Inte hav men i alla fall en sjö!
Har hört olika fakta om internetuppkopplingen så ville bara varna om att det kanske blir lite tyst här någon dag.
Ha de!
Managuas mottsats heter Granada..
Efter att ha utmanat ödet nog i livsfarliga ghettokvarter kände vi att det kanske var dags att lyssna lite på guideboken och ta oss till ett ställe där det inte stod Danger, Danger på stadsbeskrivningen.
Granada som ligger en timma söder om Managua blev det och det tog ungefär tio sekunder innan vi insåg att det inte fanns en enda likhet med Mangua.
Rostiga plåttak, rakbladsvass taggtråd, onda ögon och inte en turist inom sex mil.
Hus i coloniastil, kyrkor, vykort, leende gatuförsäljare och turister i mängder.
Som natt och dag helt enkelt. Vi började nästa skratta när en tjej på hostelet (det bor andra människor här, helt sjukt!) varnade oss för att gå ut här. Visst ska man vara försiktig, men det känns som om vi lämnat Mogadishu och tagit oss till Hult. Klart man kan bli rånad överallt, men på vissa ställen är risken betydligt mindre. Peppar peppar!
Kändis för en kväll!
Jag skulle nog gissa på att till och med de som befann sig på water-closetten vid tillfället för vår stora entre hade hört ryktas om att tre gringos hade vågat ta sig ut bland Managuas festande ungdomar inom trettio sekunder från vår ankomst.
Vi var the Shit! helt enkelt. Synd bara att ingen vågade bryta barriären och försöka prata med oss. Så vi fick helt enkelt samla ihop nog med mod(=promille) för att bryta språkbarriären själva. Vi valde helt enkelt ut de tre som såg farligast ut och bjöd dem på den universala barriärbrytande drycken tequila. WIN! Vips hade vi fått vänner!
-Donde?
-Suecia.. Så fort folk fattar att man inte är Amerikan blir allt MYCKET lättare..
-Ah! Imbrahimovic!
-SI!
-Ah!
-Fotbul Gusta!
-Ah!
-Chicas gusta!
-Si!
-Ah! hahaha..
Och så vidare, men skit samma det var i alla fall trevligt.
Alla som vi hade träffat under dagen, inklusive vår mycket hettska värd som antingen var orolig för våra liv eller vart han skulle dumpa våra väskor om vi försvann, hade givetvis avrått oss från nattlivet i Managua. Men vi kunde helt enkelt inte klara en kväll till inlåsta på rummet. Och jag måste faktiskt säga att klubben kändes ungefär sex gånger så säker som trottoaren utanför vårt "hostel".
SVINMYCKET vakter, och vad jag skulle gissa på mest överklassungdommar bidrog till att vi faktiskt kände oss säkrare än någon gång tidigare de senaste fyra dagarna.
Och så fort vi skrattat bort ett par tusen felsteg till salsan skrattade fler och fler med oss istället för att ge onda ögat. En kille som faktiskt pratade engelska berättade att många locals är rädda för gringos! Varför fattade jag inte riktigt, men jag hoppas att alla de tusen människorna som efter ett tag vågade sig fram för att dansa lite försiktigt med de fumliga klumpiga svenskarna har en liten bättre gringouppfattning nu.
San Salvadore equal Managua..
Managua!
Enda stället i central-Amerika som är nästan lika fult, värdelöst och farligt som San Salvadore. FAIL!
Alla vi pratar med säger med världens alla olika accenter.
-Va? Stannade ni tre dagar i Managua? Är inte det typ värdelöst, fult och livsfarligt?
-Öh jo.. svarar vi och undrar själva hur det gick till.
Vårt första mission i Managua var att skaffa oss lite av den Nicaraguanska valutan. Cordoba!
På kartan visade det sig bara vara ett par kvarter till närmsta bank. Wunderbart, tänkte vi och tog våra skinande visakort och traskade ut genom ("entren") gallerporten som rostade ner våra kläder var gång vi gick in ut ut genom den. Som tur var mötte vi dock upp med vår värd och han satte genast igång med att näst intill skälla ut oss.
-No cameras! E du loco din dumma jävla viting! Är din största önskan i livet att bli Rån-Bög-mördad eller? Gissar jag att de första han sa till mig va. Så, jag gick in och lämnade kameran. Sen visade han oss på kartan att vi var tvugna att gå runt halva stan för att minimera risken för rånmord.
-Here they kill first, take stuff after. easier.. Då vet vi det.
Som ni ser här på den exakta avbilden av Managuas västra stadskarta, bodde vi aningen bättre här än i San Salvadore. Istället för att bo mitt i Ghettot bodde vi en hel gata ifrån en härlig samling unga gossar uppfödda med knivar istället för armar och med bläck istället för hud. Nästa gång ska jag fråga om jag kan få knäppa en lite pickeluring som minne. Hade vart fint med bildbevis.
3000mord på 10månader.
-HOW did you guys get here??
-We came with bus..
-No bus stop here..
-Oh you mean right here.. We took a taxi to a hotel, and we walked from there..Why?
Jag kunde inte bestämma mig för om mannen såg livrädd ut eller om han bara tyckte vi var hjärndöda gringos.
-Suck.. You have to know this is a beutiful country.. .. but it has cancer... gangsters.. alot..
