Nils reseblogg

Idag skulle egentligen mission nr2 gå av stapeln, men saker kom emellan så det blev inte så. Istället sitter jag och längtar ut efter att resa igen.

Hittade lite bilder från en fotograf som jag och Martin träffade i Laos. Ni som har sett Vang Vieng filmen känner kanske igen de här vattenfallen, fast de ser lite coolare ut när bilderna är tagna av en riktig fotograf.

Efter en helg med gips och mobilbad blir det lätt en lite dyr måndag. Ny mobil.. kasching! För Elgiganten.. Nytt Gips.. katching! För Sahlgrenska.. Eller tjaa, Salhgrenska backar nog rätt rejält på mig, men det kostade i alla fall trehundra välspenderade kronor. Dom var inte välspenderade i det syfte att jag fick nytt gips, det var bara det att jour-läkaren var en näst intill olagligt snygg blondin som inte blev det minsta mindre attraktiv på grund av att hon var läkare.

-Vill du ha rött gips denna gången för omväxling skull?.. Sa hon och tittade mig djupt i ögonen.
Kärlekens färg.. tänkte jag och nickade, samtidigt som jag försökte se ut precis så som snygga läkarinnor vill att deras barns framtida pappa ska se ut.

Så nu är jag rödgipsad och fast besluten om att det troligtvis är värt ett kallbad och trehundrakronor minst en gång i veckan bara för att få.. eh.. byta färg på gipset.

Trodde knappt det fanns några Ted - "Vilken härlig dag"-moment's i Sverige men det gör det.. Helt klart!

Förövrigt har jag faktiskt, tro det eller ej, haft fullt upp. Helt underbart! Förutom att bokstavligen talat slänga pengar i sjön har jag nämligen hängt med min kära vän Malin och haft en tema; fjortiz!-eftermiddag. Komplett med häng på macken och 3.5öl på en gräsmatta.

Bättre blir det knappast, men en båtur med min blonda skadeglada och troligtvis lagligt sett retarderade kompis Petter, kom som nära tvåa. Jag körde båten och han åkte wakeboard och mellan åken skrattade Petter åt olika världskrig och insest-historier som jag citerade från Marilyn Manson-boken.

En riktigt bra start på veckan helt enkelt!

Att bo på Smögen en kall, snöslaskig regnig dag i november är inte kul. Om det är grått och trist innåt landet så blir det om möjligt ännu gråare och ännu tristare för de människor som bor längs kusten. MEN!

På sommaren och inte minst på midsommar kommer hela västkusten ut ur sitt deprimerade ide och då blir det fest  som inte liknar nått du tidigare sett, förutom förra året då.

Gammelrussinen äter sill och dricker nubbe, kanske får farmor den årliga lite pisamma men ändå söta pussen från farfar. Föräldrar och medelsvenssons dansar runt midsommarstången och när barnen har somnat byter de partners hej vilt och tänker inte för en sekund på den pisamma tystnaden som kommer att uppstå dagen efter, då blickarna från Gunilla i husvagnen brevid känns som svetslågor i nacken när man skickar smöret till frugan vid camping-frukost-bordet.
Emo-fjortisarna delar rakblad och 3,5or i buskarna, Nörd-fjortisarna släpper World of Warcraft för en timma eller två och vinklar persiennen så att lite, lite sol når in i deras annars totalt tillslutna nördnästen. Bönnerna dricker ren vodka och guldöl från Tyskland tills de antingen deckar eller har samlat mod nog att ragla fram till en nio år yngre tjej och grymta fram ett klämkäckt;

-Ööööööh! hrm.. höhöhö.. ii.. SZHEEEENA FAN!.. öh?

Nybörjarfjortisarna kanske ger dem en kram och en puss (killen är ju ändå gammal och cool nog att ha körkort), och de lite mer erfarna fjortisarna hänger med han till båten och.. snor alla guldöl..
Stekarna sitter på soldäcket i pappas enorma båt och putar med läpparna så mycket det bara går medan deras scarfar och backslicks svajar i vinden framför bratbrudarna som jobbar stenhårt för att det ska se ut som om att ALLTING är tråkigare än en två och en halvtimmas religionsfilm från kanal ur. 

Men alla är glada och alla har kul och ALLA är fulla. (Troligtvis även polisen och ambulansmännen.)

Och mitt i allt detta står jag. Kollar mig omkring, tar en klunk av ölen och njuter av skådespelet omkring mig. Tar en sipp till och skrattar lite åt Joel som har seriösa problem med att bestämma sig för EN tjej att lägga in en stöt på. En sipp till och ser Linus ramla ur båten göra fyra kullerbyttor och landa mitt i ett gäng som sitter och chillar på bryggan. En sipp till och PANG! Swoooooosch! PLASK! och VAFAAAAAAAAAAAAAAAAN!

