Nils reseblogg

Varje morgon i tre dagars tid har jag vaknat upp och som första syn sett en himmel blåare än Fredrik Reinfeldt och snö mer gnistrande än ghettogangstersarnas kromade rims i Harlem. Helt sannslöst vackert men tyvärr också helt sannslöst kallt. Igår vaknade jag klockan 9.30 och då var det fortfarande runt sextiotre grader kallare än där jag firade jul, -29C.
Plastgrodan som sitter på vår termometer huttrade fram att går du ut i backen idag är du hjärndöd och överlever du är du en isbjörn. Sen försökte han övertala mig att ha honom som innetermometer, men det avslogs i brist på behov.


Idag är det bara -25C så nu blir det backen.. Och skurt får fortfarande inte komma in.

Eftersom Sigrid lyckades förfrysa fram två halvmånar till sår på kinderna, vi kallar henne nu "the Joker", redan då det var 15grader varmare kändes det inte riktigt som om det var värt att offra ännu mer hud. Det fick bli en chilldag.
Problemet var bara det att den dubblade frysboxtemperaturen höll i sig ännu en dag medan vi började bli mer och mer påverkade av snöabstinensen. Vi åt enorma mängder mnm's, choklad, chips, bröd och i brist på andra sötsaker, Russin. Dessutom dracks det mer te i det här huset än fyra brittiska tebjudnings damer kan få i sig på en hel vecka.

Klockan halv två på eftermiddagen hade jag ännu en gång förlorat ett par timmar framför den än mer än snö beroendeframkallande och betydligt skadligare ansiktsboken. Jag lyckadess slita mig efter ett toabesök och kände att lämnar jag inte den här lägenheten nu så går jag under. Det fick helt enkelt bli en skogshajk.

Mina kära snowflake (namnet på vårt kollektiv)-vänner hände även de på och tillsammans med varm choklad, pasta och korvstroganoff gick vi ut i skogen.


Vardagen då det regnar eller är dubbelfrysboxtemperatur ute..


Men vi fick på oss allt vi ägde och efter tre timmars hajkande avnjöt vi varm choklad med korvstroganoffpasta och mackor i solen.


Här bor vi föresten, längst upp till höger.

Under det två veckor av regn som inledde min tid här började jag undra om någon avliden puderåkare fått med sig en flaska head and shoulders upp till puderguden bland molnen. I fredags visade det sig att så inte var fallet.
Världens vackraste mjälliknande substans föll från skyarna i än vackrare mängder. Gatorna blev ännu en gång vita och granarna som blivit rentvättade av regnet fick ännu en gång på sig sin vita vinterskrud.

Hela byn lysste upp i ett lyckorus och varenda snötokig varelse (alla inom 100mil) bytte fredagspub-rundan mot vallande i garaget eller peppande framför en eller annan snowboard/skidrulle (Amishfolket är enda undantaget, de jobbade i ladan som vanligt). I vårt fall deeper med Jeremy Jones, sjuk och sjukt bra.

Jag var i backen en halvtimma innan den öppnade och då var det redan kö, med tanke på att det aldrig är kö här var den svinlång. Minst åtta minuter tog det innan jag satt i en stol efter det att klockan slagt nio. Och sen såg dagen ut såhär:


Zoomar ni in ser ni ett brett leende..


Malin!


Och the Dansk!

Det såg också inte allt för sällan ut såhär:


POFF!, där stod det visst tre små granar. Kan meddela att det är precis lika fullt möjligt att få en kallsup då man åker snowboard som då man surfar. Fick upprepa sväng- andas-sväng-andas som ett mantra för att timea andningen i luckorna då luften inte bestod av puder. Smärre problem.

Idag kan jag inte ta åt mig någon ära för bilderna mer än att jag tog med kameran. The Dansk fotade och Malin redigerade dem. Jag redigerade dem också, men det gick mindre bra så Malins bilder vann överlägset.

