Champagne-puder!
Under det två veckor av regn som inledde min tid här började jag undra om någon avliden puderåkare fått med sig en flaska head and shoulders upp till puderguden bland molnen. I fredags visade det sig att så inte var fallet.
Världens vackraste mjälliknande substans föll från skyarna i än vackrare mängder. Gatorna blev ännu en gång vita och granarna som blivit rentvättade av regnet fick ännu en gång på sig sin vita vinterskrud.
Hela byn lysste upp i ett lyckorus och varenda snötokig varelse (alla inom 100mil) bytte fredagspub-rundan mot vallande i garaget eller peppande framför en eller annan snowboard/skidrulle (Amishfolket är enda undantaget, de jobbade i ladan som vanligt). I vårt fall deeper med Jeremy Jones, sjuk och sjukt bra.
Jag var i backen en halvtimma innan den öppnade och då var det redan kö, med tanke på att det aldrig är kö här var den svinlång. Minst åtta minuter tog det innan jag satt i en stol efter det att klockan slagt nio. Och sen såg dagen ut såhär:
Zoomar ni in ser ni ett brett leende..
Malin!
Och the Dansk!
Det såg också inte allt för sällan ut såhär:
POFF!, där stod det visst tre små granar. Kan meddela att det är precis lika fullt möjligt att få en kallsup då man åker snowboard som då man surfar. Fick upprepa sväng- andas-sväng-andas som ett mantra för att timea andningen i luckorna då luften inte bestod av puder. Smärre problem.
Idag kan jag inte ta åt mig någon ära för bilderna mer än att jag tog med kameran. The Dansk fotade och Malin redigerade dem. Jag redigerade dem också, men det gick mindre bra så Malins bilder vann överlägset.
Nu är det dags för ännu en Feed the Swedes gratismiddag, ska bara samla kraft nog för att släpa min kropp som känns som en säck sten, ner till kyrkans hus.
Alfons och muterade skogsvarelser..
Andra gånger startar jag datorn för att skriva men stänger sedan av den tre timmar senare efter att ha slösat bort livet framför en kompis, kompis, flickväns systers festbilder från Valand 2009 på facebook, som jag egentligen har lika stor lust att se på som uppföljaren på Mikael Persbrandts film "Himlens Hjärta". (VÄRLDENS SÄMSTA FILM! Skulle inte önska min värsta fiende dessa 95minuter av smärta i ögon och öron.)
Nu på sistonne har det vart lite av det senare alternativet just då jag försökt blogga. I word har det dock sprutats lite. Min gode vän Martin som är idésprutornas idéspruta håller ju som bäst på med att jobba på sin första bok. Avundsjuk är jag, men ändå fortfarande inte riktigt mogen att axla ett sånt stort projekt som det verkligen är att skriva flera hundra sidor med samma röda tråd rinnande igenom papper efter papper.
Tänkte att jag skulle skriva lite berättelser iaf. Här är en som sprutades ut över tangenterna igår. Lämplig för barn mellan 10-13år (de som är på min nivå) tänkte jag men ändå.
************************************************************************************************
Alfons lutade sig mot tallstammen och torkade svetten ur pannan. Det verkade som om han hade lyckats döda alla muterade skogsvarelser som fegt hade överfallit honom och försökt förvandla honom till aska med sina lasergevär. Han hade dock varit med förr och gick inte på promenad i skogen utan vapen. Hans laserspegelsgevär hade fungerat precis så bra som varelsen som sålt det till honom senast han var på Saturnus tredje måne för att shoppa intergalaxiskt halvlagliga vapen hade förklarat.
-Helt ny teknik, fångar upp fiendens laserenergi och skickar den målsökande tillbaka till vapnet som avfyrat den.. hade det låtit ur språkförvandlaren som förvandlade varelsens -göööbnööögjiyjiy till Svenska efter att Alfons skrivit in det som språket han förstod på apparatens lilla display.
PiioPiio! Två skott till ven förbi tallen han gömt sig bakom och vittnade om att det fortfarande var någon muterad hare eller älg som fortfarande var i stånd att hålla ett lasergevär och avfyra.
Alfons räknade sakta ner. På noll skulle han hoppa fram bakom stammen och göra slut på den sista av fienden.
Fem, fyra, tre..
-Va gör du?!
Han överumplades av det plötsliga beviset på att han inte var ensam och släppte diskret laserspegelsgeväret som nu förvandlats till en vanlig pinne och hoppades på att den person som ställt frågan inte skulle ha sett det medan han vände sig om.
Där stod tre flickor som han kände igen från klassen över hans och log elakt som om det just nu utan ord planerade tillsammans hur de skulle kunna sprida nyheten om att en kille i åttan sprang runt och lekte krig med sig själv i skogen.
-Inget. svarade han och började gå hemåt.
Han hörde hur de fnissade bakom han rygg och hur en av flickorna sa tönt tillräckligt högt för att han utan tvivel skulle höra det.
Det var inte första gången han blivit påkommen just som han skulle bli hjälte och istället blev utskrattad. Men han kunde inte hjälpa det. Det spelade ingen roll hur många gånger han lovade sig själv att imorgon skulle inga krig utkämpas, inga superkrafter användas och inga muterade varelser av någon sort träffa honom för samtal, sällskap eller slagsmål, som han givetvis alltid vann, på vägen hem från skolan.
Det hände alltid i vilket fall.
***************************************************************************************************
Ungefär såhär länge orkar jag hålla fokus innan jag vill skriva om något annat. Nästa steg är att klara att skriva historier på tre-fyra sidor eller mer. Snart så.
POW!
Hela byn aura lös upp och alla har nu helt glömt de två fruktansvärda veckorna utan halvmeterspuder.
Min vänstra sida, det vill säga den sidan jag har bakåt i backen är dock inte lika lycklig. Kramp i låret, i höften och i vänstra halfpipemuskeln på ryggen. Wunderbar!
Imorgon står klockan på 7.30, jag har fortfarande ingen klocka men Simons väcker mig också, och prick 09.00 ska det shreddas!
