Nils reseblogg

Ännu en gång börjar flintfläckarna i mitt annars så täta hår synas efter att jag ryckt lockarna ur skalpen i frustration. En aktivitet som tillsammans med ett så gravt koffeinmissbruk, att det lett till en tolerans som nu kräver att jag häller kaffet rätt i ögonen, för att hålla dem öppna och vakna ger mig nog en aningen "galen" look. 
Eller som dagisbarnen uttryckte det då jag Quasimodade förbi häromdagen på väg till Ica, efter att ha suttit för länge i soffan i en ställning som går emot alla ergonomins lagar, för att hämta nya lager smegor (smörgåsar) och kaffe inför ännu en dags pluggande.

-Ladidadidaa..

Barnen som inte sett mig än chillar, tuggar lite sand och bankar lite med varsin spade på varandra i en mycket strikt hierarkisk ordning som bara de själva förstår, precis som -ladiadadidaa'andet.

-Hurk..

Det typiska ljudet av en sandig blandning hälften rap hälften hick. Ungen tittade upp och såg faran som bestod av en grottmänniska som inte sett ljus på flera dagar och som lyste upp vägen framför sig i det skumma eftermiddagsljuset med vad som skulle kunna ha vart två bromsljus på en bil, men som egentligen bara var ett par ögon"vitor" som fått en termos eller två med kaffe i sig, INNAN frukost.

Ungen reagerade blixtsnabbt och satte igång djungeltrumman precis som han i sin roll som ansvarig för den sydvästra delen av sandlådan skulle om fara närmade sig från det hållet. Viktigt att påpeka är att den delen av sandlådan var aningen sämre än den sydöstra som har närmast till blåleran där det verkliga tugg motståndet finns, men ändå väldigt mycket bättre än den nordvästra delen. Den del som alla traktens katter använder som kattlåda.

-UUUUUUUUUUUUUAAAAAAAAAAAH! Skrek han och startade en skräcksymfoni som skulle kräva fyra fröknar, kilovis med bananpengar och tre uppläsningar av "Trolle och stora skogen" att tysta.

Jag som alltid fått barn att gråta har alltså avancerat. Förr i tiden behövde deras alltid så generösa mammor placera dem i min famn för att de skulle börja spruta tårar som en av statoils högtryckstvättar, nu hade jag klarat av det på 10 meters avstånd. Skill!

Det jag vill komma fram till är helt enkelt att vi snart har tenta igen och att jag som annars känner mig ganska självsäker i livet inte gör det i skolvärlden. Jag känner mig istället extremt osäker och sliten efter en massa plugg som inte vill fastna. Jag är osäker på om jag kommer klara tentan och då är den ändå om tre veckor och jag planerar att plugga varje dag.

Förutom då jag gymmar då, eller tränar Thaiboxning som jag visst började med igår, eller då jag arbetar med att ta ner träd, eller går på föreläsning, eller då jag skriver mitt livs första artikel på 3000tecken till studenttidningen som jag visst tog på mig idag.

Har man inte nått att göra så skapar man det..

Plötsligt satt jag där med ena foten i ett kamomill-luktande fotbad och den andra foten, tillsammans med min nervösa tillit, i händerna på en fotvårdspecialist som utrustad med en eldriven vinkelslip i miniatyrformat slipade bort den sista lilla manlighet jag hade kvar efter min fotbollsignoransfadäs (ja, jag myntade precis ordet fotbollsignoransfadäs) på studentpuben i onsdags.

Hur hände det här?.. tänkte jag, samtidigt som moster Ewas kommentar på ett tidigare inlägg denna veckan ”hurra för dina kvinnliga sidor” och tankarna ”fan, detta är rätt gött” och ”Jag borde kanske inte blogga om det här..” snurrade i skallen.
Känns som de flesta saker jag skrivit om här på senaste tiden är mer än aningen feminina/bögiga. Men ,men.. kan ju inte vara mer än ärlig, och som tur är läser troligtvis ingen som inte vet vilken sexuell läggning jag tillhör. Hetero allstå!, man kan inte vara för tydlig med det i ett inlägg om professionell tånagelklippning.

Så hur kom det sig då att jag betalade 300kr för att få fötterna ompysslade? Sanningen är den att jag inte visste att jag skulle få dem ompysslade då jag steg in hos fotvårdsspecialisten. Sedan jag gjorde mitt bästa för att gå in ett par dojjor med en mycket dumt placerad sömn rakt över lilltån har jag haft en liten förhårdnad där som titt som tätt gör skitont.  Litet visste jag om att det hette liktorn och gick att skära bort hos ovanstående fackman (i detta fall fackkvinna). Mor min såg dock att jag grimaserade när jag slank i ett par andra skor nu när jag var hemma under jul och upplyste mig om att den gick att skära bort med en skalpell.

Så jag bokade helt enkelt en tid för att få lite skalpellande utfört, att det ingick fotbad, nagelklippning och allmän fotgrooming var det ingen som upplyste mig om. Detta är allstå mitt försvar för en sådan omaskulin måndagsmorgon. Nu ska jag gå ut i skogen, slå mig på bröstet och bröla, kissa ståendes och tänka på stora bröst för att väga upp.

