.
Traven till höger är den trave jag får nöja mig åt när skolan är slut och den till vänster är kanske 30% av det jag ska läsa de närmaste 2 månaderna..
Jag såg mina inplanerade framtida surfskills rinna mig ur händerna då jag istället för surfbrädan släpade på en trave böcker värdig en bokrecensent under armen på väg hem den dagen.
Saken var bara den att jag faktiskt inte hade slängt en blick på vad det var för böcker jag skulle läsa. Jag kände inte igen en enda titel. Deras av läraren ”storverks” genre till trots. Jag antog bara istället rakt av att böcker man får av skolan är torrare än en gammal limpa halvägs in i skorpstadiet. Men sen började jag läsa.
Helt okej, bra böcker och än så länge har de hållit mig vaken istället för att nocka ut mig, känn dig träffad John Stuart Mill. Jag kommer helt enkelt bara behöva läsa mycket bra böcker vilket inte alls känns som en plåga längre. Ännu mindre sedan jag han läsa en halv bok och plaska lite med min nya surfbräda i vågorna på samma dag. Detta kan jag leva med tänkte jag där jag satt på stranden efter surfet och slukade ett par sidor till.
Siljes (en norsk vän i utbytestudenthänget), min och Zlatans surfbrädor med Zlatan himself och Antons bil i bakgrunden..
Första lektionen.. Jag kan inte engelska språket, hur gör jag nu?
-Ungefär hur fort ska vi skriva upp oss på extrahjälp?
-Svinfort..
Jag och Christian har precis tagit ett steg ut från första lektionen som tydligen var ämnad för normalbegåvade nobelpristagare. Creative writing är visserligen en kurs som verkar intressant. Men då den hade varit sjukt svår på svenska och tillsammans med en klass där fjorton av femton är uppfödda med engelska och har som största litterära problem att få tillräckligt betalt för sin tredje publicerade roman, medan jag själv har som största litterära problem att jag inte kan varken tala eller skriva engelska, känns det inte som om ordet svårt räcker till.
Systemet här är annorlunda från Sverige på så sätt att man i varje ämne först har en Lecture/föreläsning i en stor aula med kanske 60-100 elever, sen delas man in i olika ”tutor-”grupper på runt 15-20 har en vanlig lektion med övningar och diskussioner. På introduktionen verkade allt till en början överkomligt. Första uppgiften för att komma igång, var av formatet läraren säger ett ord och vi i klassen ska skriva upp vilka ord som vi kommer att tänka på. Röd – kärlek, hjärtan, brandbilar, ferarri, läppstift, osv. Kul att se hur olika vi tänkte. Sen gick de igenom vilka böcker vi skulle läsa eller mer eller mindre redan ha läst.
Vid femte boken fick jag ett litet meddelande från Christian på en lapp.
”Du har möjligtvis inte en kniv, jag vill begå harakiri..”
Jag skakade på huvudet, men två böcker senare skickade jag tillbaka:
”Hittar du en så är jag nr2..”
Halva klassen verkade mer eller mindre pusta ut då det bara var ”storverk” vi skulle läsa, ”So easy, I’ve already read 90% of these books” hörde jag någon viska bakom mig som om det syntes att jag kallsvettades över de 900 sidorna som nu hade ätit upp all surftid i helgen i en enda tugga.
Om böckerna börjades kännas som ett tungt lass att bära var de ändå i förhållande till tutorklassen bomull. Första uppgiften vi fick var att skriva vad som helst på ämnet ”Whats a world?”. Jag som läst filosofi i ett år nu började gå in på begrepp och definitioner och kände mig ganska nöjd när 15 minuter hade gått. Sen kom Aussie-Stephen-Kingarna igång..
Eftersom jag inte är en prisbelönt författare kan jag inte riktigt återge exakt vad de beskrev men om mitt nedtecknade var på temat definition av ordet så var killen bredvid mig mer på temat:
Imagine a glass ball of light laying in your hand. It is shiny and full of magic. Expand it and step in to it. Touch it and feel the warmth of it.. (tio rader till av poet-blabla.)
Jag sneglade på Christian och insåg att vi båda varit på samma tema.
Hur faen hamnade vi här?
Roadtrippin' to Byron bay
Det gjorde det inte.