Han såg ut i fjärran som om han kom ihåg en tid utan vapen och tatuerade pitbulls till ungdommar.
-But isn't safe in the day?
-No! Han svarade innan jag hunnit avsluta.. From central station and up its alright, in the day ofcourse haha.. at night you know..BANG BANG! everywhere here hehe.. But where you are now is east-city. Very bad. All time. You should go back to your hotel. NOW!
Han avlutade med ett galet skelögt psykstirr rakt i ögonen på mig. Jag som först blev glad över att äntligen ha en konversation med en local på ett gemensamt språk hade sedan andra meningen inte vart lika lycklig längre.. FAIL!
Visst hade jag läst på i The Lonley Planets guidebok om farorna i San Salvarode. Gäng, Mara Salvatrucha, ficktjuvar, vanligt med påkörningar, gå ej ut efter skymning och framför allt håll er för allt i välden undan från östra delen av stan.
Men sen tänkte vi inte mycket mer på det och tog för givet att ingen skulle vara dum nog att placera busscentralen med utrikesbussavgångar för backpackers mitt i den mest kriminella delen av stan. Man kan säga såhär; det var tur att vi bokade hotelet i samma byggnad eftesom vi inte ville ta oss hit i mörkret (bussen avgår 04.30). För just nu är vi Öster om Öster.
Alltid kul med lite harmlösa tags på väggen intill hotelentrén:
Vi hade även tagit förgivet att det var säkert att gå ut i dagsljus och hade redan tagit oss en bra bit ifrån hotelet. Kändes sådär att traska hemmåt i skymningen i ett land med 500 000vapen varav 60% är olagliga och som under tio månader för ett par år sedan hade över 3000mord. Inte en enda gringo till så långt ögat nådde och alla, jag menar ALLA gav oss en av två blickar. Antingen "Dumma jävlar ni kommer blir rånade" eller "Dumma jävlar jag ska råna er".
Men det hände aldrig. Antingen för att de alla hade sett mig cagefightas på ESPN eller för att vi var hela fem pers och för mycket problem.
Vakten i porten på hotelet släppte ut en avgrundsdjup suck av lättnad när vi kom tillbaka helskinnade ett par timmar senare än vad han hade velat och förbjöd oss att lämna hotelet igen innan bussen lämnar imorgon bitti. Allstå husarrest i San Salvador. Tur att vi köpte med öl från macken på vägen.
Solen går ner över taken öster om öster i San Salvadore. Det ingallrade taket är vår enda chans till frisk luft just nu.
San Salvador.
Misstänker att det blir till att hålla sig inne efter skymningen med tanke på all grov kriminalitet dock, Ms13, världens största kriminella gäng huserar oturligt nog med sitt högkvarter i samma land som vi befinner oss i nu.
Hoppas vi vaknar med alla tillhörigheter kvar och med bakdelen intakt.
Time will tell.
Ses i Nicaragua
Vi nådde paradiset i Skymningen
Efter att ha pluggat spanska, ollat näsor och ätit alldeles för mycket guacamole (om det är möjligt), lämnade vi San Pedro och Lake Atitlan för lite välbehövlig värme vid kusten. Precis som jag skrev tidigare blev Monterico vårt första stop längs kusten och det hade precis vad vi behövde: En strand, sol och en pool. Där slappade vi en hel dag och överdoserade D-vitamin rakt in genom kroppens porer. Energin kom tillbaka och jag kände mungiporna dra sig upp mot öronen mer och mer ju längre dagen led.
Med undantag för ett par timmars rimmande på pirat-slang vid filmuppladdande, blev vi alla märkbart piggare och gladare av bara lite sol.
Det resulterade också i att vi alla blev rastlösa ganska så fort och därför drog vi efter bara på nätter på El dolfin(rekomenderas) vidare emot El Salvador.
Vi gick igenom Monterico tills vi kom till floden som omsluter "halvön" där vi hoppade på en båt som skulle avgå om:
-Cinco minutas mi amogos!
efter fem minuter hade vi dock inte lämnat kaj och inte efter fyrtiofem heller. Men det gjorde inte så mycket eftersom vår nyvunna aussievän Mick av någon andledning hade fiskelina och krok i väskan. 
Efter ett par rejäla bamsingar som oturligt nog hade en svaghet för friterad kyckling, gick i alla fall äntligen båten. Och efter det Chickenbussen, och en till chickenbuss och en prommenad över gränsen på det och sen en minibus.
Helt plötsligt svängde Manuel minibussen in på en liten grusväg och eftersom det redan hade börjat bli mörkt såg vi inte mycket. Ännu än gång undrade jag om det var dags att en halvtimma senare hitta mig själv naken i djungeln. Icke!
Istället körde han oss till ett hostel som heter Papaya och väl där var detta det första som mötte oss.
El Tunco i El Salvadore är precis vad jag letat efter. Chill, overkligt vackert och det enda som finns att göra är att surfa, surfa surfa, möjligtvis klämma i sig en burrito och sen surf igen.
Dagsrytmen är därefter, dödstyst efter nio och alla vaknar klockan sex. Som handen i hansken för en morgonpigg gosse som en själv.
Synd bara att det tog ungefär tre sekunder och lika många kallsupar att inse att; Ja justeja, Surfing är ju ybersvårt.