Två killar brevid mig som stått och skojbråkat lite knuffade tillslut till en tredje så han flög in i mig och jag i min tur rakt ner i det fjortongradiga vattnet. Med Mobil och gips och allt.

FAAAAAAAAAAAAIIIIIL!

Resten av kvällen gick åt till att torka en gipsad arm med hårfön och leta efter torra kläder. Så nu har jag ingen mobil och måste till sjukan ännu en gång för att få nytt gips.

Precis när jag sitter här och klänner mig lite stolt över att ha traskat en bra bit så får jag ett sms från Martin;

Kolla in! Nya klippet är klart!

Del 8a handlar om när vi besteg vulkanen Rinjani på 3726meter över havet. Tre mil på platten känns inte riktigt lika extremt längre.

Klockan 10.30 anlände vi till Kungälv och Hugo tog sig en extra stor kopp kaffe hemma hos pappa, Samim sprang hem till mamma och hämtade gräs-allergitabletter och jag ringde dem båda var femte minut för att se till att dom skyndade på medan jag själv stod och studsade på startlinjen som i detta fallet var slutet på Hugos pappas gata.

Hugo, jag och Samim på startlinjen.. Hela, rena, pigga och utan rövskav..

blogg.se har fått något slags spel så detta är ett test om det fungerar nu..

Så var matsäcks-smegorna iordning gjorda och yalla-yoghurten nedpackad. Dags att börja traska helt enkelt. I vanliga fall brukar vi på jobbet leva efter mottot KBK! KBK FÖR FAN!. Kör Bara Kör. Men idag kör vi GBG! Gå bara Gå!

Vi ses ikväll

Peace

Som jag skrev tidigare hade jag lovat att vara hundvakt igår. Hund och hund i och för sig, jag är helt övertygad om att Nelly egentligen är en vanskapt gris, men eftersom chefen inte gillar den teorin och nu har betalt en hel massa pengar för att få en äkta fransk bulldog kallar jag det ändå hundvakt.

Jag hämtade upp henne i stan och skulle sedan ta bussen till Kungälv femton minuter senare. FAIL! Nelly är som tur är ingen stor hund men hon var verkligen inte sugen på att gå åt det hållet som jag var. Illusionen om att det var jag som var ute och gick med henne sprack inom två minuter och vi kom inte iväg åt rätt håll försen jag plockade upp henne och bar henne i famnen.
Jag och grisen känner varandra och har hängt på jobbet ända sedan hon var liten valp och efter en stund började hon samarbeta lite mer. Hon lät det till och med se ut som jag bestämde ibland när det gick förbi någon snygg tjej. Efter en timma gick hon snällt brevid mig och lyssnade när jag ropade på henne och jag kände mig som en stålt far. Nästan lite pappa träning det här.. Tänkte jag förnöjt och såg ner på min grishundsdotter med ett leende på läpparna precis som hon gjorde sitt bästa för att sträcka ut kopplet så att hon skulle nå en smaskig bajskorv som någon jättehund lämnat där tidigare.

Min lånedotter grishunden Nelly!

 
Vi lekte hela eftermiddagen och sen var hon med och träffade mina vänner på kvällen. Given succé och det var verkligen med kärlek som jag gjorde iordning en liten sovhög av handdukar för henne att sova på när det blev läggdags.
Det var inte med riktigt samma ögon jag såg på henne klockan halv sju imorse då hon hoppade upp i sängen och slickade mig i örat tills jag helt enkelt bara var tvungen att gå upp.

Pratade nyss med Martin och försökte få lite medömkan över hur synd det är om mig för att jag är hemma och skadad och inte gör någonting.
Martin flippade över;

-Men vafaaaaaaaaaaan Nils!! Du kan ju göra tusen saker!!
-Men men.., Jag är skadad och pan..
-STOP!
Sen började Martin rabla saker fortare än en pensionär bryter lårbenshalsen en kall januaridag.
-Bluetoothragga! Gå in på ett kaffe, skriv ett meddelande och kolla om någon har på sin bluetooth och skiiiicka. Börja samla på saker, typ frimärken, okej kanske inte det, men men glasspapper! JAAA!
-?.. Jag bli inte skitsugen på att samla på frimärken eller glasspapper, men det är ändå riktigt kul att höra Martin,"idesprutan" Johansson gå igång.
-Eller så kan du samla på löv! Du gillar ju träd. Jag tänker mig värsta expeditionerna för att hitta exotiska löv! Kanske snatta utrotningshotade växter på Universeum! JA! Det blir ju hur spännande som helst!
Martin fortsatte på samma sätt i 9 minuter innan jag kunde klämma in att mina makaroner troligtvis var klara för 8,5 minuter sedan.