I alla fall inte på tur nr1 som ”everyone was going” to.. Men som tur var fanns det en nr2 som gick av stapeln dagen efter, den var dessutom Jonatan som vi numera på grund av en vis likhet centralt i anletet har döpt om till Zlatan, och Sandra inbokade på. DEN! Skrev vi inte heller upp oss på. Dels för att vi är värdelösa på att ta tag i saker, och dels för att efter ha skänkt bort prinsessan och halva kungariket i skolavgift, sneglade riktigt ogillande på de 300$ dollares resan gick på.
Men precis som det alltid gör för människor som struntar i saker, löste det sig. Men tack vare någon annan. Anton, tysken som när han inte skrattar smittande i falsett eller pratar om surfing sover på vår soffa, erbjöd oss att hänga med till Byron Bay i hans vrålåk istället. -Extreme to the max.. sa vi och kände hur vi hade bräckt ”the eXtreme Crews” resa redan där.
Christian och vrålåket som vår privata chaufför Anton kör oss överallt i.
Mitt extremt coola nya kamera har extremt coola effekter, fish eye till exempel.
Så medan de andra kramade koalor på zoo på sin organiserade tripp, kramade vi oorganiserade, musten ur bräda efter bräda i varenda surfbutik mellan Surfers Paradise och Byron Bay. Dels för att jag ville köpa en och dels för att det verkar vara det Anton fördriver sina dagar med när det inte finns några vågor. Vi checkade in på samma hostel och köpte in oss på samma kvällsgrillning. Drack mer än alldeles för mycket billigt vin, vilket går vid ungefär ett glas och hade en riktigt trevlig helg ändå. Runt 180dollar billigare bara. Man får inte vara dum.
Dag ett i Byron och vi kikar ut över Australiens östligaste udde.
Två nackdelar var ju dock som sagt att vi missade zoo’et och sen att vi aldrig kom hem, eller rättare sagt fick vår chaufför att köra hem oss. Anton hade nämligen fått för sig att det skulle komma bra vågor senare på söndag eftermiddag, vilket betydde en extremt krävande heldagslektion i chillande för de två rastlösa unga svenska gossarna sittandes i bilen stirrandes genom regnet på vågorna och ibland säga coola surfsaker som gnarly, dude, extreme, to the max, osv. lite då och då dels för att inte ligga efter den andra gruppen i extremhet (inte exkrement, det är något helt annat) och dels för att det är what surfdudes do..
Söndagen spenderade vi antingen i bilen stirrandes på vågor eller i regnet utanför bilen stirrandes på vågor.
Men vi gjorde vårt bästa för at liva upp stämningen.
Prio ett: Vattenrutchbana!
Varken den maffiga entrén eller utsikten från 17 våningen föll oss i smaken.
Efter att ha gått ett par mil fram och tillbaka genom Surfers Paradise, Brodbeach och nästan hela vägen bort till Southport vilket ligger längre än långt bort samlades vi åter för öråd på hostelets uteservering. Vi hade då sett lägenheter medenorma entréer, sandstrands pool på sjunde våningen, boardwalk till en tennisbana på taket till ett annat höghus, vattenruschbanor, otrolig havsutsikt /otrolig utsikt över floden, bbq-områden och det mesta annat som i alla fall jag och Christian som var mer förberedda på ett garagegolv och eventuellt en filt hade väntat oss få för samma pengar.
Christian som fortfarande hade som högsta krav på listan att slippa prata med människor han inte kände var för sandstrandspoolhuset eftersom ”the landlord just got out of jail and is renting out right away because of lack of money..” Men den lägenheten röstades ändå bort fort av oss andra, medan Christian sneglade bort mot vårt doorm och våningsängen han hatade så mycket med en tår i ögonvrån, då den var alldeles för liten. Tennisbanekravet som Sandra ställt var lätt uppfyllt eftersom den enda byggnaden som inte hade en tennisbana hade två, medan Jonatans krav på två toaletter sollade bort två till.
Tillslut bestämde vi oss för att rätt måste helt enkelt vara rätt och en vy är egentligen inte vad vi studenter behöver. Vi måste faktiskt mogna upp och välja smart.
Tillsut var vi tvugna att prioritera de faciliteter vi som studenter faktiskt behöver. Att man faktiskt får upp så mycket fart att man ramlar över kanten i sista svängen om man bara skjuter ifrån ordentligt och faktiskt löper lite risk att skada sig, var en oväntad bonus.
Därför blev det GIVETVIS BYGGNADEN MED VATTENRUTCHBANA! Och två tempererade pooler, hottub, bastu, bbq, område och en glimt av både havet OCH floden insåg vi efter en del kikande mellan palmerna. En gång läste jag i en Leif GW bok att någon karaktär svarade på frågan hur han mådde med meningen ”..som en pärla av guld.” 
