Nils reseblogg

Tillbaka i verkligheten och fyra dagar senare känns det redan som om hela resan var en dröm. Jag gick och lade mig i oktober och vaknade upp med ett leende på läpparna sent våren efter. Den vaga känslan av att jag har vart ute och rest är som ett disigt töcken och enbart min redan fägnande solbränna och WANTED-lapparna efter pengar på mitt konto påminner mig om att någonting denna vintern inte var som de tjugoen tidigare.
Något mer sol, snäppet mindre is på hav och sjöar, en eller två nya vänner men framför allt tvåhundra gånger färre problem än vanligt.

Förlåt..

Jag kan erkänna det nu. Jag var delaktig i stölderna (och nedgrävningen i skogen) av en hel stam Apache-indianer på Iskällans dagis. Det gav mig kraftiga skuldkänslor och en hel massa problem då jag försökte njuta av att gunga så högt som möjligt utan att slå runt eller snurra på samma plats tills jag ramlade in i en stolpe och spräckte ögonbrynet då jag var fyra och ett halvt år gammal.

Jag kan också erinra mig att det var riktigt läskigt och att jag var nära gråten då jag gick i tvåan och fyra bröder hade fått för sig att "-Jag hade snackat skit" och "-Skulle få äta upp den". Kunde inte gå till skolan avslappnat på två veckor.

Killarna som ville att jag skulle äta skit var troligtvis nästan lika hårda som Fifty.. Men bara nästan..

Eller hur jobbigt det blev då jag och mina kära vänner inte var riktigt hundra på om vi skulle bli fulla på en liter whiskey i 8an och bestämde oss för att "Svepa skiten!".. ..bara för säkerhetskull. Då mamma och Marianne bar hem mig i vinternatten och mina ben var så ofunktionella att jag slet upp ovansidan på skorna kände jag troligtvis, då jag såg min mors blick att, -Hmm.. Morgondagen kommer nog inte vara så avslappnad ändå..

Det kändes som en bra ide just då..

Allt detta har varit långt borta men det har ändå hela tiden funnits nya fräscha problem som ännu inte är tillräkligt långt bort i tiden för att jag ska kunna skriva om dem än.
I vilket fall var alla dessa långt borta då jag gled ner för floden i Vang Vieng med en öl i handen och en blondin, Martin eller Mowgli i knät (Ibland alla tre.). (Absolut längst bort då blondinen satt i mitt knä!)..

Eller då jag låg och såg solen gå ner över bergen ifrån en surfbräda i Gerupuk..

Eller då jag dansade till den evigt pumpande musiken på Fullmoon Party..

Eller då jag låg i en hängmatta och läste en bok i Sihanoukville..

Okej då, ett dagens visdomsord hinner jag med innan jag börjar jobba på nästa resbudget;

15:34 Någonstans i Göteborg. En man på 87år sammanfattar alla sina erfarenheter och visdomar till en mening som två knappt värdiga trädklättrare får äran att lyssna på..

(Obs! Måste uttalas på grov göteborgska.)

"-Så ere!, Först klia're, Sen sve're!"

Mitt första inlägg på min i livet första helt splirrans nya dator. Lycka! Och än så länge fungerar allt ifrån varenda liten tangent till usb-port. Mitt blodtryck har sänkts till hälften och om ingen usb-port lägger ner på ett tag så kommer mitt nya lugna harmoniska jag troligtvis leva tills jag är 96år. WIN!

Jag har har som jag lovade tagit mig en Ferdinand-under-korkeken-funderare och bestämt mig för att börja med att efter förfrågan skriva lite tips och råd till dem som ska ut och resa. Sen har jag bara under dessa få dagar insett att de flesta eller för att inte säga alla min närmsta vänner är vad man skulle kunna kalla Forrest Gump-speciella. Det finns en del att berätta om de bara låter mig.. (Annars gör jag det ändå..)

En liten så kallad preview på vad som händer då jag och mina vänner möts för att hitta på saker är till exempel gårdagskvällen.