Men de ska gå! Ett par tre veckor längs the pacifics kust och sen kommer det carvas dom bara den. WIN!
Naris del Indio..
Naris är ett av de första spanska orden jag lärde mig. Detta tack vare min gode spanskatalande vän Herr Matutte. Han tycker nämligen att min näsa är ett mycket brett exemplar och påpekade detta ofta och gärna genom att kalla mig plattnäsa, brednäsa eller just bara näsa. Eller som det heter på Äspanjål; Naris. Tack HerMatutte.
Naris del indio betyder Indianens näsa och är ett berg som är döpt så eftersom det är precis vad det ser ut som.
En faktum som jag insett under resorna hitills är att så fort man lämnar hemlandet blir berg och religösa platser helt plöttsligt så mycket intressantare. Inte skulle jag få för mig att pröjsa 25Quetsales för att traska in på kastalakyrkan i Kungälv och kolla in Jesus frilla för dagen, och inte heller har jag klättrat eller trekkat mer än ett par kullar hemmavid.
Där jag tog bilen började vi gå och där fngret pekade är toppen! en liten bite..
Likväl är alla inklusive mig själv överförtjusta i kullar, berg och motsvarigheten till Kastalakyrkan så fort vi satt foten på en annan kontinent.
Så eftersom Naris del Indio var berget som tydligen is the shit att bestiga om man huserar i San Pedro drog vi med oss våra två nya favorit-tyskar Andreas och Sabrina och började gå.
Eftersom ze Germanz är precis så bra på att backpacka som vi aldrig kommer att bli, bestämde vi oss för att inte ta med någon guide. Det lyckades faktiskt ganska bra och lagom till att NorrJocke började vakna till och inse att han fortfarande var berusad hade vi nått bergets fot. Jag, hurtig och besserwissig som jag är, hade skippat utekvällen eftersom jag var ybertrött (-You should eat a spoon of concret to harden the fuck up, citat aussie-Mick) småsprang näst intill upp för berget och fick halvägs upp vänta på tyskarna i minst 10 minuter innan vi tillsammans diskuterade om NorrJocke overhuvudtaget fortfarande levde i en kvart till tills han kom stapplande.
-Aldrig.... mer... på.. bakfyllan... berg.. helve... tt.. e..
Tillslut kom vi i alla fall upp och utsikten var magnifik, synd bara att det var molnigt och inte riktigt fastnade på bild.
halva vägen, Yo' mamas där vi bodde, Moi, Jocke Andreas och Sabina, Lake Attitlan
En annan härlig kompis som beslutat sig för bergsbestigfning är herr Sir Väs här. Trevlig kille som traskade över stigen framför oss.
Och just det ja: Plopp! - CLAIM!
Naris del indio is mine!
Del2!
En annan sak jag har tänkt på är titeln. "Nils äventyr" känns inte så passande längre. Blir nog mer "Nils myser runt" i fortsättningen.
Men men.. Det är gött för det!
Enjoy!
Väntar..
Andledningen till scenariot är att jag tro det eller ej, faktiskt har redigerat klart en ny film och nu väntar på att den ska laddas upp. Internet och Monterico rimmar illa och nu när rutan sett ut såhär;
..i närmare fyrtion minuter börjar jag misströsta. Att det dessutom har hunnit bli kolmörkt utanför internetcafét och att jag måste gå hem i en okänd stad med 180guatemalska medel-löner värt i laptop i väskan, känns sådär.
Men men.. Jag ger det en halvtimma till.
Håll tummarna!
Värme och rånare.
-But why cant we go that way? It looks way shorter..
-Mi amigo.. sa bussbokarkillen och såg förskräckt ut.. Muchos muchos dangerus.. Robbery.. Han formade händerna till ett pumhagel (shotgun). BANG BANG! and you naked in the djungel. Robbers!
Jaha, då åker väl vi genom Guatemala city då tänkte vi hela vägen fram till skylten Guatemala City pekade höger och föraren svängde vänster. FAIL!
Hela bussen som hade hört mig fråga om vägen gjorde ett gemensamt öööööh.. och en australiensisk kille som kunde någorlunda spanska frågade busschauffören vad som stod på.
Busschauffören tittade bak emot oss och sa typ; Cabala napadi mapanita muchos muchos gsadfljherfwjhebrflwjbhe.. Han kollade oss alla stint i ögonen och såg sedan tillbaka på vägen.
Han säger att denna vägen är jättefarlig berättade Australiensaren och såg nervös ut.
När asfalten tog slut stannade busschauffören och spanade in mellan buskarna som om han väntade sig att se 25 hungriga rånare ränna ut från den täta vegitationen och betäcka alla turister vilket ögonblick som helst.
"Fan vi kommer verkligen bli rånade" tänktes det samtidigt på fem olika språk i bussen.
Men då kom en polisbilspickup körandes.
-Escorta! utropade busschauffören lyckligt med en nyfunnen livsglädje.
Jag vet inte hur mycket han mutade polisen med för att de skulle föra oss till säkerhet på andra sidan djungeln men jag är honom evigt tacksam.
Och dessutom har vi anlänt till värme! WIN!
Fick en bild från hopptornet vid lake atitlan av en skottsk tjej. Askul vare!
Svinmycke Kajak!