Efter att ha insett att jag egentligen hade kommit relativt lindrigt undan med bara lite extra rallykörning à la biljakt, eller rättare sagt bussjakt, då det faktiskt var fredagen den 13e jag bestämt mig för att resa på njöt jag till fullo då jag tillslut steg av bussen i Stockholm.

Jag fick direkt den sköna känslan som faktiskt är likadan, om än olika intensiv, vart jag än i världen förutom hemma i Kungälv, råkar gå av en buss, en båt, ett flyg, ett tåg, osv. Detta är inte hemma, jag känner inte till stället något vidare och hade jag velat så hade jag kunnat klä av mig alla kläder naken gjort fyra kullerbyttor, klätt på mig igen, lämnat stället och ingen jag känner sedan tidigare hade fått reda på det. En nakengympa jag troligtvis aldrig kommer att genomföra, men hade jag velat så..

Just denna gång talade även tiden emot mina tänkta nakenkullerbyttor. De hade varit tvungna att genomföras med en så hög fart att risken för skallskador hade varit betydligt högre än normalt om alla fyra skulle hinnas med innan min Stockholmsguide Hannah skulle möta mig fem minuter senare för att slussa runt mig i storstaden. Så, jag skippade helt enkelt kullerbyttorna även denna gång och beskådade istället alla tusentals människor som mer än någonting annat skiljer Sveriges största stad ifrån nejden kring mitt torp utanför Ljungbyholm mer än marginellt.
Hannah som jag lärde känna i Costa Rica i vintras var den som svarade jakande när jag skickade ut lite förfrågningar i förra veckan om någon ville ha besök i helgen. Hon lovade mig en skön helg, vilket jag först tvivlade på när hon berättade att bandet vi skulle se på kvällen spelade citat ”mustig psykadelisk progg-rock”. Jag tvivlade dock i onödan. Mustig psykadelisk proggrock är helt enkelt stockholmska för helt vanlig rock. Bra sådan till och med. Efter att ha retat Hannah för denna typiskt Stockholmska förvridning av något så enkelt och för att allt i Stockholm slutar på –is, Medis, Mallis, Lekis, osv,(vilket hon inte hade en aning om var typiskt Stockholmskt) såg det ett tag ut som om jag aldrig skulle kunna säkert besöka Stockholm igen, men det ordnade upp sig och vi fick precis som utlovat en riktigt trevlig helg med musik, öl, kortspel och allmänt häng.

En bra start på mitt löfte att så ofta det finns tid, pengar och möjlighet lämna Kalmar helgtid.

Till nästa gång, Tack så mycket!

-FAAAAAAAAAAAAAAAAAIL! Jag vände i dörren på pressbyrån och sprang tillbaka emot Frida som precis höll på att köra ut från parkeringen.

Hon hade just släppt av mig vid Kalmars station eftersom jag hade bestämt mig för att utnyttja all ledig tid som studentlivet gett mig och ta bussen till hufvudstaden för lite weekendhäng. Anledningen till att jag utropade FAIL! i pressbyråns dörr var inte för att jag så fort jag stuckit näsan innanför dörren sett Aftonbladets löpsedel med texten –Prinsessan Madeleine talar ut om inflammerad hårsäck efter felaktig ansiktsbehandling –. Även detta gjorde mig givetvis mycket upprörd, men just då brydde jag mig mer om att min plånbok låg hemma på bordet i Ljungbyholm (15 minuter med bil bort) istället för i min ficka som hade planerat att gå på bussen tillsammans med resten av mina jeans och jag själv om inte mindre än 7minuter.

Jag fick tag på Frida som direkt insåg allvaret och löste problemet på ett kick. (Jag antar att hon verkligen inte ville ha mig i Kalmar i helgen. )
-Jag tror bussen stannar i Mönsterås, hoppa in och kör, du kan vägen bättre än mig... NU NILS!
Mina misstankar om att hon kopierat min nyckel och nu planerade att i helgen antingen länsa mitt torp på allt av värde (öh.. vad det nu skulle kunna vara) eller planerade en brakfest där för alla våra Kalmarvänner då jag ändå var borta förstärktes medan jag efter hennes uppmaning gjorde en sport av att passera så många fartkameror som möjligt i dubbelt tillåtna hastigheten i jakten efter den kvarglömda plånboken.
-Ja hej, jag heter Frida.. Hon hade nu Swebus kundtjänst på tråden och fick reda på att bussen inte alls stannade i Mönsterås.
-Nästa stopp är inte fören i Oskarshamn meddelade hon. Kör för fan kööör!

Så efter att ha bokat buss för att spara pengar körde jag allstå två mil åt fel håll och sen ytterligare sju för att hinna ifatt bussen i Oskarshamn (i vanliga fall en timmas bilväg men nu 45min) och sedan låta Frida köra hem bilen. Allt detta i 130. Svinbilligt och framför allt bra för miljön.

Väl på bussen känns det skönt att vi lyckades tillslut, det ska bli mitt tredje nyårslöfte;
3. Så länge jag har pengar och tid ska jag lämna Kalmar så mycket som möjligt på helgerna och besöka mina vänner runt om i Sverige.

Så nu vet ni det. Jag lovar att skicka ett meddelande ett par timmar innan jag kommer.