Nils reseblogg

Då jag för två år sedan insåg att jag just som bäst höll på att plaska omkring i den thailänska gulfen med en åtta meter lång valhaj sniffandes på mina grodfötter trodde jag att min dykkarriär hade peakat redan dagen efter den kom till.

Ett par dyk med gråa koraller senare var jag övertygad och sa till mig själv.
-Ja du Herr Jojojohansson, det var en fin valhaj.. Men det där med dykning det är inte riktigt din grej. Nästa äventyr tack!
Inte ens mina fysiska förutsättningar talar för någon mer dykning då mina svårtryckutjämnade näsborrar knappt går att andas igenom, än mindre se på film brevid.(Fröken Candle kan intyga detta och har fler än en gång tryckt på +volymknappen då jag och mina fläktar vart på besök.)

Men! När jag på grund av en allt för lång antibiotikakur inte har kunnat göra något av det man kan göra i Playa del Carmen, alternativen står mellan festa och festa alternativt dricka, var aningen rastlös blev jag mer än glad då min gode kompanion kom till mitt bloggarbetspass och meddelade att vi visst skulle dyka i en Cenote imorgon.
-Gött!.. Vad är det?

Det visade sig vara en slags vattenhåll som bara finns här i Mexiko och precis som alla andra dyk i hela världen enligt dykaren närmast är det; -The worlds, like.. best dive.. Maaan!
Vi googlade ett par bilder och fick för oss att det skulle vara som en stor gryta med klar sikt och öppet lock. Som bilden här visar;




FAIL! Som tur var visade det sig inte försen precis innan vi hoppade i att det var i ett grottsystem vi skulle in. Visserligen med luftfickor här och var men fortfarande med locket på. Som på denna bilden;



På det andra dyket var det mörkt som ett nattdyk. Med andra ord, hade man fått panik hade man dött. När min hjärna lade på undra hur långt de där jordskalvet i sydamerika sträckte sig och vad som isåfall skulle hända med den här grottan ökade pulsen upp till verklig extremsportsnivå och det var ju precis bristen på puls som fick mig att inte älska dykningen från början.

Jag måste faktiskt erkänna att jag började uppskatta dyket. Sikten var helt otrolig. Som på land, om land såg ut som den där taskigt ihopklippta filmen från Armstrongs månwalk. Fast med ett taggigt stalaktit-tak då.


NorrJocke och Ivo från Estland utan för Cenotens öppning.. 

SnyggNils där man hoppade i. Snett nedåt vänster var en av ingångarna till underjorden..

Cenotesen vi dykte i heter Dos Ojos och ligger ungefär en timma söder om Playa del Carmen. Dyket kostade $85US för oss, vad NorrJocke fick göra med Juan för det priset lämnar vi osagt för alla andra betalade mellan $95-130US.

För att ni ska förstå lite hur fantasktiskt det var under vattnet kommer lite bilder från google.





Slutsatts: Ska det va, så ska det va på riktigt. Antingen med en valhaj, eller i en undervattensgrotta. WIN!

Att vara bundis med chefen och dennes käresta på ett hostel i Karibien är aldrig fel. Att vi numera är det känns mer än underbart och under gårdagens argentinska grillkväll blev skalan över hur gött livet egentligen kan bli, utökad om och om igen.

När NorrJocke för ett par år sedan satt och sålde försäkringar på ett kontor i Stockholm trodde han kanske inte att kontankterna med den söta ålänningen Linda i båset bredvid skulle leda till något mer än en trevlig fikakompis på tiorasten. Chi fick han då han igår befann sig på en ö utanför Mexicos östkust  tillsammans med hela personalstyrkan från öns coolaste Hotel, serverad gratis öl och kött sänt från Allah ner till hanses smaklökar, via en argentinares händer.

Mitt i köttkriget, kan inte namnet på tre pers här, men sköna var de!

Det var fler än en av de andra hostelgästerna som kastade avundsjuka blickar mot oss där vi satt, jag, NorrJocke och Persson som enda blekfisar bland hela Poc Na’s liga av argentinsk hunk-personal.
Vi blev inbjudna av Lindas pojkvän Lucas, som är chef på stället, att fira en av hans polares födelsedag med grillning på Argentiskt vis.