Vårt vardagsrum och tysken Anton som inte förtjänat ett bra smeknamn än, mitt och Chrostians rum samt balkongen utanför och på sista bilden Sandra och Jonatans rum.
Innepoolen och hottuben..
Utsikt över både havet och floden. Titta noga!
Internetuppkopplingen här är dock i klass med avarage U-land, men om man ska blogga så ska man. Fick Anton att köra oss till skolan för att kunna snylta på deras wifi för att få upp det här. Hoppas därför att ni förlåter mitt aningen sena lägenhetsskrytande. ;)
Nu ska jag köpa en bräda, åka till Byron bay och njuta av sista helgen på sommarlovet med en kallsup riktigt salt saltvatten.
Whitetrash Vs. San tropé
Eftersom min jetlaggade hjärna tackade -tack, men nej tack, till att följa med på lägenhetsjakt dag ett så glömde jag givetvis att fota de första appartementsen vi tittade på. Men istället kan jag eller rättare sagt Metallica beskriva känslan av den första.
390dollar i veckan och då ingick lukten, knarkargrannarna, de stora gula fläckarna på heltäckningsmattan och troligtvis löss, men inte el och vatten. Eftersom jag inte ville att Sandra skulle avlida bara av tanken att bo där lämnade vi snabbare än mäklaren han säga ingen pool och gick istället på visning de lá mtv cribs. Sextonde våningen i the Acapulco skrapan där man om man fick för sig att ramla ner från balkongen mer eller mindre skulle kunna landa på en våg och surfa vidare då det låg ungefär trettiosex centimeter från stranden. 475 dollares natten men då fanns det tyvärr bara två utomhuspooler, två tennisbanor, en bubbelpool, ett gym och en utsikt som mina framtida boende har lika stor chans att leva upp till som Europa har att leva upp till sina egna miljökrav.
Stal lite Acapulcobilder från google.
Mina och Christians skuldkänslor över att vi redan tack vare att vi betalat guld för att få gå i skolan här och om möjligt inte ännu men inom en snar framtid kommer att vara mellan till måttligt luspanka, fick oss dock att bestämma oss på en prisklass någonstans mitt i mellan.
Att vi alla fyra är okej med att dela på en lägenhet med två sovrum gjorde dock att vi faktiskt kunde ställa lite krav och ändå bo billigt. Så vi började ställa krav.
Sandra som verkar vara lite av en Björn Borg på tennis krävde tennisbana, Jonatan som verkar vara lite av en Paris Hilton krävde två badrum, Christian som verkar vara lite mer än lite misantrop krävde att få flytta in snarast då hostel-livet där han blir tvungen att prata med folk alldeles för många gånger om dagen ”tär”. Sen krävde vi alla tillsammans minst en vattenruschbana.
Medan jag var ute och bokstavligt talat hängde i strandpromenadens pull up-stångar, bokade Jonatan och Christian in inte mindre än fem visningar inför lägenhetsjakt dag två. För att underlätta letandet som skulle börja vid åttatiden och pågå hela dagen värmde vi även upp med en eller ett par dunkar av det Australiensiska yberbilliga vinet jag hört så mycket om samt ett par timmar dans.
Vädret verkade känna sig precis som vårt dagen-efter goon humör.
Fortsättning följer..
Anledningen till att inte ha Lonley Planet.
Precis som vanligt eller som Timbuktu rappar löser det sig. Allt. På flyget som vi trots smärre svettningar och frossa i Quatar lyckades ta oss till Perth med, träffade vi en svensk tjej som heter Sandra. Hon hade på något overkligt sett införskaffat topphemlig information som jag och Christian helt omöjligen hade kunnat komma över utan henne. Typ som vart vi skulle ta oss när vi väl landat på rätt sida av landet som är lika stort som hela Europa. Varför ha en Lonley Planet reseguide, när det alltid finns en söt tjej som har det och som dessutom använder den, har blivit lite av ett ledord för mig numera.
Christian sitter och tänker "-fan va denna bänken är obekväm" och sen har vi vår första guide Sandra.
Sandra som tydligen inte alls kämpade för så många flygbyten som möjligt på 24h lämnade dock oss i Perth för att flyga direkt till guldkusten. Jag och Christian såg på varandra en snabb sekund och beslöt utan ett ord att inte diskutera hur det kom sig att vi var så otroligt sugna på att flyga att vi klämde in ännu ett byte som vi dessutom betalade extra för, då det gick att flyga direkt. Men innan hon lämnade berättade hon att Islanders Hostel mitt i Surfers Paradise skulle vara bra att hänga på tills vi hittat någonstans att bo mer permanent.
