Nils reseblogg

Det känns alltid lite konstigt att befinna sig i ett land med värme och palmer som inte är ett u-land. Jag vill inte ge U-länderna mer skit. Vi, västvärldens människor har gett dem mer än nog. Men oj va gött det är att se en palm och sen ändå kunna gå in i affären alldeles intill och köpa en bit vattenmelon utan att behöva pruta. Vattenmelonen må kosta guld och fyra ädelstenar, men mitt blyga svenska jag är ändå så sjukt trött på att det ska vara ett prutprojekt varje gång man vill inmundiga lite C-vitamin att det är värt det.

Australien kan jag inte riktigt uttala mig om än, men Guldkusten är sjukt vackert. Och förutom när jag umgås med min paranoia och alla skumma king-hitters (en king-hit är en oprovocerad smäll) på vägen hem från krogen, njuter jag mer eller mindre hela tiden.

Siggurd, Silje, Naman, Patrik och jag själv.. Carlo som jag stulit bilderna från är fotograf.

Skola, läsande och en massa skrivande utanför bloggandet, gör att det lätt blir så att jag hoppar i havet och paddlar lite på surfbrädan, eller åker vattenrutschbana ner i poolen, eller spelar fotboll, etc etc, istället för att skriva någonting här när jag väl får tid över. Att vi inte har internet och jag kan ha haft min längsta tid utan uppkoppling sedan adsl kom ut på marknaden denna helg (hela fem dagar) hjälper inte heller till.


Visserligen inga enorma vågor direkt, men med en go gäng och varmt väder är det rätt gött i vattnet ändå..

Men för att jag, även om jag vanligtvis inte vill erkänna det för mig själv, alltid får lite skuldkänslor när jag inte skrivit någonting här på länge, tänkte jag att ni får väl ta del av min första novell då istället.

När man skriver en kort historia eller en novell, ska man enligt min tutor Stuart, hålla sig till vissa regler. Få karaktärer, enkel historia/handling, försök få fram ett budkap, osv.
Uppgiften den här gången var att bryta mot så många regler som möjligt och skriva en riktigt dålig novell.

Detta är mitt försök:

Friday on bus 709

Edward is the man with the mustache and blue bus driver jacket with matching blue bus driver hat. Sylvia is the elderly lady with a cat box. Peter is the one holding his little sister Mary’s hand in one hand and superman in the other, not letting go of either until they meet papa at the last stop just as he promised Mama. Jenny has blond long hair and what people had told her so many times, the most beautiful blue eyes. She also had a dress that matches them. Julia, Jenny’s friend from forever, is also wearing a dress that matches her eyes, even though no one ever had said anything complementing about their green-grey color.

All these people had, except for the brother and sister, Sylvia and her cat, and the girls in their pretty dresses, never met or talked to each other. Without knowing some of them had been on the same bus before, but never all of them at the same time like right now. Bus 709 always went straight from the suburbs south of town through the city centre and all the way up to the northern more upper class suburbs. On the way passing the mall with the ice cream machine that Peter knew could make green pair flavored ice cream. Superman’s favorite.
All these people plus a couple more was now sitting on the grey and blue bus as it drove out of the first suburb and speeded up to about fifty before it had to break again for another bus stop. One of the people who were riding the bus to short to get a presentation jumped off and walked out into the late autumn’s dark afternoon.
Peter and Superman had always thought it looked a little bit scary, looking from the inside of the well lit bus into the gardens and later on the trip, streets of the city covered in darkness. Of course in the summer it wasn’t even close to dark five a clock when mom sent them across the city every other weekend so that their papa could pick them up from the bus station after work.
Julia who never, it didn’t matter if she started four hours before departure, felt like she was done and happy with her makeup, used the bus windows and the black background as a mirror. Constantly checking so that her mascara hadn’t smeared out, it hadn’t. And that her hair was still curved around her shoulders with the same amount of locks on both sides, it was. Still she again fiddled a little with them and even though she knew it was a bigger chance of actually ruining it than fixing what was already perfect or at least as good as it would ever be, scratching the skin underneath her eye to make sure no mascara was where it shouldn’t be.

Jenny had looked in the mirror once and even though she never had spend more than ten minutes getting ready for a party, including picking a dress and sometimes while eating if there was a lack of time between her afternoon run and the time the bus left, she was very happy with what she saw.
To school she hardly even wore makeup, something that was up for discussion more than on one occasion with the behind the back talking girls in the smokers corner. Julia was, even though she would never admit it, just jealous. Not as much of the fact that Jenny still was the most beautiful girl in school even without, but more the courage it tock to be the only girl of about 5000 who just didn’t care about the smokers corners judgment.