Roadtrip!
Ännu en gång fann jag mig själv, precis så som jag älskar, på en plats jag aldrig hade kunnat förutspå. Mitt i Kanada i en bil med tre människor som för mindre än tre veckor sedan var totala främlingar men nu kära vänner, lyssnandes på random trivia om kvinnors orgasmer samtidigt som snön vräkte ner över dalar och berg utanför.
Samtidigt i högtalarna; ..så svenska kvinnor började plötsligt kräva orgasm..
Att sitta i en bil en hel dag utan att egentligen nå fram till något kan vissa säkert se som slöseri med tid. Har man dock glaset halvfullt istället kan man se det som en roadtrip.
Det hela började med ett facebookmeddelande från den gode Langley-knegaren Jonas som frågade om någon ville hänga med honom till Trail dagen därpå. Eftersom vi precis kollat in regndroppsmolnsymbolen över Fernie på accuweather.com svarade jag, Malin och Sigrid genast ja, utan att en veta vart Trail låg, vad som fanns där och varför vi skulle dit.
Det visade sig att missionet var att få ett takräcke påmonterat på Jonas arbetsbil och av någon outgrundlig andledning så gick det tydligen bara att göra i Trail. Fem timmar västerut. 
Här har vi Malin, Sigrid och bussen mitt i ingenstans någonstans i Kanada.
Det var helt enkelt bara att slänga på Håkan Hellströms- "Alla har en vän med en bil" i ljudsystemet, brotta ner Sigrid (08:a som inte förstår sig på vacker musik) och tuta å köra.
Jonas körde hela vägen, så vi andra bara sänkte pulsen till Gunde Svan-låga ett slag varannan sekund och låg/satt på varsin soffa och tjötade om ämnen som bara uppstår då man sitter i en bil i minimum sex timmar. Och när vi sen fick slut på samtalsämnen satte vi på en p3 dokumetär om kvinnans orgasm som Jonas hade på sin Ipod. Inga frågor ställda men ett par blickar utbyttes.. hm.
Det enda vi egentligen fick uträttat på roadtrippen förutom missionet var en kycklingwok medan bilen var på verkstaden. Men det var trevligt och nu kan jag i alla fall säga att jag sett lite mer än Fernie och Calgarys flygplats här i Kanadialand.
Hockey, curling och awsome..
Jag har utan att märkt det påbörjat förvandligen till Kanadensare. Det enda som behövs nu är egentligen en stickad tröja med det röda kanadensiska lönnlövet på samt skills nog för att få mer än en curlingsten att stanna i boet och förvanligen hade vart komplett.
För det första var vi på Hockey häromdagen för att stötta det lokala laget Ghostriders då de spöade Golden Rockets med 7-2. Min tidigare bandykarriär som i och för sig enbart resulterade i en så kallad bandyröv har näst intill gjort det till tabu att gå och kolla på konkurentsporten Hockey så jag kan räkna tidigare livehockeymatcher på en hand. Hur mycket intressepoäng jag gett matcherna behöver jag inte ens en hand för att räkna.
Men nu fann jag mig helt plötsligt totalt oförstående till Simon The dansk´s, suckande då han fick till reda på att det fortfarande var en period kvar då två spelats. Jag var så inne i den sport som jag så länge hade dissat som mesig med alla skydd och mammelucker att jag verkligen såg fram emot ännu en period då ismaskinen gjort sitt.
Redan då borde jag ha förstått att förvanligen hade börjat..
Men jag fortsatte förneka det tills att faktumet i form av en curlingbana gjorde det omöjligt. Curling är väl i och för sig en sport för svenskar också, men det är enbart för att ett gäng damer är helt overkligt bra på det. Annars hade inte en Svensk någonsin fått för sig att kolla på curling.
I kanada däremot är det en livstil, precis som Emo, Skateboarder eller Gruvarbetare. Man är curlare helt enkelt. Och nu även jag.
Fokus..
Dessa två faktum samt att jag de senaste dagarna har hört mig själv säga ordet "awsome" okontrolerat mer gånger än vad som egentligen borde vara lagligt bör ge mig permanent visum ögonaböj. Mr Immigrationofficer skulle ha vart stålt över mig och bet om ursäkt för sitt tvivel om han bara vetat. Funderar på att leta reda på hans mail via Calgarys flygplats hemsida och upplysa honom. Ha!
Air!
Det blir inte direkt någon internationell integration på en Feed the Swedes-middag i och med att det i alla fall denna gången var enbart Suecos där, men däremot knöts band inom hemlandets gränser som aldrig förr. Jag hittade, eller rättare sagt hittades, av ett gäng likasinnade som precis som jag inte vill något hellre än att lyfta från pisten och snurra i luften hellre än att öva carving då the hot Pow lyser med sin frånvaro.
Luleå, Stockholm, Falun, Halmstad, Göteborg, Funäsdalen och säkerligen någon mer ort var representerad då vi trotsade lagen och lämnade alpineresorten och traskade en bit bort på fjället för att bygga årets första hopp.
Efter ett par tio hopp som resulterade i både ett efterlängat underställ av iskristaller närmast huden, samt ett par mycket trötta ben från det ständiga kutandet upp och ner för berget hade jag då sol-ljuset var påväg bort, svårt att ta mig ner för berget. 
Mina fingrar strejkade redan efter ett par foton i kylan, men fick i alla fall Falu-Fredrik att fastna på bild mitt under en flygtur.
Löftet om försäsongsträning jag gav mig själv förra säsongen då jag insåg bristen i mina för längesedan forlorade bandybenmuskler hände liksom aldrig och nu är träningsverken ett faktum. Ett efterlängtat faktum!
Det var dimma, kallt, skarsnö och blåsigt. Men lätt den bästa dagen hittills. WIN!
"Feed the Swedes"
Trots att jag ofta skriver om hur Allah, Gud eller Ganesha måste ha haft ett finger med i spelet då det ibland känns som man har för mycket tur på en och samma dag, är jag egentligen en mycket övertygad ateist. Ur min synvinkel känns som om de svar religion gav folk förr i tiden nu har besvarats av veteskapen och att religion ändå oftast har gjort mer skada än nytta historien igenom.