Nu är det dags för ännu en Feed the Swedes gratismiddag, ska bara samla kraft nog för att släpa min kropp som känns som en säck sten, ner till kyrkans hus.

Ännu en gång fann jag mig själv, precis så som jag älskar, på en plats jag aldrig hade kunnat förutspå. Mitt i Kanada i en bil med tre människor som för mindre än tre veckor sedan var totala främlingar men nu kära vänner, lyssnandes på random trivia om kvinnors orgasmer samtidigt som snön vräkte ner över dalar och berg utanför.


Samtidigt i högtalarna; ..så svenska kvinnor började plötsligt kräva orgasm..

Att sitta i en bil en hel dag utan att egentligen nå fram till något kan vissa säkert se som slöseri med tid. Har man dock glaset halvfullt istället kan man se det som en roadtrip.
Det hela började med ett facebookmeddelande från den gode Langley-knegaren Jonas som frågade om någon ville hänga med honom till Trail dagen därpå. Eftersom vi precis kollat in regndroppsmolnsymbolen över Fernie på accuweather.com svarade jag, Malin och Sigrid genast ja, utan att en veta vart Trail låg, vad som fanns där och varför vi skulle dit.

Det visade sig att missionet var att få ett takräcke påmonterat på Jonas arbetsbil och av någon outgrundlig andledning så gick det tydligen bara att göra i Trail. Fem timmar västerut.


Här har vi Malin, Sigrid och bussen mitt i ingenstans någonstans i Kanada.

Det var helt enkelt bara att slänga på Håkan Hellströms- "Alla har en vän med en bil" i ljudsystemet, brotta ner Sigrid (08:a som inte förstår sig på vacker musik) och tuta å köra.

Jonas körde hela vägen, så vi andra bara sänkte pulsen till Gunde Svan-låga ett slag varannan sekund och låg/satt på varsin soffa och tjötade om ämnen som bara uppstår då man sitter i en bil i minimum sex timmar. Och när vi sen fick slut på samtalsämnen satte vi på en p3 dokumetär om kvinnans orgasm som Jonas hade på sin Ipod. Inga frågor ställda men ett par blickar utbyttes.. hm.



Det enda vi egentligen fick uträttat på roadtrippen förutom missionet var en kycklingwok medan bilen var på verkstaden. Men det var trevligt och nu kan jag i alla fall säga att jag sett lite mer än Fernie och Calgarys flygplats här i Kanadialand.

Jag har utan att märkt det påbörjat förvandligen till Kanadensare. Det enda som behövs nu är egentligen en stickad tröja med det röda kanadensiska lönnlövet på samt skills nog för att få mer än en curlingsten att stanna i boet och förvanligen hade vart komplett.

För det första var vi på Hockey häromdagen för att stötta det lokala laget Ghostriders då de spöade Golden Rockets med 7-2. Min tidigare bandykarriär som i och för sig enbart resulterade i en så kallad bandyröv har näst intill gjort det till tabu att gå och kolla på konkurentsporten Hockey så jag kan räkna tidigare livehockeymatcher på en hand. Hur mycket intressepoäng jag gett matcherna behöver jag inte ens en hand för att räkna.

Men nu fann jag mig helt plötsligt totalt oförstående till Simon The dansk´s, suckande då han fick till reda på att det fortfarande var en period kvar då två spelats. Jag var så inne i den sport som jag så länge hade dissat som mesig med alla skydd och mammelucker att jag verkligen såg fram emot ännu en period då ismaskinen gjort sitt.

Redan då borde jag ha förstått att förvanligen hade börjat..

Men jag fortsatte förneka det tills att faktumet i form av en curlingbana gjorde det omöjligt. Curling är väl i och för sig en sport för svenskar också, men det är enbart för att ett gäng damer är helt overkligt bra på det. Annars hade inte en Svensk någonsin fått för sig att kolla på curling.
I kanada däremot är det en livstil, precis som Emo, Skateboarder eller Gruvarbetare. Man är curlare helt enkelt. Och nu även jag.