The bus stopped again and three guys who obviously already had taken the fact that is was Friday seriously while ordering way more than the one beer that gave all after workers at Paddy’s Bar free taco-buffet. The first guy who was a bit taller than the other two paid Edward the bus driver and wondered at the same time how long it would take before he could grow an as impressive mustache. By the few blond hairs that appeared last time he forgot to shave, many, many years still.
While still thinking about mustaches he turned around and for the first time he had a lock at all the people sitting on the bus.
Sylvia’s cat was staring back at the boy through the wires in his cage door. And Sylvia, its owner looked scared at his two friends that while paying was laughing loudly at a joke that probably wouldn’t be as funny in daylight.
While the boys took their seats they checked out the two girls in the back and decided right away that whichever bar they were going to, they were going too. And maybe, maybe the first boy thought for himself, I might get company home even though I don’t have a mustache.

The bus speeded up again, and then as soon as it hit top speed, slowed down again for another stop. Sylvia took her cat box and walked of while Mary waved goodbye to the little grey furry ball in the cage as it passed her seat in its little cage home.
The next stop was the city center with all the pubs, clubs and in the daytime stores with clothes, superman-dolls and whatever else people could need. Jenny and Julia walked of the bus with their beautiful dresses twirling around their legs with the three boys following close behind two of them still laughing at each other while the third taller one tried to catch up to Jenny’s blue dress who he was just as impressed off as little Mary was. The doors closed behind the youngsters while Mary thought that she was going to ask dad for a just as blue and beautiful dress later tonight.

En härlig sötsurblandning av två delar Stockholms innerstad, två delar pizzeria/besinmack någonstans i Dalsland och en kvarting Polsk eller möjligtvis Litauisk källar-svartklubb. Så ser halva min bild av Surfers Paradise ut efter en månad på plats.

Stockholms innerstad på så vis att nattklubbarna ligger på krypavstånd ifrån varandra och på sättet de helt tar avstånd från att avspegla antalet besökare för kvällen i längden på kön utanför. Men även hur, och nu hoppas jag att stockholmare som inte håller med argumenterar för det i kommentarfältet, alla här är helt överens om att de är lite bättre, lite snyggare och lite coolare än resten av landet.

En annan sak de verkar vara helt och hållet överens om här, precis som de är i Dalsland, är att stora svarta tribaltatueringar egentligen inte alls är så fula som resten av världen tycker, de är istället det coolaste en ung man kan ha på överarmen och helst gärna halvvägs upp på halsen.
En given accessoar till dessa stora svarta spetsiga kluddklumpar är utan undantag en riktigt ”coolt” stylad pick-up av märket Holden. Det kan inte vara något annat än en äkta Dalslands-epa som ligger inne med inspirationen till alla dessa supersänkta, tribalsolskyddutrustade bilar, som dessutom verkar vara helt omöjliga att starta utan en minst trettio meter lång burnout.

Hittade inga bra bilder på Holden pick-ups så som de ser ut här i Surfers, men ni får föreställa er lite flames och wonderbaums.


Den polsk/Litauiska svartklubbstouchen står kvinnorna i byn för. Man kan tolka det som man vill men det är i vilket fall inte synonymt med klass och finess. Det ligger däremot en positiv antoning i det på så sätt att jag föreställer mig att östeuropeiska kvinnor äter bra mycket mindre mackedonken än kvinnorna i västvärlden. Många av tjejerna här verkar vara mer än kära i att träna, en kärlek som klås endast av deras kärlek till att leva vardagslivet i heta träningskläder, och på broccoli och fullkornspasta.
Men sen kommer helgen..
Då har de tydligen fått för sig att de deltar i en Pimps n’ Hoe’s tävling där slampigaste utstyrseln vinner. Jag är, och det kan mina vänner intyga, mer eller mindre helt ointresserad av modé, men mit expertutlåtande är i vilket fall att alla dessa tjejer hade vart bra mycket mer attraktiva om de bara stannade i sina tighta yogabyxor istället för att hoppa på red light district modet.

Jag vill inte påstå att jag mer än möjligtvis någon enstaka kväll, kanske två, i veckan lever i den del av Surfers som jag precis beskrivit. Andra halvan kommer med mer snart..