-In Argentina we eat the most and best carne in the world! sa han stolt medan han langade upp Coronas till oss.


I tre timmar låg den stora steken på grillen och undertiden langades det underbara chorizos och specialsåser i en väldans fart.
Svenska som vi är satt vi lite tillbakadragna och väntade på en inbjudan fram till grillbordet där det råde Argentiskt inbördeskrig varje gång en ny laddning protein serverades från grillen.
Efter att vi missat tre stora slag vände sig en av krigarna sig om av en slump och såg oss tre där vi satt. Efter ha dragit av ett asgarv och uppmärksammat de andra runt grillen om oss på spanska med ännu mer asgarv som följd skrattade en av dem fram;


-In Argentina you will never eat if your shy! medan han makade lite på sig och lämnade plats till oss vid grillbordet.


Med total avsaknad av någonting annat än bröd, öl och någon slags oregano-sås serverades vi sen något av det bästa kött vi någonsin ätit givetvis stående kring grillbordet medans stolarna som ställts fram lämnades tomma.

-This is where the action is! fick jag tillsammans med ett asgarv som svar då jag frågade varför ingen satte sig ner vid borden.

Tack så jättemycket Linda och Lucas för inbjudan, och tack Poc Na för en underbar första vecka i Central-Amerika.

Datorn jag använder idag mår sådär så alla bilder kommer här efter istället, hoppas jag.


Linda, Jockes kompis från Åland.

Inbördeskrig runt köttbänken..



Sanslöst gött kött och lika goda chorizos..

En skön tradition som de tydligen har i Argentina är att alla mitt under middagen applåderar kocken. GrillMaztah här fick ta emot mängder med applåder och var kung i baren hela kvällen..

Sitter som bäst och skriver lite dagbok i sanden bakom Hostelet när ovan nämna mening hörs bakom ryggen.

-Olá, säger jag tillbaka utan att se upp och tänker avsluta meningen innan jag hör att den som precis tilltalade mig brister ut i skratt.
-Vaf? PERSSON!
och där var han i egen hög "Persson".

Har inte velat skriva någnting om det här men har ända sedan vi anlänt hit till Isla Mujeres vart lite orolig. Hade nämligen bestämt med Persson att möta upp i Cancun, men han gjorde precis aldrig det. Dök upp alltså.
Inte dag ett på ön heller. Eller dag två.

Men nu plötsligt var han där och hade hela bagaget, som tydligen hade velat se sig om i Paris och därför kommit två dagar försent, med sig.

Olá Mi AMIGO!

Söt som socker!

Kurerandet har hittills gått åt fanders. Jag har plågat mig själv med två hela dagar i en hängmatta under en palm och det har inte fungerat alls. Såå..

Idag sket jag i "ta-de-lungtandet" och började istället dagen med att stila lite med mina certifierade palmklättrarkunskaper. Lucas som är chef på stället och tilika ihop med NorrJockes vännina (vi har inside connections) berättade att det faktiskt är ett stort problem för dem med coccosnötter som faller ner och kan skada folk.

-Don't know how to get them down!
"Stege kanske" tänkte jag, men insåg fort att det inte skulle imponera särsklit mycket på någon om en Mexikanare klättrade upp på stege och tog ner nötter så istället sa jag;
-I'll give it a try. Och fick sedan hjälp av NorrJocke som beskrev mitt yrke precis så som en svensk själv inte får göra. Det är ju att skryta.

Efter ett par tre palmer var jag helt slut men hade i alla fall lyckats få ner ett par tjog med mördarnötter. Ytterligare ett par svettdroppar och svordommar senare drack vi coccosmjölk och käkade färsk coccos.

Efter pärsen med palmklättrandet blev vi inbjudna av coola gänget, dvs de spanska bruna hunkarna som hänger häromkring och enbart pratar med vita pimpinetta flickor, att spela fotboll. Det var riktigt kul och efter att vi faktiskt vunnit ett par matcher steg vi nog, hoppas jag, lite i rang här på stället. Nu nickar de ett lätt olá varje gång jag passerar coolabänken precis vid entrén. Blev tyvärr inga bilder på det men film däremot så det kommer med i nästa klipp.