Man kanske skulle kunna tänka sig att ett par grabbar som har vart ifrån varandra i sex månader skulle ta och dricka ett par öl. Diskutera minnen och upplevelser från de 183 förgångna dagarna i tio minuter (typ; tempel, utrotningshotade djur, mopedolyckor, kravaller, Pol Pots massmord och olika maträtter och frukter(Tempel och utrotningshotade djur var verkligen bara ett exempel, mopedolyckor var med Linus, Kravaller och massmord med Petter och frukter givetvis med Hugo. Han gillar frukt! Ni kommer allt för snart få bekanta er med dessa Forrest-Gump-speciella profiler till vänner jag har.)
Sen kanske ni kan tänka er att vi gick över till (Obs!) eventuella sexuella erfarenheter i två timmar och 14 minuter innan vi hoppade på bussen in till stan. Skrek;

-WööÖWöhöHÖ! Till busschauffören, supertaggade tills vi ställde oss i en kö för att komma in på en krog där ingen hittade någon tjej men där minst tre i gänget helt på allvar trodde att dom hade ett "system" som skulle kunna göra dem oövervinnerliga på blackjacken fram tills att de spillde ut en öl över korten och blev ivägkörda precis då de skulle sätta "systemet" i funktion och fortfarande låg minst tre hundra kronor back.

ICKE!

De första med att diskutera minnen i lite över två timmar medan vi tränade på några skateboardtrick som de flesta barn födda efter 1995 och senare verkar kunna från födseln, var visserligen sant. Men sen händer det som jag misstänker utskiljer mig och mina vänner ifrån många andra unga gossars lördagskvällar.

Skogen mellan Bohus och Surte 25/4-2009 (snott bilden ifrån gp.se)

Helt plöttsligt runt halv ett på natten befinner vi oss mitt i skogen i tjock brandrök, halv till helpackade, klättrandes över staket med förbudskyltar. Slänger oss som värsta James Bond eller i Erikas fall Laura Croft in bakom stora stenbumlingar då brandmän och militärer kommer patrulerande.

Bara för att ta oss så djupt in i en övertänd skogsbrand som möjligt.

Kom hem svart om kinderna och med min nya kavaj från Vietnam luktandes värre än en sotares undertröja.

Nog finns det lite att berätta om här hemma ändå. Ska se till att bli bättre på att bära med mig kamera överallt för man vet aldrig när ett så kallat bloggmoment uppstår.

Ni får även ursäkta att mina inlägg ofta blir någon för långa och bra mycket längre än många andra bloggares men så är det bara och hoppas ni har tid och ork att plöja igenom all text.

Nu ska jag ta mig ut ur huset och fundera över mitt tips från coachen ang. backpacking inlägg som kommer dyka upp här snart.

Det gick faktiskt mycket smidigare än jag trott att övernatta på Stanstead. Käkade lite Burger King och byggde ett fort av mina väskor och några bänkar som hade klarat vilken snöbollsinvasion som helst (till och med de olagliga isbollarna som kunde få en skickad till rektorn i tvåan) i ena änden av terminalen. Lade mig ner och stoppade mina nya, mycket bra hörlurar i öronen och somnade med Sollsbury Hills av Peter Gabriel i öronen. Jag vet. Lite gay,(inget ont i det föresten) men det är en grym sång.

Borta bra, men hemma bäst!

När jag somnade var jag helt själv, men när jag vaknade var det fullt med sovande folk på bänkarna som hade byggt sina egna borgar. Ingen lika fin som min och det hade en äldre dam på runt 60 år inset. Hon delade nämligen min ryggsäck som huvudkudde men åt andra hållet. En allierad tänkte jag och sov vidare.

Jag vet inte om det var jag eller damen som såg skräckinjagande ut men rövarninvasionen kom aldrig och ingen vågade sig ens försöka att entra Mattisborgen. När jag vaknade på morgonen och skulle gå för att checka in lyckades jag till och med sno med mig min väska som hon hade haft som huvudkudde utan att väcka henne.

.. Nu när jag tänkter på det, hoppas hon var vid liv.. Hon lucktade allt lite konstigt..

Nä, sånt ska man inte skoja om! Fy dig Nils! Men jag måste verkligen tvätta väskan..

Väl hemma i Kungälv insåg jag att ingenting var sig likt. O´Learys har bytt namn till "Malt och Humle" eller nått sånt och minst en pizzeria har bytt namn. Världen är upp och ner och jag vet inte hur någon ska klara sig ur det här!

Så nu till den stora frågan; Vafan ska jag skriva om nu när jag är hemma? Ska jag skriva alls?. Ska jag bara fortsätta skriva om vad som händer på dagarna och försöka bli någon wannabe Kenza (en av Sveriges störrsta bloggare) och skriva inlägga som ser ut såhär; Just nu lagar jag mat och sen ska jag kolla på desperate housewives.. Det inlägget har fått 227 kommentarer just nu.

Jag vet inte varför med det känns inte som om det hade vart lika många som hade vart intresserade om jag skrev; att igår chillade jag med Hugo och Matte. Vi gick prommenad och sen funderade vi på att kolla på tv, men kom istället fram till att åka hem och sova.. 0 kommentarer skulle jag tro.