Söndagar i huset mitt emot Fernie Real Estate är det dock ett gäng sköna "Christian Pow Chredders"(eller nått liknande) som gör sitt bästa för att väga upp all ondska under korstågen genom att dela ut gratis mat.
Och det lyckas de helt utmärkt med.
Vi har gått förbi skylten som är stor och vit med texten "Mata Svensken""Free Food Sunday at 7pm" ett par gånger och skrattande undrat vad fasen det var för ett ställe. Men efter att ha vart ute och stött på mer svenskar (vi är verkligen överallt här) som sett skylten och tänkt kolla in det hängde jag och mina två svenska sambos på.
Som "the Christian Pow Chredder" #1 beskrev det; -If I was in a country on the other side of the world and saw a sign that said free food I would defenitely go and think it was awsome so..
Hungriga svenskar..
Egentligen är det för människor från alla världens länder men jag antar att vi Svenskar var de åpnaste och fattigaste så de döpte middagen till Feed the Swedes och inleder tydligen varje år med en middag för enbart svenskar.
Så från att ha vart en av max tre-fyra svenskar, ibland ensam, i Central Amerika satt jag igår och njöt av köttbullar, potatis, brunsås och Lingonsylt (-straight from IKEA dude..) tillsammans med runt en 20-30 Svenskar och en Norsk någon smugglat in. Riktigt trevligt och jag sa till och med Amen efter bordsbönen bara för att visa hur tacksam jag var för att dessa eldsjälar till kristna puderåkare bjuder oss på lingonsylt.
Jag tror nog att bara denna middagen minst vägde upp för häxbålen i Europa och ett par söndagar till så ska jag nog kunna förlåta dem för tiondet som gick/går rakt från fattiga bönder till enorma kyrkbygnationer. Efterätt på det så kommer jag nog över korstågen också!
Söndagarna är bokade framöver!
Lägenhetsvisnings-klipp
Snö!
Någon övermakt måste ha sett ner på den olyckliga lilla gossen som kände hopplösheten (hopp-lösheten hihihi) förpesta humöret mer och mer för var timme med båda fötterna på jorden. Det kanske inte löser alla problem, men nog ska gossen få lite snö tänkte Gud/Allah/Chichén eller vad de nu kallar honom där du bor.
Så först kom det ett par centimeter igår och sen har det dumpat, som vi coola säsongare säger, sen klockan tio i morse.
Eftermiddagen hängde vi på Jonas som jobbar för Langley travel, och därför har varit här i två månader redan. Han visade lite skogsrutter och det blev som ett litet smakprov på hur bra puder det skulle kunna vara om det bara kommer ett riktigt dump.
För att göra mitt humör än närmre La Zona så har jag även lyckats få reda på att Castle Mountain som ligger ungefär en timma härifrån, har inte mindre än tre funparks. Synd bara att dagsliftkorten kostar 500kr, men det är det värt. Nästa gång det är dump-brist blir det utan tvivel att skriva Castle Mountain på en bit kartong och lifta!
"Courtesy Tools, Use at your own risk." Rädda för att bli stämda här eller? Använd våra skruvmejslar, men om du slinter och sticker ut hjärnan på lilla Lisa som du försöker spänna bindningen åt, är det inte vårt fel! Eller om din din bindning ramlar av, eller om du får en metalflis i handen av platskruvmejseln eller.. mm.. mm.. Då kan du inte stämma oss för det står "Use at your own risk". Ha!
Hopplöst utan hopp..
(Svar ja, ovanstående är en så kallad "dålig" göteborgs-ordvits.. Förlåt.)
En girig idiotj-vel har sabbat det för alla andra!
Jag är just nu långt ifrån, min gode vän Martins namn på mental lycka, La Zona. Visst är jag jag långt ifrån hemmavid och alla vardagsbekymmer som slit och vardagsliv. Men jag har ändå hamnat fel. Strax efter jag hyrt en lägenhet i tre och en halv månad för ungefär SvinMycketPengar, fick jag reda på att de inte längre har någon park här. Nähä.. Då får man väl bygga sin egna hopp.. tänkte jag medan jag köpte ett säsongspass för ungefär ÄnnuMerÄnJätteMycketPengar.
Not!
"Building of jumps will result in revocation of skipass and all skii-privileges" står det då på stora skyltar ööööverallt. Nähä igen.. då får man väl helt enkelt bygga i offpisten då.. tänkte jag och läste vidare på skylten "This applies to the whole Mountain both in and out of bounds"
Då fanns det inte många fler "men.." att jobba vidare på ens för en positiv själ som jag hoppas att jag är. Visst var det svinkul att åka bräda backe upp och backe ner när man inte gjort det på tio månader, men dag två började upp och ner åkandet påminna om de andra tjugo åren av samma sak. Inte direkt jätteutvecklande om man hade hoppats på att lära sig backside 540' denna säsongen.
Varför är det nu så att de för fem år sedan förbjöd allt vad Big Jumps heter?
Jo, det är för att det var en "skön""medelsmart" lirare, som enligt honom själv i rätten var helt ovetande om att man kan skada sig om man åker i fullfart nerför en backe på en snowboard och ut över en tvåmeters kick. Han vurpade givetvis och slog sig. Chocken för den stackars mannen var total och han vrålstämde berget eftersom det givetvis var deras fel.
Eftersom systemet verkar vara ungefär lika smart som Osköningen till misslyckad snowboardåkare vann han givetvis och fick en hel massa pengar.
Skit! tänkte RCR (Resort of the Canadian Rockies) som äger Fernie och en massa andra anlägningar här och förbjöd allt vad Big Jumps heter så snabbt att inte ens ett proffs på benbrott som jag skulle haft en chans att bryta armen.
Så nu jobbar jag hårt på att hålla ett gott humör samtidigt som jag ber till skyarna att det dumpet på 10cm idag inte ska vara slutet utan bara ett förspel på en riktig snöstorm med 100cm perfekt puder. Som jag i och för sig inte kan bygga ett hopp och landa på huvudet i, men som i alla fall hade vart riktigt rolig utmanande åkning.