Fokus..

Dessa två faktum samt att jag de senaste dagarna har hört mig själv säga ordet "awsome" okontrolerat mer gånger än vad som egentligen borde vara lagligt bör ge mig permanent visum ögonaböj. Mr Immigrationofficer skulle ha vart stålt över mig och bet om ursäkt för sitt tvivel om han bara vetat. Funderar på att leta reda på hans mail via Calgarys flygplats hemsida och upplysa honom. Ha!

Det blir inte direkt någon internationell integration på en Feed the Swedes-middag i och med att det i alla fall denna gången var enbart Suecos där, men däremot knöts band inom hemlandets gränser som aldrig förr. Jag hittade, eller rättare sagt hittades, av ett gäng likasinnade som precis som jag inte vill något hellre än att lyfta från pisten och snurra i luften hellre än att öva carving då the hot Pow lyser med sin frånvaro.

Luleå, Stockholm, Falun, Halmstad, Göteborg, Funäsdalen och säkerligen någon mer ort var representerad då vi trotsade lagen och lämnade alpineresorten och traskade en bit bort på fjället för att bygga årets första hopp.
Efter ett par tio hopp som resulterade i både ett efterlängat underställ av iskristaller närmast huden, samt ett par mycket trötta ben från det ständiga kutandet upp och ner för berget hade jag då sol-ljuset var påväg bort, svårt att ta mig ner för berget.


Mina fingrar strejkade redan efter ett par foton i kylan, men fick i alla fall Falu-Fredrik att fastna på bild mitt under en flygtur.

Löftet om försäsongsträning jag gav mig själv förra säsongen då jag insåg bristen i mina för längesedan forlorade bandybenmuskler hände liksom aldrig och nu är träningsverken ett faktum. Ett efterlängtat faktum!

Det var dimma, kallt, skarsnö och blåsigt. Men lätt den bästa dagen hittills. WIN!

Trots att jag ofta skriver om hur Allah, Gud eller Ganesha måste ha haft ett finger med i spelet då det ibland känns som man har för mycket tur på en och samma dag, är jag egentligen en mycket övertygad ateist. Ur min synvinkel känns som om de svar religion gav folk förr i tiden nu har besvarats av veteskapen och att religion ändå oftast har gjort mer skada än nytta historien igenom.

Söndagar i huset mitt emot Fernie Real Estate är det dock ett gäng sköna "Christian Pow Chredders"(eller nått liknande) som gör sitt bästa för att väga upp all ondska under korstågen genom att dela ut gratis mat.
Och det lyckas de helt utmärkt med.

Vi har gått förbi skylten som är stor och vit med texten "Mata Svensken""Free Food Sunday at 7pm" ett par gånger och skrattande undrat vad fasen det var för ett ställe. Men efter att ha vart ute och stött på mer svenskar (vi är verkligen överallt här) som sett skylten och tänkt kolla in det hängde jag och mina två svenska sambos på.

Som "the Christian Pow Chredder" #1 beskrev det; -If I was in a country on the other side of the world and saw a sign that said free food I would defenitely go and think it was awsome so..


Hungriga svenskar..


Egentligen är det för människor från alla världens länder men jag antar att vi Svenskar var de åpnaste och fattigaste så de döpte middagen till Feed the Swedes och inleder tydligen varje år med en middag för enbart svenskar.

Så från att ha vart en av max tre-fyra svenskar, ibland ensam, i Central Amerika satt jag igår och njöt av köttbullar, potatis, brunsås och Lingonsylt (-straight from IKEA dude..) tillsammans med runt en 20-30 Svenskar och en Norsk någon smugglat in. Riktigt trevligt och jag sa till och med Amen efter bordsbönen bara för att visa hur tacksam jag var för att dessa eldsjälar till kristna puderåkare bjuder oss på lingonsylt.