Förövrigt känner vi oss mer och mer bekväma här på pocna hostel. Detta är verkligen paradiset och stämningen är underbar. Det enda som suger värre än städfisken i akvariet vid p-betalautomaterna i Nordstan just nu är mina spanskakunskaper. Men jag har hopp och börjar så smått försöka beställa mat och säga artighetsfraser. Det ska nog gå tillslut.

Livet är gött!

Känns nästan taskigt mot er därhemma i snön att lägga upp denna bilden. Men! Se den som motiverande, det finns fortfarande sol-ljus på vissa platser på planeten.

Väl ute ur flygplatsen var taxichaufförerna precis som taxichaufförer utanför flygplatser är. En blandning på Kombiz-Kombiz, bäzta briz-Bäzta Briz och mellan till jätte svettiga.
Det enda som skiljer de Central-Amerikanska taxi-chaufförerna är bara att de alla har frodiga saddam-Mustacher som till exempel Thailänska tuk-tuk förare samt Mr Myagi för evigt kommer avundas dem för.

Både NorrJocke och jag själv blev direkt mycket imponerad av mig då jag utan ett uns av tvekan körde en stinky-eye battle med en chaufför och fick ner priset till i alla fall hälften av utgångssumman samt skjuts till ett helt okej hotel.

Men vi stannade bara i Cancun en natt och tog oss efter en traditionell Mexikans frukost...


Vi ska snart börja jobba lite på brännan också.

..vi oss vidare ut till Isla Mujeres, paradisön precis utanför Cancun. Synd bara att typ 240miljoner amerikaner hittade ön och insåg dess paradisstatus tjugo år innan jag och Jocke gjorde det. Men, men.. eftersom det just nu är precis slutet av regnsäsongen är det knappt några tjocka amerikaner här alls och stället är faktiskt riktigt.. ..riktigt nice (ännu en gång citat snygga killen i snowroller).
Jag har inte hunnit fota så mycket än men här är lite bilder från google så ni förstår i vilken värld vi lever u just nu;

Där vid den böjda palmen i mitten tillbringade jag min morgon med en god bok.


Här bor vi på Pocna Hostel.

Det enda som bekymrar mig just nu är en förkylning och halsont som vägrar ge sig. Missade en tequilakväll igår då jag deckade klockan 22 efter ett stort lass nachos med guacamole och coca cola. Men det kändes ganska värt när jag efter ett par timmar i hängmattan imorse såg ungdommen vakna till en efter en och känna av den där känslan som enbart äkta mexikans tequila resulterar i 6-9timmar efter inmundigandet.

Så det snöar hemma.. jaha..

Härom veckan var det en mus som viskade i mitt öra att man tydligen måste ha en utresebiljett för att komma in i mexiko. SKIT! tänkte jag eftersom det enda jag hatar mer än fulla fjortisar som skriknynnar på the white stripes är just bestämda datum när jag reser.

På Landvetter innan avfärd

För att vara riktigt säker på att så var fallet ringde jag i alla fall till en kvinna på Mexikanska ambassaden som mycket riktigt intygade att så var fallet.

-Jaa, dy masta ha biljäät in å yt! Annas prolbläm.

Fan jävla skit tänkte jag och bestämde mig i samma sekund som jag kollade "billiga" flyg ut ur mexiko att jag skiter fan i vad dom säger. Det löser sig!

Vågade inte riktigt berätta det för min självande mor därhemma, men nu vet du morsan.
Eller som NorrJocke som jag nu mött upp med uttryckte det med fin norrlänsk dialekt;

-De e ju det som är själva grejjen, här ska man iväg i flera månader och resa och så vet man inte ens om man kommer in i första landet! Det är äventyr det!

Nar det galler mig blir det alltid lite FAIL!'s sa fort jag lamnar landet, eller hemmet, rattare sagt.

Som tur var har det an sa lange inte vart nagon fara. Att det forsta som hander ar att planet till Frankfurt blev forsenat en timma gjorde ju inte mig med min femton timmars langa mellanlandning i det fortjusande landet i soder, Tyskland, ett smack.
Men det kanns ju anda lite segt for de andra passagerarna som enbart for att det rakade hamna pa mitt flyg blir jinxade med vantetider och missade connectingflights.