Efter samtalet med Martin kände jag mig tom och lite avundsjuk på hur han alltid kan vara så positiv och kreativ. Hur fan orkar han blogga ombord på en båt? Där händer det ännu mindre än det gör här.

Då plöttsligt kom det avgörande ögonblicket!
 

Den kanske viktigaste chaillatten i mitt liv!

-Vill du ha en chailatte?
Jag som alltid dricker vanligt te kollade förvånat på glaset som sträcktes ut mot mig. I mitt huvud formulerade jag det annars givna svaret. Nej tack.
Men inte denna gången!
-KLART SOM FAN JAG SKA HA CHAILATTE!
Jocke kollade förvånat på mig när jag svepte hela glaset på en gång.
Han insåg kanske inte vilken tjänst han gjort mig, men det var där!, när jag bröt den gamla te-vanan som jag bestämde mig. Att jag går hemma och har så tråkigt är enbart mitt eget fel. Nu får jag ta mig järnspik se till att göra något roligt. Och där med basta!

Jag måste erkänna att jag varit lite nere på sistonne. Jag mår helt enkelt mycket bättre när jag får röra på mig, promenader hjälper, men jag menar röra på mig på riktigt. Typ klättra på vulkaner, skata, lyfta stockar en hel dag eller hoppa från höga höjder (,helst ner i vatten). På grund av att två små ledband fick för sig att gå av så blir det inte mycket sånt och jag blir helt enkelt lite nedstämd av bristen på sporter där man kan bryta andra handleden. Men..

Väldigt små saker kan göra en på så mycket bättre humör.

Som häromdagen då jag skulle till sjukhuset för en check-up på armen. Satte mig på den spårvagn som statistiskt sett måste ha cirka 400% mer skadade och svaga människor ombord än någon annan. Sjuan som stannar vid Sahlgrenskas huvudentre. I vilket fall är detta en plats lika god som någon annan att göra en god gärning på och starta en karmakedja som i slutet både kan rädda humör och säkert även liv.

Jag satte mig längst bak på den fulla spårvagnen och kollade på de andra resenärerna och började ljuga ihop historier om deras liv som vanligt. Lyckades till och med att tjyvläsa ett halvt om halvt porrigt sms som otippat nog skrevs av en pryd liten bohemtjej. Sen såg jag att en äldre dam som stod lite längre fram såg lite besvärad ut. Hon stod långt ifrån mig så jag kunde inte ge henne min plats. Men efter en stund så frågade hon själv en ung kille om hon kunde ta hans plats för hon höll på att svimma.

Givetvis gav killen som nog inte hade sett henne innan, henne sin plats och damen kunde pusta ut. Detta var en fin gäst men det som var ännu finare var att en annan kille som uppmärksammade det hela, kollade sig omkring och gav damen som stod brevid honom sin plats. Och precis då gick det på en tant så jag kunde ge henne min plats. En god gärning som resulterade i tre. Nu överlevde tanterna dagen och kom hem i tid till bingon, kanske vann en av dem 690kr och skänkte 450 av dem till rädda barnen. Nu kan en före detta urfattig liten flicka få råd att lära sig engelska, studera och kanske, om 15 år hitta botemedlet till cancer. Allt för att karman multiplicerade en god gärning. Och om inte annat fick det i alla fall mig på bra humör.

Att jag sen på sjukhuset fick mitt gips nedkortat så att jag nu kan röra på armbågen gjorde bara dagen ännu bättre. Lite ljus i den gråa vardagen för att sjukskriven trädklättrare.

Undrar om Åsa som kommenterade på diskinlägget tänker sig att jag gjorde även detta naken?

Hitills har min arm som inte alls är lika förtjust i mina brädsportshobbies, inte alls vart till så mycket besvär som jag trodde den skulle vara innan operationen. Visst är det lite klumpigt att sova med en gipsklump som är vinklad 90grader och visst är det meckigt att stoppa armen i en påse varje gång man ska duscha. Men förutom det har det verkligen varit förvånadsvärt lätt att leva med gips från tummen till armhållan.