Allt förutom meningen: "allt är relativt" är relativt lärde vi oss på filosofilektionerna i höstas medan vi inte förstod någonting utan som Per Bauhn uttryckte det mer var; "förvirrade på en högre nivå".
Det jag vill komma till är att jag är stolt över hur mycket jag har pluggat på sistone, men också till att det i jämförelse med min kära sambo Sandra åstadkommer fortfarande är ingenting.

Jag brukar ställa klockan på kvart över tidigt. Jag har märkt att det jag inte får gjort eller i alla fall inte hinner börja på innan lunch med största sannolikhet aldrig blir gjort. Men om jag hade räknat med att få känna mig lite duktig över att plugga i ottan kommer alltid Sandra och visar hur relativt duktig jag inte är.

-Gomorgon! säger hon och ler, när hon två minuter över nio kommer hem från ett gympass. -Jag var uppe tidigt imorse och gjorde en hemuppgift men efter två timmar blev det för mycket så jag körde en sväng på gymmet för att få ordning på tankarna.

Din jävel.. tänker jag och känner mig värdelös med jag svarar precis som vanligt.. -aah ok, nästa gång hänger jag med. Inte.

Att hennes studier också känns mer riktiga än mina då de består av tjocka buntar med viktiga siffror istället för böcker och prinsar och prinsessor gör att jag förlorar ännu lite mer av den där fina känslan av att jag faktiskt gör någonting vettigt med min söndagsmorgon, när jag egentligen bara läser böcker.

Strunt samma.

Än så länge har jag plöjt ”A Man Melting” av Craig Cliff, sträckläst ”The Vanishing Act” av Mette Jakobsen, halvintresserat studerat texter av Alice Pung och Peter Skrzynecki och riktigt ointresserat funderat över hur flummiga och egentligen intetsägande David Malouf’s dikter är för mig. Parallellt med alla dessa författare har jag rakt emot vad de mänskliga rättigheterna står för, utsatts för ren och skär tortyr av Saddam Husseins lärjunge Emily Bronte’s bok ”Wuthering Heights”, eller som den heter på svenska: ”Svindlande höjder”. Men mer om den strax.

”A Man Melting” är en novellsamling med kortare berättelser på temat evolution och meningen med livet. Det gör att om man bara läser baksidan känns den tyngre än vad den egentligen är. För om evolution och meningen med livet i vanliga fall betyder tegelstensböcker så har denna med sina korta ofta humoristiska berättelser mer känslan av toalettlektyr. Ett par av dem är till och med så korta att de hinns med på ett metrosexuellt ”sitta ner och kissa”-besök. Författaren som är från Nya Zeeland har i flera år rest omkring i världen samtidigt som han arbetat med sina noveller och det gör att jag många gånger känner igen de situationer eller platser han beskriver.

Jag ger boken en 6.2/10 därför att den var lätt och underhållande, men inte mer eftersom den egentligen inte lämnade mig med någonting när den väl var slut.

”The Vanishing Act” fick mig faktiskt att njuta till fullo av mitt studerande. Hade aldrig om det inte var för skolan plockat upp en bok om en liten flicka på en ö bebodd av sammanlagt inklusive henne själv fyra personer, en hund, ett par kaniner och ett minne av en bortkommen mamma. Men med det litet tragiska spåret bestående av den saknade mamman tillsammans med flickans egenutformade filosofier i pappa filosofens fotspår och ett barns tankar om livet, döden, kärleken och världen är det en mysig bok. Kan även vara för att jag samtidigt hade börjat på Wuthering Heights.

6.8 får den på grund av mysfaktorn och därför att jag lyckades läsa ut den på ett dygn.

Dikterna och texterna var mer eller mindre bara skit eller intetsägande så dem glömde jag, för att använda ett ord som återkommer mer än ofta här, DIRRR!

”Wuthering Heighs” som enligt min professor i kursen Great Books B är en av världens bästa böcker, kan vara lite av värdens sämsta bok enligt mig. Nej nu tar jag kanske i. Språket är trollbindande, säger de som förstår det. Jag själv som trodde att jag lärt mig engelska skrev sida upp och sida ner med ord för att slå upp vid senare tillfälle innan jag gav upp eftersom jag lika gärna kunde ha köpt mig ett svenskt exemplar av boken istället, då varannan rad mer eller mindre var grekiska för mig. Eller mer exakt skotska. Exempel från översta raderna på sida 104: ”We’s hae a Crahnr’s ’quest anah, at ahr folks. One on ’em’s a’most getten his finger cut off wi’hauding t’other froo’ sticking hisseln loike a cawlf.” Ja ni förstår, eller snarare jag hoppas ni förstår att jag inte förstår. Storverk eller great book spelar ingen roll. Den får 2/10 för att det dels tog 2/3 av boken innan jag förstod vad den handlade om och dels för att den bara var rörig och allmänt tråkig. Tog två veckor av plågsamt läsande.