Detta kanske är svårt för er därhemma i isbjörnaland att förstå, men det är fan iskallt här. Rättare sagt är det tio grader ifrån iskallt, och nu kanske det fnyses en hel del landet runt.
-10grader på natten?!?! Va lipar den där bortskämda flintisen för?
Men då tycker jag att ni ska väga in att de flesta boenden i Sverige är utrustade med lyxateraljer som en dörr som räcker hela vägen ner till golvet, eller en vägg som räcker hela vägen upp till taket. Så är inte fallet på hostelsen i Guatemala.
Jag har tre filtar och värmer mig trots det med många och långa svordomsramsor över hur hypotermi inte ingick i dealen när jag bestämde mig för att resa till andra sidan jorden.
San Pedro är en otroligt vacker plats, det går inte att komma ifrån men just nu vill jag bara att spanskakursen ska smälta in och ta slut, inte nödvändigtvis i den ordningen, så att vi kan ta ner oss till stränder, sol och badshorts dagarna i ända.
Under dagstid är det också alldeles för kallt för att vara backpackingäventyr, men det blir i alla fall upp emot arton grader. Idag tittade till och med solen fram så vi passade på att hänga med en gäng från hostelet på kajaktur tvärs över lake Atitlan.
Den här paddeln lämnade Columbus över till kajakuthyrarens förfäder för ett par hundra år sedan..
Jag har ingen aning om hur långt det var med det tog ungefär en och en halv timmas paddlande en väg, och om det är något jag vet så är det hur trött man är i armarna efter det. Målet och moroten som väntade i andra ändan av sjön gjorde det dock värt det! Ett åtta meters hopptorn som nästan fick tankarna att vandra tillbaka till svunna tider i paradiset Vang Vieng.
För er som inte har hd-uplösning på en 50tums skärm vill jag påpeka mitt helskägg, hade sparat i en vecka..
Hur kan det vara så kul att hoppa från höga höjder. Jag har alltid älskat det och kommer alltid göra det. Trots
att jag näst intill hade slushpuppyblod i ådrorna av förfrysningen var jag bara tvungen att hoppa om och om igen. (Låter bara coolt att skriva så, fyra gånger fick räcka i vinterGuatemala BRrrrrrrrrrrrrr!)
Sorry Jocke men måste berätta.. När vi hade kommit halva vägen tillbaka, skrek Norrjocke att det inte var värt det och var riktigt, riiiiiiktigt nära på att hoppa ur Kajaken och simma i sina egna tårar blandade med sjövatten mot botten. Jag påminde om guds godaste guacamole som vi skulle beställa så fort vi kom fram till fast mark igen och då kom han på andra tankar. WIN!
Fick givetvis inga bilder på hopptornet eftersom vi bara filmade, men det kommer på någon av de följande filmerna inom tio år.
Spanska kurs dag 1. Hola!
Då jag för fyra och ett halvt år sedan(?är det så länge sedan?) sprang ner för trapporna på Mimers Hus Gymnasium för sista gången, passande nog för dagen iklädd en ybertajt orange kostym och skrek "Fy fan va jag e glad!" förde jag definitvt inga som helst elektriska strömmar genom hjärnan med budskap om vidare studier.
Snarare tvärt om. Kan nästan tänka mig att det snarares sades en hel del om hur jag hellre ville arbeta mig upp i världen utan studier.
Efter att ha släpat det underbart lätta materialet ek kors och tvärs över gräsmattor runt västkusten i fyra år (mitt jobb är att ta ner träd och forsla bort för dem för som inte visste det) gick jag en regnig dag i oktober pisseblöt, med ryggont i uppförsbacke, i lera och kollade in genom fönstrerna till en högskola.
Det där med att studeravidare kanske inte är så kass ändå.
Jag bestämde mig för att söka in nästa höst och har redan kollat upp lite skolor jag vill gå och som har journalistikprogram. Jag ville nämligen, trotts mina uppenbara dyslektiska tendenser, bli författare.
Få en utbildning, kanske plugga i ett annat land, träffa nya människor, lära sig saker, Shit va kul att LÄRA SIG SAKER!
Klockan 13.26 eller närmare bestämt sex minuter efter att vår första fyratimmars spansklektion var slut..
-Asså det där var de sex längsta timmar i mitt liv!
-Det var bara fyra..
-Du skojar..
-Ska vi verkligen göra detta varje dag?
-Vi kommer inte fatta ett smack.
-Jag trodde vi var på semester..
-Ska vi göra läxor nu eller?
-LÄXOR?!?!
-Ja just de ja, du sov när hon gav mig dem. Men jag fick din med.
-SKA FAN ALDRIG PLUGGA IGEN!
Olá Amigo!
-Olá
-Olá!
-Como eztas?
-Muyo Bien!
-Habla kapabla insipinsi hackimaputo si na de suecia la mapipinos chicas ha? Ha? Den spansktalade mannen eller kvinnan eller barnet eller papegojan i buren på Antiguas marknad (hatar när man blir ägd av en fågel) ser lycklig ut över att äntligen träffat två gringos som pratar flytande spansk…
-Habla Englais?
Från och med de orden är yttrade är all lycka som bortblåst och allt socialt intresse putsväck.
-No.
..och det var det med det.