Sandra hade även haft kontakt med en annan svensk kille likt henne pluggade i Lund som heter Jonatan. Så relativt fort när vi väl kom ner och hade avklarat ungefär fjorton timmar sömn var för att ta igen så beslutade den nationellt extremt spridda gruppen Karlskrona, Askim, Linköping och Kungälv att leta boende ihop.
Hostel moments
Sätet from hell.
Det var ungefär någonstans mitt över Australiens torraste öken som min röv sa emot på riktigt. Tre flyg och mer eller mindre en och en halv dag sittandes hade tagit ut sin rätt. Träsmak är bara förnamnet och jag skulle mer beskriva det som känslan av en konstant änkestöt blandat med den ljumna känslan jag föreställer mig att man får av att gå på glödande kol, fast mot ”rövbenen” då. Att vi dessutom tog förgivet att pärsen i Quatar när vi nästan blev tvingade att hoppa av skolan för att leva ett liv som beduiner var det enda straff vi skulle få för att Christian yppade den extremt jinxande meningen:
-Sjukt va bra allt gått hittills, snart kommer det hända något jävligt..
..var mer än naivt.
Givetvis hade världsaltet ännu ett straff för oss.
Efter att ha varit så trött att jag somnade på golvet i gate nr17 på Perths flygplats, snubblade vi ombord på det tredje och näst sista planet på vårt mission ”så många flygbyten som möjligt på 48timmar”. Rad 21 står det på biljetten och jag gör den vanliga spaningen längs raderna för att se vart jag ska sitta (läs: sitter det någon snygg blondin på min rad). Det jag ser är inte det tidigare beskrivna men lyckoruset stiger ändå till max då det näst bästa därefter, lyser som en röd sol emot mig. EMERGENCY EXIT.
Att få platserna vid nödutgången och med som enda nackdel vara ansvarig för att dra i en röd spak ifall planet störtar och någon mot förmodan överlever och känner för en nypa frisk luft, emot att få sträcka ut benen så långt det bara går. En njutning som skulle vara bra nära på lika mycket värd som summan av mina studielån. Jag hjulade hela gången ner och avslutade med en backflip och ett WIN!-skrik cheerleaderstyle.
När jag sen såg upp slocknade dock livets ljus och mina rövben skrek FAIL! i kör. Jag hade sett fel och istället för att få bensträckarplatserna fick vi slå oss ner på raden precis framför, den rad där man på grund av nödutgången sitter extra tajt och inte kan luta ryggstödet en centimeter. Istället för fem timmar sömn så utsträckt att det skulle kunna ses som stretching blev det spikrak i ryggen, känslan av att vara packad i en låda och extrem smärta i rövbenen. Än värre var att Christian som genom sin jinxning var ansvarig för allt ont snabbt som en vessla flyg ur sin stol då hans hökögon såg att det fanns en annan lutbar plats ledig. Därifrån hördes det sedan under hela resan förnöjt snarkande som gjorde mitt lidande om möjligt ännu värre.
Till slut var natten dock över och nu tre dagar senare börjar min bakdel än en gång få tillbaka sin ursprungsform.
Ett fly ill på en och en halv timma vilket relativt sett kändes som två minuter då stolarna faktiskt gick att luta och sen var vi framme på guldkusten. Vi har checkat in på Islanders Hostel medan vi letar lägenhet och livet är allmänt gött!
Fastna i Quatar?
Efter att ha suttit av de första sex flygtimmarna med två filmer och en god bok, samt en uppdatering var femte minut om vilket håll Mecka låg anlände vi till mellanösternlandet Quatar.
I högtalaren efter landning
-..The local time is 00:20 and the outside temperature is 35degrees Celsius, I also want to point out that we have a very new and fancy airport which is build for millions of dollar we’ve earned on oil and that women in our country are treated with respect and equality as long as they obey their husbands, don’t work, don’t talk to anyone outside the family and don’t show their faces in public. Welcome and hope you will have a pleasant stay.
Flytet vi hade haft hela vägen till Quatar (jag menar till och med tåget gick i tid!!!) fick dock ett abrupt slut ungefär två sekunder efter att Christian hade yppat meningen..
-Fan denna resan har gått så bra hittills att det definitivt kommer hända något jävligt snart..