Som tur är har jag i alla fall en riktigt go gäng att hänga med. Från vänster: Emer, Simon, Jonas, Malin, Sigrid och jag.
Det står givetvis på nätet att de inte har några big jumps och vad det är för regler som gäller, vilket jag hade kunnat läst och begrundat om jag någon gång lärt mig att researcha något innan jag beger mig dit. Alltså jag har mig själv att skylla (och idiot-osköningen som stämde) och det är som det är, så nu ska jag gaska upp mig! BASTA!
Snabbupdate i bilder..
Här är jag alltså nu..
Första dagarna som vi spenderade letandes efter boende snöade det så in i..
The dansk; Simon träffade jag/vi på hostelet Raging Elk medan Sigrid och Malin och jag fick kontakt över freeride och via mail redan för ett par veckor sedan.
Jag skickade efter boots och hjälm hemifrån men resten sprutade jag pengar på. Lavinspade, sond, gps-transiever och ny bärda+bindningar. Det är så mycket lättare att köpa leksaker än kläder om nu gps-transiever som mer är troligt kommer att rädda mitt liv i detta lavinparadis, räknas som leksak.
Eftersom det ändå regnade och jag inte hade uttrustning drog mina nyblivna sambos ut mig på galej. Min nya jacka är föresten phet för er som inte ser det. (modeblogg-varning igen)
Tillslut hittade vi en lägenhet som ville ha oss. Här ser ni vardagsrummet, köket samt mitt och Simons rum. Förutom det har Sigrid och Malin ett sovrum och Emer (en Irlänska vi hittade på vägen) ett annat.
Och TILLSLUT! kom kvittot på att mina grejer anlänt till postkontoret i Fernie. WIN!
Passande nog samma dag som minusgraderna och solen bestämd sig för att titta fram. Alla sa att det var den sämsta, isigaste dagen på hela veckan och att det till och med varit bättre när det regnade. Jag var dock överlycklig och brydde mig inte det minsta.
Salomon Grip Magnum 158. Rockerhyrid som killen kallade det i affären. Nu behövs bara lite puder för att testa den på riktigt.
Det gröna "buskarna" i mitten var fram till någon gång i helgen skog. Sen kom en lavin och bestämde sig för att plöja ny backe. Kapade alla träden vid roten och gav samtidigt mig ännu lite mer respekt för laviner.
Fernie by och Ridgemount Ave där vi nu firar vårt nya bredband samt väntar på snödump..
Ballongfestklipp!
Här kommer videopklippet från vår ballongfest i Costa Rica. Enjoy!
Väntan..
Jag har nu vart i Fernie i en vecka och har ännu inte varit i backen en enda gång. För det första så insåg jag, nybörjare på stora berg som jag är, att det tydligen är mellan till livsviktigt med lavinuttrustning.
Det hade inte jag som brukar hänga i Skandinaviens södra fjällvärld en tanke på och efter inhandlad gps-transiever, sond (utfällbar pinne man sticker ner i snön för att leta efter kroppar), lavinspade och en ny ryggsäck att ha sakerna i, kände sig min budget grovt våldtagen.
Jag fick helt enkelt ge den första hjälpen i form av ett litet mail till Far. Inte efter pengar, men jag insåg att jag kanske inte kan köpa precis allt nytt, så nu är ett paket med hjälm, boots och lite andra saker på väg hit och anländer förhoppningsvis imorgon.
Vädergudarna har dock underlättat min väntan med helt urusla förhållanden. Ösregn i två dagar nu. Hade det bara vart ett par grader kallare så hade pudret vart meterhögt. Men icke. Tack vare alla enorma pickups alla kör här gick vädret från -26C och strålande sol till +3C och ösregn.
Jag misstänker att det är Ganesha som är på min sida och underlättar väntan samt ser till att jag vilade upp mig efter en tvåveckors förkylning.
Tisdag lär jag dock vara först i backen, väderleken spelar noll roll!
Ridgemount Ave.
Det tog två timmar för kvinnan på Fernie Real Estate att gå igenom all information, alla regler och påbud då vi hittat en lägenhet och bestämt oss för att hyra igenom henne.
Vi kom in på hennes kontor och han knappt säga -Hi.. Innan munnen gick igång på henne.
Hon gick igenom ALLT! Hur diskmaskinen fungerar, vart vi ska ringa om vi har översvämning i badrummet, på vilken hylla det finns skärbrädor och att soporna hämtas på torsdagar. Hon bad oss fotografera alla repor på alla vägar och möbler samt att skriv ner exakt beskrivning på vart och hur stora. Inga fester, inget rödvin på heltäckningsmattan, betala första och sista hyran nu, deposition på såhär mycket .. Med mera, mycket mera.
Sen avslutade hon med -And all this is of course written down in this folder, samtidigt som hon delade ut varsin bibeltjock pappersbunt till var och en av oss och bad oss skriva under, på fem olika ställen.
Jag kan tänka mig att det var aningen annorlunda så Martin och Tedde hyrde sin lägenhet i Costa Rica:
-Appartment okey?
-Appartment ok..
-How long you stay?
-Mars
-Dollars. Now.
Men i vilket fall har jag nu ett hem. Ridgemount Ave 306. Jag trodde att det skulle bli något ensamt litet rum i en källare någonstans, men istället hamnade jag med fyra "sköningar", som NorrJocke hade uttryckt det, i en stor fyr-rums lägenhet med två toaletter och ett enormt vardagsrum. Vi har till och med balkong och gasol-bbq. WIN!
Vi har dock fortfarande inget internet så här sitter jag igen på BigBangBagel och dricker latte för att få använda deras internet en stund. Glömde kameran hemma så inga bilder på lägenheten blir det heller. Men snart så är förhoppningsvis allt ordnat.
Inget Internet!
Eftersom jag ännu inte har lyckats få ihop alla grejer för att bege mig ut i backen, väntar på en väska hemifrån, så satte jag mig häromdagen och klippte ihop ett ballongfest-klipp.