Nu blir det till att börja med ”Madame Bovary”. Som ska vara klar på onsdag och sen skriva på mina egna dikter som även de är till på onsdag och sen en novell som enligt uppgiften ska vara ”1000 word long and as bad as possible” och inlämnad imorgon. När fan ska jag hinna surfa egentligen?

..alla noll?

I lördags blev det lite av spontan inflyttningsfest här på the Regent. Vi bestämde oss för att bjuda alla våra Australiensiska vänner och insåg ungefär lika fort att de var icke-existerande. Vi fick ihop oss svenskar, en gäng (ja, på mitt språk heter det ”en gäng”) norrmän (det är mer norrmän här än det är kalorier i en snickers), två danskor, en och en halv mexikanare, en equadorian, en tysk, en argentinare och sen lite blod från England och Bosnien. Men inte en enda Australiensare. Finns det ens några i detta landet?



Det vi kan skylla på än så länge är att de flesta vänner vi har samlat på oss är ifrån de aktiviteter som skolan har ordnat för utbytesstudenter och där har det inte vart mer än möjligtvis bartendrar från down under. Vet inte hur länge vi kan skylla på det dock så nu får det blir Kalmar all over igen – Ut och ragga kompisar. Ni vet säkert alla hur svårt det är att fråga det andra könet efter ett nummer på krogen, snäppet värre är det att börja prata med en local i skolan, som förövrigt redan tycker vi skandinaver har en aningen bögig aura enligt mina Australiensiska vänner hemma i Sverige, och innan man tappar bort honom be efter ett nummer så ”-vi kan hitta på nått i helgen”. FAIL! redan där så att säga. Men likväl ska jag jobba på det. Kommer uppdatering om hur det går så snart jag gjort framsteg.

Ett roligt återseende på festen var Jesper som kanske någon av er som har vart med här sedan begynnelsen kommer ihåg. Första månaden på första resan, precis efter jag och Martin blivit lurade av en viss minigris, hamnade vi på en dykkurs på Koh Tao i Thailand. Där träffade vi Jesper, hans dåvarande flickvän Anette och Mowgli som jag senare kom att stjäla från Jesper och resa genom Laos och Vietnam med.
Jesper verkade helt ha kommit över min stöld och ganska snart vågade jag till och med ge honom en kram utan att kolla hans händer efter en kniv. Om jag inte minns fel har vi setts en gång på de fyra år som gått sedan Koh Tao, men i vilket fall kändes det som att återse en gammal god vän. Det känns verkligen lite tråkigt att hans år här är över nu i slutet av augusti, när mitt halvår  precis börjat.

Jesper som jag träffade för första gången på Koh Tao för fyra år sedan..

Slänger in en bild på solnedgången från vårt vardagsrum också, bara för att jag kan..

Efter att ha kämpat en stund på brädan för att ta mig utanför brytet (där vågorna reser sig) satt jag på min bräda och började på allvar njuta av solen, vyn över staden och de få och små vågorna som det likt jag söndagströtta stilla havet pumpade fram. Nu mår jag tänkte jag och dök under vattnet för att vakna till på riktigt innan det var dags att börja kämpa efter lite vågor att stå på.

Precis när jag sticker upp huvudet är jag på toppen av en våg och ser med salt i ögonen en fena som simmar mot mig runt en 100m ifrån mig..
”en fena..? hmm”
- VAFAN! EN FENA HAJHAJAHAJAHAJAHAJAHAJHAJHSJAHJHSAJHSKJHSAAAAAAAAAAAH!
Jag mer eller mindre sliter ut ögonen ur sina hålor för att skölja bort saltet så jag kan se efter så jag inte ser i syne samtidigt som alla hajenfilmer, hajrapporter på nyheterna och mitt liv rullar på högvarv på den inre videon i mitt huvud.


Haj..