-Excuse me sir.. follow me.. Den unibrowutrustade gränspatrullgubben stirrade stint på de två unga svenskarna vars lyckorus över att vara på väg till ett halvår downunder med värmande sol, svalkande bad och nya människor, på en millisekund hade bytts ut emot oro över ännu varmare sol, bad med elchocker och nya människor i form av Abu Grail-fängelsevakter eller möjligtvis en cell vägg i vägg med Persson och Shibbye. (Afrika och mellanöstern delar fängelser va?)
-Why no visa? Ser argare ut än Usama gjorde när hans son satte upp en Amerikansk flagga på grottväggen som en del av en ungdomsrevoltsfas.
-Oh, we do have visa, its electronic.. Försöker se ödmjuk och oskyldig vilket leder till att vi båda ser extremt skyldiga ut.
-Print out?
-No sorry..
-Why no printout?
-Because its electronic, why have an electronic visa if you have to print it out anyway?
Unibrownet sjönk ner över de två kolmörka ögonen och stirrade stint på oss i något som kändes längre än en vandring genom Sahara.
Han gav våra fina pass till sin kollega och medan denne tryckte på datortangenterna i ett tempo som verkade vara ett försök till Guinness rekordbok, fortsatte han stirra argt på oss genom ögonbrynsdjungeln.
Efter ännu en evighet sa kollegan bakom disken.
-Ok.. Och vi såg ljuset i tunneln en sekund innan det släcktes igen:
-..for you.. medan han pekade på mig. Christians visa fungerade alltså inte och frågan som kommer efter fick oss båda två att ännu en gång fundera på hur långt det egentligen var till Abu-Grail fängelset.
-If he doesn’t fly, do you fly?
Lyckligtvis behövde aldrig min goda och onda sida slåss om hur mycket vi egentligen tyckte om Christian och hurvida han egentligen skulle ha mycket roligare och träffa mer människor om han själv chillade livet ut i Quatar, för bara en sekund senare kom ännu en biffig gränskontrollant och körde staredown med de andra två krångelögonbrynen. Han vann, tog våra pass, kollade på dem två sekunder, tryckte på en knapp och lät oss hoppa på planet.
Kan de ha varit så att vi, eller jag, ännu en gång missat ett sådant där: ”Skjut till herren en dollar och slipp alla problem på en sekund-moment”..
I vilket fall: Vi överlevde och är nu på AUSTRALIENSISK MARK! WIN!
Nu ska jag bada. Peace
Bajbaj till alla och hej Christian och Australien!
Äntligen har vi kommit iväg, den där gamla sprudlande känslan över att än en gång få vara på väg emot någonting som egentligen kan bli hur som helst. Tråkigt nog hade jag näst intill igen resfeber alls, vet inte om det beror på att det är tredje gången jag lämnar för ett halvår eller om jag helt enkelt är helt död inombords. Kan även vara så att verkligheten inte har hunnit ikapp mig än och att jag om fem minuter har slängt datorn i ansiktet på den extremt vackra flygvärdinnan och är i full galopp på väg över stolsryggarna emot toan för att köra Stig-Helmer ”Jag-kan-flyga-jag-är-inte-rädd-övningar”.
Adjöfrukost med boysen på jobbet och sen adjö-ost, vin, mer ost och jordgubbar vid vattnet i Kungälv..
Visst känns det lite fel att lämna Sverige såhär mitt i sommaren när det visar sig från sin allra bästa sida, eller rättare sagt; det känns inte alls fel att lämna Sverige mitt i sommaren då det visar upp en bästa sida som än så länge vädermässigt är värre än den, enligt Mick-Mitches mammas skypeväderleksrapport, kallaste vintern på guldkusten sedan 1978.
Klart jag önskar er där hemma fint väder till semestern men jag måste ändå erkänna att om det fanns något tvivel över att fara iväg igen så försvann det i takt med regnet som öste ner över tåget i morse.
Tänkte förresten att det är på tiden att jag gör lite av en profil och beskriver min vapendragare Christian, hans skara-schlätt-mål, hans dataspels och sportstatistik beroenden, hans konstanta pill med frillan som är A och O för framgången i alla sociala sammanhang och hans ”aningen” pessimistiska (vad han kallar humor och jag livsstil), MEN! Det blir ingen profil istället bakar jag in honom i dagens uppdatering.
Vi började med Buss från Kungälv till Gbg.
-..läste en artikel om flygkrascher igår.. ..om de ber flygvärdinnorna att spänna fast sig…. då du!..