Lycklig över bilderna från världens roligaste kväll och över hur bra klippet blev försökte jag så fort jag blev klar ladda upp det. Inget internet. FAIL!
Det har ösregnat i två dagar nu (Wooopidoo) och det klarar tydligen inte Fernies lilla internetlina. Trodde jag tagit mig till ett I-land men kanske inte ändå.
Nu sitter jag på ett internetcafé som tydligen har en annan lina och det finns inte riktigt tid att stanna 2-3h för att ladda upp ett klipp.
Har dock flyttat från hostelet till en lägenhet med fyra andra som får en närmare presentation snart, och vi ska skaffa eget internet på måndag.
Se fram emot ett nytt klipp!
New York - Fernie.. trött.. dålig humor.. kul!
Eftersom jag inte var jättesugen på att ta reda på om mina nyinskaffade talanger på New York-lingo räckte för övertyga alla Ganghztaz i Harlem om att de inte borde "pop a cap in my as" och "hustla mig" på min väska då jag var påväg till flyget klockan 02.30 bestämde jag mig för vara på den säkra sidan och lämna the Big Apple redan klockan 23.00.
Här är jag nu..
Efter en natt som inte riktigt levde upp till bullridingnatten på Johnny Utah's gick planet mot Phoenix klockan 06.30. Ni som har koll på den Nord-Amerikanska geografin vet att det är ungefär lika mycket påvägen till Calgary som St. Petersburg är påväg till Skagen. Fast 300ggr längre då. Men, det var billigast.
Sex timmar flyg där jag än en gång GIVETVIS hamnade brevid en gubbe utan muskler i nacken och totalt okapabel till att hålla sitt eget huvud borta från min sida armstödet.
När vi landade hade jag mer eller mindre vart vaken i trettio timmar och kände mig riktigt pigg och allert. Man hade ju kunnat tro att jag kunde ta och lägga mig och sova en timma innan nästa flyg skulle ta mig upp till vinterland. Men eftersom en av mina regler på resan är att klocka är ett Fail, så hade jag inget alarm och var rädd att jag inte skulle vakna om jag väl somnade.
(Den andra regeln fick jag ändra snabbt när jag bytte kontinent; ett plagg åt gången, dvs bara badbyxor och "fri som en fågel" så mycket det bara går.)
Fyra timmar flyg till som inte bara tog mig till Mr Immigration officer, utan även in i en helt ny fas av sömnbrist. Jag hann visserligen sova två timmar på planet mellan maten och landning, men det kändes nästan som om det gjorde saken värre. Jag var nu så trött att jag kan ha utvecklat schizofreni. Jag ser ingen annan andledning till att jag fastnade i immigration än att min andra nyförvärvade personlighet hette Jihad-Abdullah och att Mr ImmigrationOfficer såg min "grova tvådagars-stubb" (bästa skämtet hitills i detta inlägg) och anade oråd.
Det sista jag såg innan jag somnde med ett leende på läpparna första morgonen i Fernie..
Förhöret fick mig att finna ännu lite mer energi för att trycka ner Jihad-Abdullah och med en sista kraftansträngning tog jag mig in i Kanada och till greyhoundbusstationen. Där tog det dock stopp. Jag satte mig dödshungrig på ett mathak och somnade innan maten kommit. Som tur var sov jag inte så djupt och vaknade snabbt då servitören ryckte mig i armen och skrek: -IT WILL BE $4.95!!!! i örat på mig troligvis mer än fem gånger..
Som tur var hade jag nästan sex timmar innan bussen till Fernie gick och lyckligtvis vaknade jag i god tid.
-Gött nu kan jag äntligen sova utan att vara rädd för att missa något, tänkte jag och sjönk ner i bussätet. FAIL!
Man kan ju tro att min fylliga och mycketvälformade bandystjärt borde tåla en hel del sittande. ICKE! Två dagars sittande hade nu resulterat i en träsmak i rövbenen som troligvis kan jämföras med ett medelhårt förhör i Irak under Saddam-regimen. Kanske hade Saddams efterföljare fått reda på Jihad-Abdullahs planer på att störta regimen och nu sänt ett bussäte och en ömmande stjärt för att få honom på andra planer. I vilket fall, jag kunde inte sitta, eller ligga på sidan eller ligga på rygg och alla ni som testat vet hur omöjligt det är att ligga på mage på två bussäten.
Klockan fyra på morgonen steg en paralyserad haltande kille med grova psykiska problem efter sömnbrist och träsmaks tortyr av bussen i Fernie.
Min hästenssäng första natten i Fernie.. Ack så skön!
Givetvis öppnade inte receptionen försen klockan 07.00 så jag totaldeckade på en träbänk som i det stadiet jag befann mig var skön som en hästenssäng.
Klockan kvart över åtta vaknade jag av att det var nio personer i receptionen som nu hade vart öppen i över en timma.
-Oh hello, didn't wanna wake you up, sa damen i receptionen med ett leende och gav mig nyckeln till himmelriket i form av en säng medan jag först kollade på henne, sen på träbänken, sen på henne igen, sen ännu en gång på träbänken och tillbaka på henne.
-Thanks for the key.. sa jag och inom fem minuter sov jag igen.
Fast i immigration..
I högtalarna på Phoenix flygplats:-And to everyone that is taking the flight to Calgary.. Why.. Why.. Why? Its is freezing up there folks and its getting colder. This is your last chans NOT TO GO, the gates close in ten minutes..
Alla i Costa Rica tyckte jag var knäpp, ni därhemma tycker troligtvis jag är knäpp, de i New York tyckte jag var riktigt knäpp, killen med mikrofonen i Phoenix tyckte vi alla var knäppa och nu till och med den Kanadensiska immigration-officeren som höll kvar mig i “är killen terrorist???-rummet” i över en timma för utfrågning vid gränsen.
-So you went to Mexico?
-Yes.
-And then Costa Rica?
-No I travelled around central America first.
-For how long?