Så nu har vi efter att till 98,8%bara hängt med engelsktalande turister tröttnat på det och bestämt oss för att ta oss in i den spansktalande världen verbalt. Med penna, papper och pekordbok i högsta hugg.
Fyra timmar spanskakurs varje dag i fem dagar till att börja med och troligtvis fem dagar till senare, och förhoppningsvis på ett varmare ställe.
Om en vecka hoppas vi på att Los gringos hablar i alla fall pocito Espanol!
Kul reklam. Bästa bloggen?
Underbar spot-on motivering! Kul att jag i alla fall "för det mesta" är intressant.
Man tackar, och jag ska försöka jobba på stavningen! Vart har föresten stavfelsnisse som hjälpte mig med det problemet i kommentarsfältet under Asientiden tagit vägen?
Offroad!
Då NorrJockes offroadhoj sladdade ner i diket och han var ungefär tjugofyra och en halv centimeter ifrån att bli överkörd av lastbilen som han försökte köra om fastnade hjärtat i halsgropen på mig som låg på åskådarplats tio meter bakom. FEET FAI...
Men när han fick kontroll på cykeln igen och burnade förbi lastbilen i diket, intog hjärtat åter sin normala position och slog överlyckligt igen, nu var det ju min tur att försöka bränna förbi en 30tons lastbil överfylld med lösa stenar, på en väg som var ungefär 80% av den sammanlagda brädden av en stenfylld lastbil och en crosshoj. Med risken att få möte eller att köra på en hund eller att vägen helt plötsligt skulle ha ett 79cm djupt enmeters hål kändes livet plötsligt verkligt igen. Äntligen lite aktion. WIN!
Dagen började med att vi träffade vår motorcykelguide vid niotiden och körde rakt ut ur Antigua och upp i bergen. Det var fina asfaltsvägar och först var jag lite besviken, jag menar cruisea på asfaltsvägar behöver man varken guide eller offroadhoj för, men eftersom det var helt fantastiska vyer kom jag fort över besvikelsen och njöt av att bara få köra lite mc igen. Och det visade sig att jag skulle få all offroad jag drömde om, guiden Chris hade helt enkelt bara viljat se hur väl vi kunde köra innan han drog ut oss på offroadåkning.
När vi svängde av vägen och som första hinder möttes av löst uppluckrad jord där tvåhundratio procents fokus krävdes för att få framhjulet att inte glida åt alla håll utan framåt efterföljt av riktigt risiga stigar med stora hål överallt som förvandlades till hopp om man laddade tillräckligt med fart, vilket inte tog lång tid innan vi gjorde, sjudade lyckan i varenda por i kroppen.
Svettiga, skitiga och med ett sandtag grus i munnen av allt damm kunde vi inte mer än le då vi stannade för att se ut över dalen från vulkanen vi i alla fall bestigit till hälften.
Vägarna växlade mellan perfekta snirkliga asfaltsvägar som min longboard hade viljat älska länge och ömt med till grusvägar som inte förtjänade namnet väg överhuvudtaget och som oftast var ojämnare än min hy var i åttan. Runt omkring oss passerade vi fina byar, fattiga byar, barn som lekte, hundar som mådde råtta, plantager av allt från kaffe till örter och riktigt, riiiiiiktigt fina vulkanvackra vyer.
Vulkan de Fuego som ligger och puttrar ovanför Antigua får tydligen runt 14 utbrott om dagen, men mycket mer sällan några större farliga och det är mäniskorna som bor precis på kanten av lavahögen ganska, gaaanska så glada för.
Skitiga och lyckliga!
Äntligen lite Xtremesport.. som inte hans skrivas om.. Rumsfest istället!
Fram tills idag.
Vi har nu tagit oss till den någorlunda stora staden Antigua som ligger..
..och för första gången sedan Poc Na På Isla Mujeres skruvat ner lite på tempot. Första två dagarna gick mest ut på att ta igen oss från allt fläng som vart de senaste sju dagarna. Gränser hit och rastafaris dit, bussar här och tempel eller grottor där.
Vi behövde helt enkelt slappa, så det gjorde vi. Stängde in oss på rummet och hängde med vår gode vän Will Ferrel i Oldschool och Anchorman. Riktigt skönt och välbehövligt och eftersom vädret här inte är det bästa, nästan nere på 10C på natten fick vi knappt skuldkänslor alls.
Just nu hänger vi med två ybersköna Australiensiskor, samma som i Tikal(Ni behöver inte vara oroliga flickor, båda är påväg ner till syd-Amerika för att möta upp sina kärrestas) och dag två hade vi tillsammans med dem, ett engelskt par och två sjukt sköna amerikaner(som levt de senaste fem åren på en båt) fest i vårt rum.
Backpackingfest när den är som bäst. Billiga öl och historier från hela världen. Synd bara att man nio av elva gånger inte kommer ihåg ett enda guldkornstips dagen efter slaget.
Hinner inte skriva mer nu så ni får tydligen inte veta vad det blev för extremsportande försen imorgon. Cliffhanger!
Peace!
Semuc Champey, Limestone-spa
Vi gick från att frysa så vi skakade till att svettas med bättre vattentryck än en average-belizedusch. Men det var det värt!
Efter att ha klättrat upp gjorde vi det mest logiska. Ollade utkicksplatsen och klättrade ner igen. Plopp! Claim!