Jag tror nog att bara denna middagen minst vägde upp för häxbålen i Europa och ett par söndagar till så ska jag nog kunna förlåta dem för tiondet som gick/går rakt från fattiga bönder till enorma kyrkbygnationer. Efterätt på det så kommer jag nog över korstågen också!

Söndagarna är bokade framöver!

Någon övermakt måste ha sett ner på den olyckliga lilla gossen som kände hopplösheten (hopp-lösheten hihihi) förpesta humöret mer och mer för var timme med båda fötterna på jorden. Det kanske inte löser alla problem, men nog ska gossen få lite snö tänkte Gud/Allah/Chichén eller vad de nu kallar honom där du bor.

Så först kom det ett par centimeter igår och sen har det dumpat, som vi coola säsongare säger, sen klockan tio i morse.
Eftermiddagen hängde vi på Jonas som jobbar för Langley travel, och därför har varit här i två månader redan. Han visade lite skogsrutter och det blev som ett litet smakprov på hur bra puder det skulle kunna vara om det bara kommer ett riktigt dump.

För att göra mitt humör än närmre La Zona så har jag även lyckats få reda på att Castle Mountain som ligger ungefär en timma härifrån, har inte mindre än tre funparks. Synd bara att dagsliftkorten kostar 500kr, men det är det värt. Nästa gång det är dump-brist blir det utan tvivel att skriva Castle Mountain på en bit kartong och lifta!


"Courtesy Tools, Use at your own risk." Rädda för att bli stämda här eller? Använd våra skruvmejslar, men om du slinter och sticker ut hjärnan på lilla Lisa som du försöker spänna bindningen åt, är det inte vårt fel! Eller om din din bindning ramlar av, eller om du får en metalflis i handen av platskruvmejseln eller.. mm.. mm.. Då kan du inte stämma oss för det står "Use at your own risk". Ha!

(Svar ja, ovanstående är en så kallad "dålig" göteborgs-ordvits.. Förlåt.)

En girig idiotj-vel har sabbat det för alla andra!

Jag är just nu långt ifrån, min gode vän Martins namn på mental lycka, La Zona. Visst är jag jag långt ifrån hemmavid och alla vardagsbekymmer som slit och vardagsliv. Men jag har ändå hamnat fel. Strax efter jag hyrt en lägenhet i tre och en halv månad för ungefär SvinMycketPengar, fick jag reda på att de inte längre har någon park här. Nähä.. Då får man väl bygga sin egna hopp.. tänkte jag medan jag köpte ett säsongspass för ungefär ÄnnuMerÄnJätteMycketPengar.

Not!

"Building of jumps will result in revocation of skipass and all skii-privileges" står det då på stora skyltar ööööverallt. Nähä igen.. då får man väl helt enkelt bygga i offpisten då.. tänkte jag och läste vidare på skylten "This applies to the whole Mountain both in and out of bounds"

Då fanns det inte många fler "men.." att jobba vidare på ens för en positiv själ som jag hoppas att jag är. Visst var det svinkul att åka bräda backe upp och backe ner när man inte gjort det på tio månader, men dag två började upp och ner åkandet påminna om de andra tjugo åren av samma sak. Inte direkt jätteutvecklande om man hade hoppats på att lära sig backside 540' denna säsongen.

Varför är det nu så att de för fem år sedan förbjöd allt vad Big Jumps heter?

Jo, det är för att det var en "skön""medelsmart" lirare, som enligt honom själv i rätten var helt ovetande om att man kan skada sig om man åker i fullfart nerför en backe på en snowboard och ut över en tvåmeters kick. Han vurpade givetvis och slog sig. Chocken för den stackars mannen var total och han vrålstämde berget eftersom det givetvis var deras fel.