-About eleven weeks.
-Why?
-Backpacking and surfing..
-How did you support yourself doing this?
Jag funderade snabbt på att slänga in ett smuggla-knark skämt men kände att vi båda eventuellt inte delade samma humor så jag lät bli.
-I work alot at home.
-Doing what?
-Climbing tree's.
Tystnad..
-Climbing trees?
-Yes sir..
Tystnad och en lång blick som sa: Jag kan trycka på en knapp på min sida skrivbordet och tolv SWAT-killar kommer inom tre sekunder pressa dig mot golvet och böja dina armar i vinklar du aldrig trott var möjliga.
Trettio minuter senare.
-So.. You are telling me.. That you worked climbing trees in sweden all summer.. Then went backpacking in central America working on your tan on beaches while surfing.. In really cheap countries.. And then decided…Tystnad och en lång death-stare.. That you “missed” the snow and booked a ticket here.. Spending your whole budget on gear..
-Yes.
Efter denna utläggning sas inte ett enda ord på mer än tio minuter medan officeren aggressivt knappade på sin dator.
-Okay I’m gonna let you in, but I have one big concern.. Suck och death-stare igen.. And that is that you will not afford a ticket home again, and that means that you will have to work illegaly and I do.. Not.. Like.. Illegaly.. So therefor you get this visa that allows you to stay until 1may, witch I very much doubt you can. If you have not left 1may, there goes out an warant for you’re arrest.
-Okay, thank you very much sir..Sa jag och andades ut samtidigt som jag suddade ut planerna på vad jag skulle tagit mig för om jag fick en spark i stjärten tillbaka in i USA.
WIN! och FERNIE HERE I COME!
PBR - Professional Bull riders!
En av mina bloggregler som jag håller måttligt till mellan tajt på är att jag inte vill skriva om festkvällar. Jag menar min mor läser det här. -Hej Mamma..
Men.. när man precis klarat att sitta kvar en respektabel tid på en mekanisk tjur i en bar på Manhattan och blir serverad gratisshot i famnen på tjejen som är modell på framsidan av GTA (Ett såndäradant dataspel mamma.) Då måste man nästan nämna det. Att baren dessutom var överfull av världens bästa Bullriders som precis tävlat i Madison Square Garden och nu firade alla nybrutna revben på JOHNNY UTAH’S westernbar där Ashley råkar arbeta, gör att festkvällen ändå kvalar in och hamnar här.
Jag, sprit och tjejen som tydligen är modell för GTA..
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en guide som klådde AVI?????? , vår guide vid templet Chichen Itza, men Ashley som har visat mig runt här i NY klår honom utan tvekan. Inte nog med att hon visat mig och Mick-Mitch runt i hela New York och berättat om exakt vart Adam Sandler kissade på väggen i “Big Daddy” eller vart gänget i “Vänner” hoppar i fontänen i gamla introt, hon har även lagat mat och tagit med matlådor då hon tyckte att jag ätit snabbmat för många gånger en och samma långhelg.(Hade jag bott i New York hade jag också definitivt vart fet.)
Efter en heldag på Jersey Gardens var jag och Mick-Mitch rejält trötta och tänkte först ta en lugn kväll. Ashley som ringde upp Mick-Mitch och övertalade honom att vi var tvungna att komma förbi hennes jobb och ta en öl hade dock helt andra planer.
För det första ropade vakten som kände igen Mick fram oss så vi gick före hela kön. Om det är gött att gå före en kö hemma så är det näst intill stjärnstatus att göra det på Manhattan. För det andra hade hon berättat om de två bortkomna backpackersen för hela personalen så alla kom fram och hälsade då de hade tid över mellan ölrundorna. Så fort en öl i handen började närma sig ens i närheten av botten stod där en servitris med en ny “-For Ashley boys”
Några av de här hattarna är världens bästa Bullriders! De du!
Det är dock inte dessa barbies..
Ken däremot.. Han kan han!
Baren var fullpackad och kön till den mekaniska tjuren mitt på dansgolvet var lång. Det betydde dock inte att alla behövde vänta länge för att komma upp. Av någon anledning fick alla tjejer med silikon i tuttat och läppar och säkerligen mer ställen än så eller “lite” fylliga amerikanska stjärtar gå före i kön. Det gick ungefär tre sådana tjejer och sen en ur kön. Men ingen var ledsen för det och när det tillsist blev min tur var det givetvis i samma sekund som Alex, tjurstyraren/konferenciern skrek ut att -And here comes THE BEST BULLRIDERS OF IN THE WOOOOOOOORLD!!!
Alla ögon tittade bort emot cowboyhattarna som gjorde en storartad entré medan folk skrek och applåderade.
Jag själv som inte riktigt kunde applådera eftersom jag försökte hålla mig kvar på en mekanisk bistucken Ferdinand hade inte haft en aning om att det just denna helgen var en av de största Rodeo tävlingarna för året i Madison Square Garden med given efterfest på Johnny Utah’s.
Jag och någon som tydligen är phett grym på att sitta kvar på en 900kg tjur i åtta sekunder!
Det var helt enkelt cowboyhattar och shortor med Wrangler sponsortryck överallt. Nu är allt sådär underbart udda igen tänkte jag och lovade mig själv att gå på rodeon nästkommande dag.
Fyra timmar senare blev jag väkt på hostelet av en annan kille som ägde en klocka och som jag tydligen hade berättat om rodeo för.
-Let’s go man, it’s almost ten’o’clock.
-mlöh.. Svarade jag och försökte fukta gommen.
Vi satt en liten bit från ringside, så jag stal lite foton från google..
En timma senare befann jag mig i vilket fall ståendes i Madison Square Garden som jag sett i så många musikvideos att det kändes overkligt och lyssnade medan någon bad en bön i högtalarna för alla amerikaner, bullriders samt tjurar i sann amerikansk anda innan nationalsången sjöngs och jag på riktigt kände hur jag fylldes av äkta amerikansk kultur. Mer WIN! på ett dygn kan möjligtvis endast klås av en ballongfest.
Reseblogg eller modeblogg?