De blå poolerna i bakrunden är limestonepooler. Vatten är glasklart och givetvis skulle det badas och tappas bort kroppsorgan igen.
Världens bästa dusch..
På resor likt denna är en dusch som sprutar mer än ett shotglas vatten i timman en lyx. Man får ofta samla vatten i handen och hälla det över benen för att överhuvudtaget kunna få fukten igenom håret och in till huden. Och ni som träffat mig vet att jag inte direkt är den hårigaste pojken på planeten.
Sen att duschen ofta har sitt eget ekosystem med ett zoo av olika insekter och svampar gör att man ofta önskar att den var större för att man lättare ska kunna undgå att luta en nytvättat axel rakt in i en fint göslad mögelåker mellan kaklet.
Varmvatten är som ni kanske förstår inte ens att tänka på, bit ihop och snabbt in snabbt ut är det som gäller.
Dock inte på Zephyr Hostel i Lanquin.
Den första varma duschen på två veckor var troligen den bästa någonsin. Medräknat varmamackor i badkaret hemma i kingriver. Bra sprutt, varmt vatten och sist men inte minst en helt, heeeeelt allrajt utsikt. WIN!
Klå den duschvyn om ni kan..
Blev lite läskigt på kvällen när man borstade tänderna dock. Kolmörker och ett dropp på 20meter cirka 20 centimeter till vänster om handfatet.
Vattengrotta med stearinljus
Det bästa med att resa är när man helt plötsligt inser att ögonblicket, stunden, just precis nu, är helt fantastikt. Ibland upplever man så mycket nytt och får så många helt främmande intryck på så kort tid att man helt enkelt inte hinner proccesera allt. Men så vips! kommer hjärnan ikapp som vid 10:36 idag.
Wtf! Jag står upp till mina totalt odugliga vårtor på bröstet i kallt vatten. I en kolmörk grotta. Ett par hundra meter från markytan. Enbart iklädd badshorts och ett stearinljus till enda hjälp att navigera. Framför mig har jag ett luciatåg med liknande ljusoch bakom likaså. Det är ungefär 20 cm friluft över huvudet innan lager och åter lager av stalaktiter och gud vet vad tar över. Svårt att se med enbart ett litet ljus till hjälp.
FAN VA COOLT! Hur i hela fridens namn hamnade jag här. SWoooosch och plötsligt som om jag bläddrat igenom ett fotoalbum ser jag de senaste dagarnas fläng och bokningar passera, hjärnan har kommit ikapp och jag njuter.
Har ingen undervattenskamera men fick denna bilden av en kanadensiska som hade med en. Luciatåg i Semuc Champey..
Det är inte varje lördag man klättrar flera hundra meter ner in i moderjord. Dessutom känndes allt riktigt osäkert och gött. Hade detta vart hemma i Svea Rike hade man fått gå en treveckorskurs i grottblabla. Haft på sig minst av allt en hjälm och mest av allt kanske den galna iden med en ficklampa.
I Guatemala NOT! och det är lika med WIN!
Istället får man lita på den femtonåriga pojken som ger en värdefulla tips som till exempel.
..-If you fall here you die. Jaha, då får jag väl försöka låta bli helt enkelt.
Eller..
..-This ladder is old, and the rope youre holding is not good. När man klättrat fyra meter rakt upp i ett vattenfall med stenblock under, på en rostig hemmasvettsad balk till stege och fortfarande har fyra meter kvar till nästa klipphylla. Jaha.. hmm.. vad vill du jag ska göra då?.. Lika bra att fortsätta antar jag.. Ja det gör jag nog då.
UNDERBART! Säger jag.
Guatemala och Tikal, city of voices..
Templen i Tikal, city of voices, var precis som i Chichen Itza en makalös syn. Synd bara att guiden själv var bra mycket mer intresserad av naturlivet. Det blev som en djungeltrip där José tävlade med sig själv i fågel-namedroppning, templen råka bara vara där och näst intill iväge för hans naturtrip.
Fin liten krabat. Tydligen ett vanligt problem att hitta dem i sovsäcken när man trekkar. Mumma!
Här under finns ett exakt likadant tempel som följande;
..kostar bara runt tre miljoner USdollar och tar tre års arbete att få fram och restaurea den lilla pjäsen.
Trappan upp det näst högsta templet. NorrJocke, jag och systrarna Australia, Gina och Sause som vi rest med sen Caye Caulker.
60m över marken och brant som satan. Inte ett räcke så långt ögat kan nå, långt ifrån sverige om man säger så.
Det sjukaste är att Mayaindianderna inte hade en enda häst eller oxe till hjälp. Slavar släpade upp varenda litet sandkorn till tvåtons-block för hand.
Vi fick även lite nya spanska skills under dagen. Bajar, uttalas bachar, betyder ner. Hihiiii
Sånna här träd finns tyvärr inte i Sverige!
Sen vi lämnade Belize har resandet vart intesivt och vi har hunnit med den lilla pitireska mysbyn Flores, Tikal med sina tempel och nu Lanquin med Semuc Champey Med grottklättring. Hinner inte skriva mer nu men det kommer!
Vi ska ta oss tvärs över Guatemala, förhoppningsvis imorgon och då vi hittat en schysst spanskakurs stannar vi där i två veckor. Då ska det redigeras film och tas igen med skrivandet.