Fram tills nu.. I lördags flyttade jag nämligen ifrån mitt stjärnbecklädda flickrum och in till stan. Att JAG flyttade är kanske att ta i. Jag skötte visserligen min del som arbetsledare exemplariskt och slog bara Linus och Jocke, som bar på mina grejer, ett par tre gånger med min slavpiska. Men jag måste ändå ge mina två flytt-trälar ett stort tack för en bra insatts.
Vi hade givetvis en liten get-together på lördagskvällen och kollade fotboll och drack öl. Sen åt vi mat. Hugo kom med naturgodis osv osv.. Det blev helt enkelt en hel del disk!

-Det tar jag i morgon när jag är själv.. Tänkte jag och hade inte en tanke på att det kunde bli lite problematiskt med en arm.

Söndag eftermiddag; spolar jag upp vatten, slänger i en skvätt diskmedel och tar upp diskborsten. Just Där! inser jag att..
Vafan, hur gör jag nu? Jag sticker ner borsten i ett glas och det studsar givetvis iväg i det skummande vattnet. Alla tallrikarna börjar fnissa lite åt mina värdelösa försök till att jaga rätt på glaset så jag ger mig på dem istället. Lyckas faktiskt att få bort en liten, liten makaron. Där fick du! Tänkte jag lyckligt för att en sekund senare tappa en mugg så att det skvätte upp vatten över hela den gipsade armen.

-FAAAN! skrek jag och skyndade iväg för att få det torrt igen medan alla besticken, kopparna, glasen och de värsta retstickorna av alla, Tallrikarna skrattade åt mig.

Mission impossible..

Det gick helt enkelt inte. Tur man har bra vänner som gör det mesta för lite gratis mat. Tack Linus! Du är välkommen när som helst!

Vi kan lägga upp det såhär;
Någonstanns i Göteborg, Kungälv eller på andra sidan jorden är det fest. Alla är glada, dansar, tjoar och schimmar. Sen går en/ett vas/tavla/spegel/ölglas i golvet. Joel är 92% av fallen inte skyldig. Men varje gång, VARJE GÅNG!,  är han max 1,5 meter ifrån olyckan.

Var bara tvungen att ha med denna bilden för att Joel hatar den och untaggade sig själv på facebook! REVENGE! WIN!!

Kanske har han bara haft ett väldigt oflyt etthundratjugosex gånger, kanske inte.. Det är i alla fall ingen hemlighet att vi i kompisgänget kan sitta fem pers och tjöta en hel kväll utan att någon granne bankar i taket, men så fort Joel gör entre höjs ljudvolymen med 640procent inom tre minuter och grannar, min far, och folk två kvarter bort får koncentrera sig dubbelt så mycket för att höra vad killen på rapport säger. Ingen kan förklara varför och även här är Joel "oskyldig" men har ändå en lättupptäckt knytning till, den nu på alla i rummet höjda röstvolymen och diverse smällar, krashar, gap-skrik-skratt och superhöjningar på teven eller stereon då en, enligt Joel, bra trance, förlåt, house(viktigt! Trance - töntigt, house - coolt)-låt går igång. Givetvis vill Joel att vi ska tacka honom efter att vi fått våra trumhinnor spräckta av värdelös datormusik, det var nämligen han som "hittade" just den här låten "först". Det är jätteviktigt för Joel.

För vissa kan det vara lite svårt att förstå varför Joel är som han är och varför han blev så. Svaret på den frågan heter "It", eller möjligtvis "the Texas chainsaw massacre". För när vi andra satt och kollade på alla barnen i bullerbyn var Joel redan djupt insatt i mord, massmord, motorsågsmord, galen-clown-mord och diverse tarm och inälvssplatter. Sedan satt han i skolan och målade anabolaturtles med kanyler i armarna som sliceade varandra med diverseknivar, svärd, motorsågar. Då var han sju år... hm..
Vet inte riktigt hur detta på senare år urartade i ett övermänskligt självförtroende och en rätt skev syn på vad som är roligt och inte roligt men man tycker ändå att det måste ha påverkat den lille Joel.

Om en vecka är det Sveriges nationaldag och då ska det firas. Kanske inte så mycket att det är landets dag som att jag flyttar ut från mitt lilla rosa stjärnbeklädda flickrum.
Det har vart en trevlig tid hemma hos mor, far och min rumsstjälande lillasyster. Men nu är det snart äntligen dags att byta miljö för en tid. Har visserligen bara fått en sommarlägenhet. Men eftersom vi sjukskrivna inte riktigt har det champagne-sprutar-gott ställt på ekonomi-fronten gör det inte så mycket.

Ska bara bli skönt att bo själv igen och slippa pendla in till stan varje gång man vill ta en fika efter klockan fem på en vardag.

Vi ses i stan!