Jag tittar igen och jag hade fel. Inte som tur var dock för det var inte en fena utan två. Och de är dessutom inte mer än 50-60meter ifrån mig.
”Skit. Jag kommer dö.” tänker jag och alla sinnen känns som om de varvar upp till dubbel effekt. På en tusendels sekund hinner jag känna hur vattnet skvalpar mot mitt bröst där jag ligger på brädan och hur det smeker mina fötter som troligtvis just är för två hajar vad ett kycklinglår är för mig en tisdag vid tre när första chansen för dagen till att äta dyker upp. Solen känns ännu intensivare och jag kan känna hur strålarna träffar mitt ansikte och baksidan av mina armar. Jag hör bruset från havet och vågorna där de slår, men plötsligt överrustar det inte sorlet från staden 100m in. Kan jag till och med höra vad det äldre paret som går på stranden pratar om. Är jag redan död?

Men sen kör även musklerna igång. Jag paddlar för OS-guld på väg in till stranden och hade utan tvivel slagit fyrmannarodd-lagen med hästlängder. Men samtidigt hinner jag även fundera igen över vad jag egentligen såg.

”Två fenor.. Och de gick upp och ner hela tiden.. Två rundade fenor.. ”

-DELFINER! Det måste ha varit delfiner! Hajar simmar ju ensamma, och de har spetsiga fenor! Lyckan över att mina lemmar än en gång har återtagit formen av armar och ben istället för grillade kycklinglår slår över mig som en våg av varm lycka. Jag har nu redan tagit mig så pass långt in att jag kan hoppa av brädan som jag bodysurfat/paddlat som en galning in på, och ställa mig upp. Jag spanar utåt igen och ser än en gång fenorna fast nu är de på väg utåt och bort igen. De är runda och fina och har nu förvandlats från ryggar på mina bödlar till ännu ett tecken på att livet är lite för gött.


Delfiner.. Inte jättestor skillnad. Blir nästan lite rädd att jag hade rätt till en början nu igen när jag hittade dessa bilderna på google.

Jag sätter mig ner på stranden brevid Naman och Carlo, som båda redan har suttit där en stund, och berättar om min nära-dödenupplevelse. Resten av söndagen gick till att jobba på brännan, pärsen av en fake-hajattack var nog mycket surfupplevelse för en dag.

(Ber om ursäkt för extremt låg humor.)

För att ändå klaga lite så måste jag säga att mitt schema på tisdagar är riktigt segt. Definitivt värt eftersom jag har två lediga dagar istället men ändå.



Hemma lyssnar jag som bäst när jag sitter stilla och tecknar samtidigt som läraren talar. Då stannar tankarna i klassrummet och funderar inte alls på hur bra jag egentligen hade kunnat klättra om jag hade tummar på fötterna. (Vid pappersbrist har jag kommit fram till att fasaden på andra sidan gatan från Nisbetskaskolan i Kalmar troligtvis inte skulle vara något problem alls.)

Här där de talar engelska, snabb engelska, är det inte möjligt att göra annat än att använda alla sinnen som står tillbuds om man vill ha en chans att hänga med. Jag mer eller mindre lyssnar och läppläser samtidigt som jag likt en fladdermus skannar rummet med mitt sjätte sinne för att hela tiden ha full koll på allt som kan störa min koncentration. Det sista sinnet är visserligen ofrivilliga koncentrationssvårigheter, men ändå.

En dag full med lektioner och dessutom utan rast för att fylla på energiförråden, tär och då slänger de minsann in test på sista lektionen bara för att jävlas.
Inte ett test som i ett papper med frågor, eller som en inlämning nej. Ett koncentrationstest i form av en genomgång av dagen aktuella författare. Today we are going to talk about the Asian-Australian writer.. wait for it..

Alice PUNG!

Jag och Christian Bieber som vid det här laget är utsvultna, fullmatade med information, och fnissigare än två småflickor från andra klass med fickorna fulla av kärleksbrev och luktsuddigum känner att detta kan vara en uppgift vi inte kommer att klara av.

Frågor som: -Does Alice Pung’s background influence the text in anyway.. (Jag vet precis vad hon menar med Alice Pungs bakgrund.) Eller: Alice Pung studies on the University of Sydney (..medan hon själv jobbar med dagskift på en korvmoj) blev nästan för mycket och det var med nöd och näppe de två små gossarna med riktigt trött humor klarade sig igenom sista timman.

Några av er har efterfrågat boktips/recentioner bland/av de böckerna jag läst än så länge. Ska bara läsa lite mer av Alice Pung, sen kommer en lista på det jag tagit mig igenom än så länge.