Restips! Tådajs läson vil be Packlista.
Men men..
Jag har fått en hel del frågor om vad jag har för packlista och eftersom jag skrev världens seriösaste packlista under alla de där timmarna jag gömde mig på toaletten på jobbet i somras, som jag sedan trodde jag glömt när jag väl skulle packa, men insåg att jag hade på mailen igår lägger jag upp den tillsammans med några tips här nu. Vassego.
Packlista Central Amerika 2010 (För att vara exakt är detta vad jag borde packat inte vad jag packade.)
RESAPOTEK:
Diarremedicin Viktig etta! Bajja vatten då du redan lider av uttorkning i ett varmt klimat suger.
Allergitabletter/antihestamins?
Plåster/compede
Bandage
Antibakteriehandtvätt
Babywipes Asgött att ha som snabbtvätt när man suttit på en transportivo utan fungerande
Värktabletter fläcktar ett par sköna 12 timmar.
Resorb
Solkräm
Aftersun
NESICÄR:
Tandborse
Tandkräm
Deo
Tvål
Rakartiklar
Aftershavekräm
Parfym
Nagelsax
Topps
KLÄDER:
Kalsonger 7par
Strumpor 5par 5par är förmånga om du inte ska trekka ybermycket ala Indiana Jones, Flipflop är
Linnen 4st ofta varma nog och fungerar 90% av tiden.
T-shirts 3st/ kanske skjorta? T-shirt är varmt, skjorta är varmt, linne är varmt. Så lite tyg som möjligt.
Badbyxor 3par
Shorts 2par
Tjocktröja 1st Blir ofta mest nedpackat längst ner i väskan, men på högre latituder blir det
Jacka 1st lätt kallt på kvällarna och ska du trekka eller bestiga saker är det ett måste.
Springskor Springskor är lättare att bära på en kängor, men fungerar helt okej på trekking
och längre prommenader ändå.
VIKTIGT:
Pass/+kopior Ta färgkopior på passet och ha på ett separat ställe. Bra mycket lättare om
Passfoton orginalet blir stulet(=ramlar ur fickan då du druckigt lokal rom i fyra timmar och nu
Försäkringsbevis + kopior tävlar i kullerbyttning med en israel.)
Visakort 2st Klona kortet och ha dem separat ifall ett försvann med passet.
Kodbrickor Passfotton behövde man för visum i många länder i Asien, inte här än då.
100$ Dollar är guld, i alla länder. Sitter du fast är de nyckeln till frihet.
NYTTIGT:
Nål och tråd Skaffade faktiskt ett par fina backpacking points när jag korssömmade min trasiga
Koncentrerat tvättmedel gylf häromdagen. De du Syslöjdsfröken!
Tvättlina
Öronproppar
ÖVRIGT:
Microfiber handuk Is the shit när det gäller packning, luktar dock också ofta the shit av någon
Vattentäta påsar underlig andledning.
Vacuumpåsar?
Kniv
Superliten sovsäck silke
Solglasögon
Ficklampa
Vajerlås Vajerlås finns på natukompaniet och liknande. Kombinationslås för safetyboxar
Hänglås 2st och för ryggsäck används dagligen.
Dagbok och pennor
Adapter till väguttag
iPod + laddare
Kamera + laddare
Dator + laddare Fo al di flashpacker out der!
Tror det var det mesta! Försök hålla nere kilona, jag ligger på runt 13-15kg och det är för mycket.
Redaktionens favorit!
Tackar och bockar=)
Engelsk invasion av Caye Caulker
Igår satt jag på stranden och njöt av livet. Spanade till höger där den röd-grön-gul målade rastafaribaren spelade reggae och langade ut kalla drycker till ett par backpackers, en och annan rasta och några veckoturister.
Såg till vänster där en rastaman på runt tvåhundrafemtioett år höll på att rensa fisk som han fångat från sin kajak.
Kollade längs “storgatan” där folk tog öns slogan -goo sloo.. på fullt allvar där de gled fram emellan stånd med halsband och bänkar med kokosnötter. Jag tittar ut över det turkosa havet igen och ser färjan som tar folk till och från ön i horisonten.
-Vilken dag.. suckar jag för mig själv och smuttar lite till på fruitjuicen.
När färjan är ett par tre hundra meter från land hör jag någonting ifrån den och ser dit igen. Den är överfull. Och det skrålas, sjungs, skriks och väsnas nått fruktansvärt från folket ombord.
-Wtf? Tänker jag tyst och ser att den gamle fiskrensande mannen tänker precis likadant.
Desto närmare båten kommer land, desto mer skrålas det och fler av Caye Caulkers två hjärtslag i minuten-människor ser upp från sina göromål.
Båten lägger till på bryggan och i samma stund som den första fendern får sig en squeez väller det av en vitsvart sörja av människor. Ungefär som i en skräckfilm då det bara kommer mer och mer spindlar, som en enda stor smutsig äcklig organism av ondska. Piren är smittad och innan någon ens hinner uttala orden karantän har sörjan nått ön.
Den bestod dock inte av spindlar. Den bestod av rakade snorpackade artonåriga brittiska(därav vit..) militärer med tatueringar som löd “KILLAH” eller “PITTBULL”(och svart).