Sen var det tåg..
-..tur som fan att det inte var SJ vi åkte med de är skit.. ..hur långsamt går det här tåget eller?.. sjukt va varmt det är.. Öresundståg är skit..
Sen var det flyg..
-..Hur många platser finns det på detta flyg egentligen?..
-Två tre hundra kanske? Hurså..
..Två tre hundra och nog fan får jag den enda platsen med en låda mellan benen.. Fan!
Christians låda vs. mina fria fotytor..
Två timmar senare har jag orgasmerat över att det är gratis mat, gratis dricka, egen Tv, oändligt med mysiga filtar och sitter och skrattar ihjäl mig, (kan vara aningen övertrött och salongs) åt Ben Stiller ybertajta silverfärgade trikåer i ”Murderball”.
Christian som undrar vilka ekorredrivna flygplan jag åkt med innan förstår nu hur jag kunnat resa så billigt tidigare och skrattar åt lyckan över att fjärrkontrollen är löstagbar.. sen är han tillbaka.
-Fan va gött att vi är på väg.. ..hade det inte vart för den här JÄVLA LÅDAN!
Precis där är vi just nu och om inte allt för lång tid landar vi i Quatar.
Man vet att man är på ett mellanösternflygbolag när de istället för att visa vart norr och söder är visar pilen mot Mecka istället.
En fight to the death.
Det blev blodigt här hemma då det gjordes upp i en fight-to-the-death mellan backpackingryggan och resväskan.
Backpackingryggan har varit en trogen följeslagare nu i över tre år och var förhandstippad vinnare med sin unga"mig-kan-man-inte-bära-utan-minst-ett-knutet-kompisarmbands-look" som alltid går hem på hostels världen över. Utmanaren; resväskan, som har mer av en "jag-är-en-ful-svart-fyrkant-men-praktisk-att-packa-i-look”, kommer troligtvis göra så att jag blir förbjuden inträde till alla hostels i världen med risk för dödstraff vid överträdelse, samt att alla kompisarmbands-coolingar, till och med de med bara en dread hängande som en bohemisk version på fjärde klass pott-frille-böglock, kommer att spotta på min resväska och viska sellout som ett mantra varje gång jag närmar mig. (Menar inget illa med att kalla locken för böglock, den hette det, och man kan inte skriva om historian i efterhand.)
Det är helt enkelt tur att jag inte är rädd för någonting, förutom att citat Joel: ”sitta där när man är sjuttio och äta sin kalla julskinka i ensamhet”, jag förstod vad han menade och påpekade därför inte att skinkan brukar vara kall, för tillslut fick resväskan en choke-hold på backpackingryggan och tog med sig vinsten och all min packning hem.
Då jag faktiskt inte ska backpacka så vann resväskan tillslut. Fy fan vilken sellout jag är och vad ska ryggan tycka om mig nu..
Det är nu åtta timmar kvar till resan mot andra sidan jorden börjar.
Snabbaste vägen?
Jag undrar ungefär när på resan..:
Buss Kungälv - Göteborg --> Tåg Göteborg - Köpenhamn --> Flyg Köpenhamn - Quatar --> Flyg Quatar - Perth --> Flyg Perth - Sydney --> Flyg Sydney - Coolangata --> Buss Coolangata - Surfers Paradice..
..det kommer bli svårt att sitta still.
Jag har varit med om spännande rutter innan med övernattningar på 12-30 timmar på fler flygplatser än tre men Den här resrutten känns lite extrem till och med för mig. När vi letade flyg kollade vi egentligen bara på priset och det billigaste vi kunde hitta Skandinavien - Australien var från Köpenhamn till Sydney. Att det sen är långt mellan Göteborg och Köpenhamn och ungefär tre gånger den sträckan mellan Sydney och Guldkusten tänkte vi inte jätte mycket på. Men det lär vi ha god tid att fundera både fram och tillbaka över, under de tre dagar det tar att förflytta sig sträckan.
-Man, I’m serious. It's the coldest winter in 30years back home right now, you will freeze.. Mick-Mitch har precis lagt på skypeluren med sin mor som sitter i Brisbane och saknar sin son. Jag tvivlar fortfarande på det han säger när han berättar om vinterkylan som tydligen ibland till och med kan närma sig nollan mitt i natten.
-Okey, So I should bring a warm jacket..?
-Naaw, a sweater will do..
Så fruktansvärt kallt kan det ändå inte vara då känner jag.