Efterlysning: Jag behöver en kvinna!
Jag kanske är världens bästa t-shirt shoppare. Jag kan gå in i en affär och utan att ens veta hur det gått till lämnar jag den tio minuter senare med minst tre schyssta t-shirts som alla sitter perfekt. Det spelar ingen roll om jag är ute efter byxor, solglasögon eller pizza det blir ändå alltid en t-shirt. All annan shopping händer liksom bara inte.
Igår åkte jag och Mick-Mitch till Jersey Gardens som är ett outlet mall utanför New York. Jag behövde precis allt vilket kanske är mångas dröm. Shoppa loss. Men jag kan inte. Det första vi gjorde var att i god Amerikanskanda smälla i oss två enorma mål Burger King, sen gick vi runt i sakta mak och tog på kläder.
-This one is nice maybe I should try it.. aah I'm to hot.. fuck it..
Hade vi bara haft med oss varsin shoppaholic till kvinna, eller möjligtvis min gode vän Bulle som under sina 23 år på jorden har köpt fler t-shirts än vad en mor till åttlingar gör under en livstid, så hade vi säkert kommit därifrån med arton nya outfits.
Det var dock inte total Fail och efter ett par timmars shoppande med flera matpauser hade vi äntligen fått ihop nog med påsar för att kunna säga att dagstrippen var värd sin biljett. Efter ännu ett svep på Manhattan idag så skulle jag nästan kunna säga att jag inte kommer frysa då jag landar i Calgarys -18C. Men bara nästan och jag har fortfarande alla snowboardkläder och utrustning kvar på listan. 
Var trött, varm och mätt, men lyckades få ihop en samling påsar tillslut..
Fem procent av Jersey Garden som är stooooort!
Keps någon?
Snöar!
Idag vaknade jag med en känsla av att luft aldrig igen skulle kunna passera egenom min näsa. Den är så täp att jag tvivlar på om den någonsin kommer att öppna igen. Lite hosta på det och jag hatar officiellt Spirirt airlines för att de tvingade mig traska runt i vinter New York halva dagen igår huttrandes utan jacka.
Kan visserligen bero på sömnbristen också som jag kanske borde ha lärt mig att jag inte klarar av nu när jag för tredje gången på resan vart utan sömn i två dagar och blivit sjuk direkt efter det. Fail!
Min väska har fortfarande inte kommit och idag hade jag planerat in en resa till ett outletmall för att shoppa nya varma kläder. Det är bara det att det hjälper inte mycket med de tre tjocktröjor jag lånat av Mick-Mitch då det ser ut såhär utanför fönstret:
En vansyn för er därhemma antar jag men för mig är det första gången på nästan ett år. Ser fram emot julen som borde infinna sig inom en vecka eller två.
Snowboardabsinensen är nu högre än Empire State building och när den där känslan man får då man för första gången för året åkt liften upp och spänt fast sig och hoppar fram emot sluttningen infinner sig, kan jag lova att mina mungipor kommer befinna sig näst intill bakom öronsnibbarna.
Nu är det dags för nässpray och en god låt innan jag ska träffa Mick-Mitch.
Utan kläder i New York.. KALLT!
Jag fick helt enkelt lämna kön, byta om och ställa mig längst bak igen. Jag tog på mig mina enda långbyxor som är ett par tunna cargopants, mina tunna tygskor och slängde ner den enda tjocktröjan jag ägde i handbaggaget. Jag tvekade en stund över jackan och mössan, men bestämde mig för att bara lägga dem överst i det incheckade baggaget och plocka fram dem när jag väl nådde New York. FAIL!
Vid mellanlandningen och gränskontrollen i Miami kände de Amerikanska gränsvakterna att det nog var bäst att prioritera de trettiofyra personerna i US-Citizens kön med sju öppna luckor och inte de tvåhundrafyrtio i visitorskön som fick nöja sig med en lucka. Exakt klockan 06.59 kom jag godkänd och med nytagna fingeravtryck in i USA. Klockan 07.12 skulle mitt nästa fly gå och då hade jag fortfarande inte hittat min väska och kommit igenom tullen och ännu en securitycheckpoint. Jag sprang som en galning och knödde mig före i köer bättre än klimpen i Bert-filmerna och han tillslut med flyget som väntade femton minuter extra på mig med runt 200 onda ögon som följd då jag äntligen flåsande slog mig ner på 22F.
Jag och min nyinköpa Giantsmössa i New York City..
Ett par timmar senare då jag stod ensam kvar vi det rullande bandet och såg hårborsten någon måste ha tappat åka förbi för sjunde gången, kände jag mig lite som Stig-Helmer och insåg att min väska nog inte hade haft samma tur och nog inte hade hunnit med planet.
Om jag hade haft alla mina kläder hade jag haft för lite kläder och nu låg jag inne med mindre än hälften samtidigt som jag såg stod på snö för första gången på tio månader. Jag fyndade snabbt vad jag trodde var en New York mössa för $5 på flygplatsen och efter det har alla på stan ropat -GO GIANTS! när jag gått förbi. Tur att jag valde ett lag folk gillar tänker jag och gör tummen upp tillbaka.
Förövrigt måste jag säga att jag än så länge verkligen älskar New York. Inga kläder, förkyld, snorig och ännu en gång med rejäl brist på sömn irade jag idag runt i The Big Apple och fick fråga om hjälp ungefär vart tionde steg. Alla är hur trevliga som helst! Busschauffören som ganska snabbt märkte att jag inte var jätteruttat gav mig en guidad tur och en gratisbiljett till nästa buss, två gubbar som jag trodde vart vänner i sextioår, men som visade sig precis ha träffats bjöd in mig i en djup diskution om vad jag inte får missa när jag är ung. En kvinna som jag frågade efter vägbeskrivning följde mig två kvarter åt fel håll för henne bara för att se till att jag hamnade rätt. UNDERBART!
Och se där vem som kom och mötte upp, Mick-Mitch i egen hög person har två veckor kvar här innan han lämnar för Australien. Fick till och med låna två tjocktröjor och vantar av honom så nu är det ingen stress med väskan längre.