Eftersom systemet verkar vara ungefär lika smart som Osköningen till misslyckad snowboardåkare vann han givetvis och fick en hel massa pengar.
Skit! tänkte RCR (Resort of the Canadian Rockies) som äger Fernie och en massa andra anlägningar här och förbjöd allt vad Big Jumps heter så snabbt att inte ens ett proffs på benbrott som jag skulle haft en chans att bryta armen.

Så nu jobbar jag hårt på att hålla ett gott humör samtidigt som jag ber till skyarna att det dumpet på 10cm idag inte ska vara slutet utan bara ett förspel på en riktig snöstorm med 100cm perfekt puder. Som jag i och för sig inte kan bygga ett hopp och landa på huvudet i, men som i alla fall hade vart riktigt rolig utmanande åkning.


Som tur är har jag i alla fall en riktigt go gäng att hänga med. Från vänster: Emer, Simon, Jonas, Malin, Sigrid och jag.

Det står givetvis på nätet att de inte har några big jumps och vad det är för regler som gäller, vilket jag hade kunnat läst och begrundat om jag någon gång lärt mig att researcha något innan jag beger mig dit. Alltså jag har mig själv att skylla (och idiot-osköningen som stämde) och det är som det är, så nu ska jag gaska upp mig! BASTA!

Här är jag alltså nu..


Första dagarna som vi spenderade letandes efter boende snöade det så in i..

 
The dansk; Simon träffade jag/vi på hostelet Raging Elk medan Sigrid och Malin och jag fick kontakt över freeride och via mail redan för ett par veckor sedan.


Jag skickade efter boots och hjälm hemifrån men resten sprutade jag pengar på. Lavinspade, sond, gps-transiever och ny bärda+bindningar. Det är så mycket lättare att köpa leksaker än kläder om nu gps-transiever som mer är troligt kommer att rädda mitt liv i detta lavinparadis, räknas som leksak.



Eftersom det ändå regnade och jag inte hade uttrustning drog mina nyblivna sambos ut mig på galej. Min nya jacka är föresten phet för er som inte ser det. (modeblogg-varning igen)


Tillslut hittade vi en lägenhet som ville ha oss. Här ser ni vardagsrummet, köket samt mitt och Simons rum. Förutom det har Sigrid och Malin ett sovrum och Emer (en Irlänska vi hittade på vägen) ett annat.


Och TILLSLUT! kom kvittot på att mina grejer anlänt till postkontoret i Fernie. WIN!


Passande nog samma dag som minusgraderna och solen bestämd sig för att titta fram. Alla sa att det var den sämsta, isigaste dagen på hela veckan och att det till och med varit bättre när det regnade. Jag var dock överlycklig och brydde mig inte det minsta.


Salomon Grip Magnum 158. Rockerhyrid som killen kallade det i affären. Nu behövs bara lite puder för att testa den på riktigt.




Det gröna "buskarna" i mitten var fram till någon gång i helgen skog. Sen kom en lavin och bestämde sig för att plöja ny backe. Kapade alla träden vid roten och gav samtidigt mig ännu lite mer respekt för laviner.


Fernie by och Ridgemount Ave där vi nu firar vårt nya bredband samt väntar på snödump..

Eftersom jag ännu inte har lyckats få ihop alla grejer för att bege mig ut i backen, väntar på en väska hemifrån, så satte jag mig häromdagen och klippte ihop ett ballongfest-klipp.
Lycklig över bilderna från världens roligaste kväll och över hur bra klippet blev försökte jag så fort jag blev klar ladda upp det. Inget internet.  FAIL!
Det har ösregnat i två dagar nu (Wooopidoo) och det klarar tydligen inte Fernies lilla internetlina. Trodde jag tagit mig till ett I-land men kanske inte ändå.

Nu sitter jag på ett internetcafé som tydligen har en annan lina och det finns inte riktigt tid att stanna 2-3h för att ladda upp ett klipp.
Har dock flyttat från hostelet till en lägenhet med fyra andra som får en närmare presentation snart, och vi ska skaffa eget internet på måndag.

Se fram emot ett nytt klipp!