Jag ska ta mig en Ferdinand funderare på detta under kork-eken och när jag kommer på något ska jag skriva om det!

Ha de så gött så länge och ni som läsare som fortfarande är ute och reser; För det första njut så in i! Och för det andra, Kom inte hem!

Once in a lifetime är ett uttryck som knappast kan passa in på ett bättre ställe än när jag la min hand över ryggen på en livs levande 186cm lång utrotningshotad komododrake. Sån tur har man bara inte. Lite synd bara att jag förbrukade den nu och inte i ett pokergame på Casino Cosmopol. Nä, skoja bara naturen klår allt.. Eller?

Morgonte på båten till Rinca



Lite snorkling är givetvis efterföljt av att hoppa från taket på båten.

Första dagens trekking var på Rinca. Vi betalade inträdet till parken och för en guide. Guiden hette Pajjo men eftersom vi så fort vi fick syn på en drake såg likheten i Bröderna lejonhjärtas enorma odjur Kattla, döpte vi snabbt om honom till Jonatan. Han måste ha trott att vi var lite efterblivna då vi varje gång han kom lite för långt i förväg ropade –Jooonatan.. –Jooonatan.. Precis som skorpan hade gjort.

-Jonatan!


Ett bett av de här bästarna och du får en infektion starkare än Bamse på en ica-kasse med dunderhonung.

De lite lustiga med trekkingen första dagen var att de enda drakar vi såg låg och chillade under rangersstugan cirka 35 meter ifrån där man betalade. De enda vi såg ute i själva djungeln var en vattenbuffel och lite streck i sanden som Jonatan påstod var ödlespår. Vi hade helt enkelt kunnat nöja oss med att chilla i skuggan av stugan och kolla in bestarna istället för att traska upp och ner för en massa kullar under en stekande sol.

Sova under bar himmel på en båt i Indonesien är aldrig fel. Första parket på en fin soluppgång.

Dag två hade vi tagit oss till själva Komodoön. Fast beslutna om att aldrig lära oss någonting av erfarenhet bokade vi en dubbelt så lång trekking och denna gången betalade det av sig. Efter att precis som dagen innan kollat in mustarna till latmaskar som låg och chillade runt rangerstugan var vi riktigt sugna på att se några drakar in action. Vi började traska.

Giftig som satan berättade Jonatan Nr2..

Förutom en spindel i storlek med en hand och några fåglar såg vi inte ett enda levande djur på en timma. Efter cirka en och en halv timma stötte vi på ett gäng indonesier med en massa väskor och rep. Jonatan nummer två pratade lite med dem och sen vände han sig emot oss och frågade en av de dummaste frågor man kan fråga en turist som har tagit fyra flyg, tolv färjor och tre olika båtar bara för att infinna sig på denna ö och spana efter ödlor;

-They are scientist and have captured a dragon. Would you like to see when they measure and weigh it?

-No! YEEEEEEEES! Svarade vi och tänkte på den gamla klassikern A night at the roxbury.

Jag vet att du många gånger har legat hemma i sängen och klurat på hur många indonesier det behövs för att väga och mäta en komododrake. Nu äntligen kommer du få svaret. Nio.

”Jag-chillar-med-en-livsfarlig-186cm-drake-bild”.

Plus två svenska gossar som hela tiden var i vägen därför att de försökte posera för en grym ”Jag-chillar-med-en-livsfarlig-186cm-drake-bild”.

Bästa sättet att beskriva hur huden på draken kändes är kanske som huden på en 104år gammal heroinist i Stockholms tunnelbana, med mycket vårtor och helt utan dräggel. Torr, ojämn, sträv, plastig men samtidigt väldigt rörlig. Man kände lätt revbenen underhuden.

Så nu har jag bockat av komododrakar på min lista över saker jag måste ha gjort innan jag dör. Precis mellan olla en pyramid och hoppa bungyjump i Nya Zeeland. Check!

Djur vi såg under våran båtur;

Komodoödlor, vattenbuffel, spindlar, fåglar, enorma fladdermöss (så kallade flying dogs), fiskar och en och annan kackerlacka bakom dörren till toan på båten och i täcket då jag skakade ur det innan läggdags.

Tyvärr blev det inga djävulsrockor, vi hittade dem helt enkelt inte. Men men.. Det är inte alla som har klappat på en Komododrake.