Tillsammans kollade vi in NILS fitt center, som tydligen är ett stort märke här. Kan hända att det innan expertbildredigeringen utfördes stavades NILS fit center. Men det är hystersikt roligt i vilket fall! WIN!
..på väg från +30C mot -18C.. Hur tänkte jag där?
Det här kanske kommer lite oväntat, men här sitter jag på San José’s flygplats och väntar på ett flyg till New York. Där ska jag vara i fyra nätter innan jag flyger vidare till Calgary i Kanada.
Planen som egentligen inte var en plan var att börja i Mexiko och sen jobba mig söderut tills det var dags att åka hem. Men.. Nu är det så att jag är värdelös på att surfa. Klart jag har blivit lite bättre av att öva varje dag men varje gång jag vurpar och andas in sex liter vatten och en och annan småfisk tänker jag på hur mycket skönare det hade varit med en rejäl pudervurpa, en sån där så man har ett underställ av snö närmast huden då man äntligen lyckas klättra ur drivan och ställa sig upp. Det är mer min grej.
Så trots att alla tycker att ett frivilligt byte av land som innebär en temperaturskillnad på 45grader neråt är det mest hjärndöda de någonsin hört talas om gick jag och bokade en biljett till vinterland.
Det blir helt enkelt näst intill alltid som det blir…
Den sista tiden här i värmen har dock förutom en halsfluss utnyttjats till fullo. Jag har levt som en kung tillsammans med pyromandansarna och även om jag helt ärligt inte har sett mer än 0,02% av Costa Rica är jag verkligen helt och hållet nöjd med min tid i Martins och Teddes “La Zona”.
Jag in action..
Det enda vi har gjort är surfa, snurrat sockpoi alternativt eldpoi alternativt neonpoi, dansat natten lång och njutit av glada minnen från kvällen innan medan en fruktsmoothie med extra jordgubbar älskade med våra smaklökar.
Alla dygn har överträffat sin äldre namne och livet har varit sådär för gött igen. En kväll skiljde sig dock ifrån alla andra kvällar i mitt liv. Det är egentligen en lång historia och den börjar nu;
För lite mindre än sju år sedan stod två gossar i aktern på ett ankrat tankerfartyg någonstans i engelska kanalen och fiskade Makrill. För varje makrill de drog upp kläckte de samtidigt sex nya idéer över äventyr de i framtiden ville uppleva och genomföra. Jag tror jag och Martin drog upp närmare femtio makrillar den eftermiddagen och äventyrs-2-do-listan blev längre än själva fartyget den skrevs på.
Vi stack till och med fiskenkrokens udd i varsitt finger och signerade listan med blod.
-Den här listan ska vara vår heliga gral och även om vi så ska hålla på tills vi är 104/106år gamla ska vi utföra varenda punkt.. sa Martin medan han råkade tappa listan i vinden så den blåste ner i engelska kanalen och gled iväg i strömmen.
Tystnad..
-Jahopp.. sa jag medan jag sög bort det sista blodet från pekfingret..
-mm.. fail…
Det enda våra bra men korta minnen lyckades komma ihåg från listan då vi försökte återskapa den var
1. Backpacka i Asien. (Vi avklarade detta mission med bravur vinter 2008-2009)
2. Göra en egen reseklipps-serie. (Även detta avklarades samtidigt)
Sen var det då nummer tre som aldrig riktigt har blivit av, försen nu då.
Martin har flera gånger upplyst mig över hur mycket det suger att fylla år den andra Januari. Ingen vill hitta på någonting den andra januari. Så när jag dagen innan gav honom hans ettusennittionio födelsedagspresenter och berättade att vi inte bara skulle fira 26årsdagen av hans ankomst till jorden utan även bocka av den sista av punkterna som vi plitat ner på äventyr -2-do-listan version nr2, blev han helt paff. Missionet var;
3. Fylla ett rum med ballonger för att sen springa omkring ibland dem och skrika WIIIIIIIIIN!
Det var när jag gick omkring på barnavdelningen i en Super Marcado i Nicaragua jag snubblade in i ett ställ med ballonger på rea. Så jag la helt enkelt va de flesta backpackers skulle kalla tre dagsbudgettar på elva superpacks med hundra ballonger i varje utan en tanke på vad de skulle ställa för frågor i tullen när jag kom släpandes på tre kg mycket lämpliga knarksmuggelbehållare. Som tur var kollade de i alla fall inte min väska och vid tiotiden på förmiddagen den andra Januari påbörjades mission nr3.
Att blåsa upp ettusennittionio ballonger (en övningsblåste jag upp för att kolla storleken redan i Nicaragua) är inte helt lätt. Speciellt inte då vi som goda backpackers givetvis inte slösar onödiga sju dollar på en pump utan kör totalt oldschool med munnen och lungorna.
Det tog två eldsnurrare, en wannabesurfare, en frisör, en kemist och en hawaiian en hel dag med endast korta avbrott för intag av nytt syre, mat, en snabbdopp i havet och senare på kvällen alkoholhaltiga drycker. Och då fick vi ändå som tur var hjälp av en indian och, perfekt för ändamålet, en flöjtist under slutspurten.
Rummet fylldes dock upp och ju närmare vi kom själva inspringandet blev extasen större och större inom oss.
Jag, Tedde och Martin..
En go gäng människor och en än goare gäng ballonger! WIN!
Tedde första ord dagen efter beskrev lyckan.
-Asså jag tror fan inte jag vart så lycklig sen jag var nio år..
Att vi svettiga och lyckliga efter ballongrumsfirandet hamnade på ett livemusikhak och dansade oss än mer lyckliga och svettiga till Manu Chao-covers gjorde en perfekt kväll än mer perfekt och en kväll jag kommer att (försöka)minnas livet ut.
Givetvis kommer det komma film på denna legendariska ballongfest, bit på naglarna och vänta..
Feliz año nuevo!
Ja, va säger man. Det var ett bra år helt enkelt.
Gott nytt år!