Alla de unga männen hade vart på djungle training camp i fyra veckor och hade oturligt nog lyckats få 24h permission innan de skulle hem och strida lite mer eller vad nu militärer gör. Stackars Caye Caulker och dess goo sloo filosofi blev jämnat med marken och jag och den gamle fiskarna suckade i mun på varandra.
I den sekunden förstod jag precis hur Mayafolket måste ha känt där de stod på någon klippa och såg ner på sin en gång så vackra strand, nu överfull av svettiga spanska erövrare med total brist på förstående för något som liknar kultur, traditioner, artighet, uppförande eller till och med liv.
Man kan säga att det är enbart tack vare Chris och Kalle, två londonkillar (riktiga sköningar som NorrJocke uttrycker det) som vi hängt med på ön som jag har kvar någon respekt för det där folket. Det första Chris sa när jag kom tillbaka till hostelet var - Im sorry in advance for my countrymen, they are terrible.
Istället för en andra underbar danskväll på “I and I pub” och “seaside” förvandlades dag två på Caye Calker till en kväll då vi sex killar på hostelet näst intill fick slänga bort dräggfulla överkåta flintskallar från våra vänner som för dagen var mycket olyckligt lottade att de hade fötts med kisslangen inbyggd. Rastafarierna bara skakade på huvudet och jag undrade hur snabba de “lätt” dimmiga securityvakterna skulle vara på att lösa upp en bråk mellan sextiosju brittiska drägg två svenskar och två normala britter. Inte snabba nog tänkte jag och fick medhåll från de andra. De som kom för att kolla in ladies night på Seaside fick sig nog en chock då den sista tjejen lämnade baren exakt samtidigt som militärernas sista motivering att inte supa sig själva under bordet.
Vi i familjen Yuma’s hostel avslutade kvällen på hostelet som var supervaccinerat med högt staket emot brittisk militärsörja.
Goo Sloo!
-Goo sloo!
-Goo sloo broodha.. Är överlägset den mest använda meningen på Caye Caulker. Öns befolkning är precis som hela Belize mycket mångkulturell. Latinos, afrikaner, maya och Chineser. Alla talar dock likadant. Jaimacaaaan Man!
-Goo sloo.. är öns slogan och den följer alla till punkt och pricka. Känns som om hela ön tillsammans varje morgon går upp och äter en gemensam Special-Brownie. gammal som ung. Eller som igår när vi skulle på båtutflyckt.
-Wär issa da kapatain?
-He be here inna minit, he had to go and smoak some weed..
Sen vände han sig om och insåg att han stod framför 20personer som precis stigit ombord på tidigare nämnda kaptens båt.
-Ya'll didnt heer dat..
Märktes inte på kapten dock, han hade nog vart med förr.
Taxi-buss-gå-buss-taxi-båt
Vi rör på oss, vi svettas och vi får träsmak i våra stjärtar. Flashpackandet har börjat på rikigt. Vet inte hur många mil vi avvärkat idag, troligtvis inte många, men vi var i alla fall näst intill på färd från klockan 08:00 till 19:00. Tulum, Mexiko till Caye(=ö) Caulker, Belize.
Jag är nu helt klar med boken "hundraåringen" som jag ger en stark 4,1a. I den lärde mig Allan Karlsson att allt är som det är och att allt näst intill alltid blir som det blir. Det måste man vara hundra år för att klura ut så jag litar på honom.
Cabañasen i Tulum runt 06:30 imorse
Som till exempel;
NorrJocke hade ställt klockan på väckning klockan sju eftersom vi hade tagit reda på att det gick en Colectivo(minibuss) in till Tulum klockan nio. Det han inte visste var dock att vi sedan vi anlänt till Mexiko hade levt med klockan ställd en timma fel. Så vi gick helt enkelt upp klockan sex, undrade varför inte colectivon kom klockan åtta, tog en taxi istället och han därmed med bussen till Chetumal vid halv nio WIN! Där vi i sin tur sprang på ett äldre amerikanskt par som berättade att bussen till Belize avgick om inte mindre än fyrtiofem minuter. WIN igen! tänkte vi och hoppade på nästa buss.
Den lille halvmaja-Busschauffören byttes ut mot en något större och mycket mer aggressiv Rasta-Busschaufför, ADO-bussen(Mexikos vanligaste bussbolag) byttes ut emot en gammal ommålad Amerikansk skolbuss och samtidigt som ännu en stämpel aplicerades i passet byttes även Mexiko ut emot Belize.
Som bonus fick vi dock Emerald, världens kanske sötaste och mest nyfikna busskompis.
-Va e det där för blond och blek jätte?
Eftersom allt näst intill alltid blir som det blir kom vi till Belize city som huvudstaden i Belize heter ungefär cirka exakt tretton minuter och tjugosex sekunder innan båten som visade sig ligga ungefär cirka exakt tretton minuter och tjugotvå sekunder från busshållplatsen.
Vi anlände visserligen emot regeln till Caye Caulker i mörker, men kändes oss mycket nöjda med att vi lyckats ta oss hela vägen på en enda dag, då vi i planeringen räknat med minst två. Har ingen aning om hur stället ser ut och väntar spänt på morgondagen.
Soon to be profilepic, Tulum..