Väl framme i Lubuan Bajo gick vi ut för att hitta en båt som skulle kunna ta oss till de världskända jätteödlorna. Vi ville helst hitta ett fartyg som gick hela vägen tillbaka till Lombok efter draköarna, men det visade sig svårare än de tjugotvå skeppen i viken hundra meter ut antydde.

Fiskebåtar

Efter att ha gått upp och ner för den enda men långa gatan i Lubuan Bajo tolv gånger hade vi rejält med skoskav och fortfarande ingen båt. Vi svettades som grisar och kände oss misslyckade efter en hel dags traskande utan framgång. I brist på båtar tog vi oss till det enda internetkafét som hade öppet bara för att inse att det bara fanns TVÅ datorer och fem pers i kö. Blev bara bättre och bättre om man säger så.

Lubuan Bajos huvudgata..Eller a.. Den enda gatan dom har..

Men, i kön till datorerna träffade vi en engelsk tjej som berättade att hon precis anlänt med en båt ifrån Lombok och hon trodde att den skulle gå tillbaka dagen efter. Hon pekade ut en kille som jobbade på båten som satt på andra sidan gatan och spelade schack.

Underbart! Tänkte vi och gick över för att tala med killen.

-No problems! Alla indonesier inom turistbranchens favorituttryck. We are leaving tomorrow, come with me to the office and we´ll fix you a ticket. It´s half price on the way back to Lombok because there are hardly any tourist going that way. 700 000 is the price.

Fan va gött.. Tänkte jag och Joel medan vi log åt turen som verkade ha vänt. Men hans kontor hade stängt.

-No problem (igen) just come to the harbor around 08:00 tomorrow morning.. No Problem!

Så, glada i hågen gick vi hem och fortsatte diskussionen om det politiska läget i Sverige som vi påbörjade samma dag som vi möttes upp.

Världens sötaste lilla tös som höll mig och Joel sällskap under middagen. Sa inte ett ord men slutade aldrig stirra på hur konstiga de här två bleka människorna såg ut.

Klockan åtta dagen efter gick vi ner för att mönstra på båten. Men då vi passerade turistkontoret hade de öppnat och no-problems-killen ropade in oss.

-Meet the boss.. Sa han och såg mindre glad ut. Inte ens ett ”No Problem” och vi visste att No problems-timmarna var över.

Det visade sig att deras boss var ett riktigt rötägg. Först mer än dubblade han priset och sen när jag sa till honom att om han inte sänkte det skulle vi ta någon annan började han hotfullt och riktigt otrevligt tjöta om att jag trodde att jag var hans Kung och att allt utom horor ingick i priset. Såklart efterföljt av ett riktigt asgarv med alla hans undersåtar skrattande falskt i bakgrunden.

Vi tog helt enkelt vårat pick och pack, tackade för oss, och betalade den något dyrare grannturistbyrån bara för att jävlas. De var i alla fall trevliga. Kändes underbart att räkna upp pengarna när aset till boss stod utanför och ångrade att han inte hade tagit den där charmkursen på komvux ändå. Ibland är hedern viktigare än de där sista 100 000 ruhpierna(70kr).

Resultatet blev att vi tog en två dagar och en natts båttur med snorkling och komododrakstrekking både på Rinca och Komodo.(De enda två öarna i världen som har Komododrakar.) Sen bokade vi flyg tillbaka till Bali också. Flashpackers som vi är..

-Yes! Säger de och jag styr min moped åt det hållet jag pekade då jag frågade vart Gerupuk låg.

De ljög tänkte jag två timmar senare då jag fortfarande inte har hittat surfmetropolen Gerupuk. Jag frågar igen..

Pekar åt höger..

-Gerupuk?

-Yes! Kvinnan med tänder svartare än huden på en vattenbuffel ser överlycklig ut över att få använda sina svårt förvärvade engelsk kunskaper.

-Good! Teri makasih!(Tack på infödingsspråket.) Jag ler, bockar och kör iväg. Igen. Efter tvåhundra meter känns det lite som om jag har missat något. Någonting är fel. Jag har frågat efter vägen till byn sex gånger, den var fem kilometer bort och nu har jag kört i tre timmar.

Jag vänder och hittar gumman igen. Denna gången pekar jag åt andra hållet i trevägskorsningen och frågar igen..

-Gerupuk?

-Yes! Hon ger mig ännu ett överlyckligt leende som vittnar om bristen på pepsodent i byn.

Jag som nu börjat förstå vad som händer testar att peka på det sista hållet där jag från början hade kommit ifrån och frågar igen..

-Gerupuk?

-YES!

Jag gav upp.