En bild man får vänja sig vid när man är i min närhet..

Min forsta kontakt pa resan an sa lange hette Chathrine och hon satt och bet naglarna ner till nagelbanden hela flyget ner pa grund av det som skulle bli en lugn och fin timmas vantetid innan nasta flyg till Rom och Karleken som hon inte traffat pa manader, blev till nio minuters superstress letande efter ratt gate pa en av Europas storsta flygplatser.

Allt bara for att jag satt pa samma plan. Stackare.

For ovrigt har jag slagit ner min puls till 2 slag i minuten, kla de om du kan Gunde Svan(Han hade tydligen en vilopuls pa 32 slag per minut nar han var pa topp), for att fa tiden att ga fortare. Forst tvingade Mamma ivag mig tva timmar for tidigt.

-Men mamma det ar lu...
-TRAFIKSTOCKNINGAR!!!!!! AAAAAAH! AK NU!!!!
-Men planet gar ju inte forsen imor...
-NUUUUUU!!!!
-ok.

Fick gomma mig pa rummet ett dygn men kom i alla fall till Landvetter tre, som blev fyra, timmar innan avgang. Sen tva timmar flyg och en underbar natt pa en bank i ett gomt skrymsle i terminal 2, Tom Hanks style. Har nastan last halva pocketen Hundraaringen pa en dag. (Bra bok, rekomenderas)

Wireless internet kostar 8euro i timman och duktig backpacker som jag ar vagrar jag betala det och kan darfor inte ladda upp nagra bilder. Far bli i Mehiko istallet!

Nu ska jag lasa ett par kapitell till och kanske eventuellt, ata pa Gyllene Masen en gang till innan avfard klockan 12.25.

Ses i Amerikat.

Stay Black.

TreeCock 2010

Efter en sjukt lyckad permissionsonsdag från Slavakuten AB där jag hann med näst intill hälften av allt inplanerat äger jag numera en minipc med tillhörande redigeringsprogram(=filmer=WIN!), nya skor med tillhörande sula(till skilldnad från mina gamla), blade the vampire-killah-stylish- solglajjor (det ble ba så), och tre färre cancerfläckar med tillhörande nio nya ärrbildande stygn på min kropp. Stygn nummer 33-42 efter vad jag kommer ihåg. Börje Salming har tydligen typ 80 stygn bara i ansiktet men han har ju några år till godo. Snart så.

Har satt igång med filmredigerandet. Det är inte lätt, så långt har jag kommit ungefär. Tänkte att jag snabbt och lätt skulle klippa ihop en liten film om Slavakuten. Jag insåg fort att "snabbt och lätt" inte är några synonymer för filmredigering, "ord som får Mor att tappa öronen" passar dock betydligt bättre. Datorn hänger sig, jag lyckas inte få den bokstaven att vara i rätt färg där jag vill ha den, filmen spelas plöttsligt baklänges eller den gamla klassikern - komma åt radera allt-knappen. Jag har dock gett mig F** på att vända denna FAIL! till ett WIN! så snart kanske ni får se ett klipp här igen.

Att det blir mörkt tidigare för var dag som går i ett tempo som  gör att man börjar tvivla på om vi är påväg mot vinter eller bara emot en bäcksvart avgrund gör att jag kommer hem lite tidigare nu förtiden. Men fritid blir det ändå inte för nu i helgen ska jag nämligen på nytt försöka att certifiera mig som European Tree Worker. För er som inte vet vad det är så kan jag förklara att det är ett certifikat för Arborister/trädklättrare i hela europa och om jag skulle klara det så är det ett bevis på att jag kan det jag arbetar med.
Dvs; jag kan sticka upp det i näsan på varenda tant som tvunget måste ha ett papper på att jag klarar av att klippa rabarberbladen i hennes blommlåda. 
I certifiering ingår fem delprov och fyra av dem klarade jag i våras och förhoppningsvis ska jag klara det femte och sista provet nu på lördag.

Nattinatt!

..och just det ja FJORTON DAGAR KVAR!!!