Äntligen lite extremsport!
Med en nyvunnen Salmonellafight i magen vaknade jag upp tidigt dagen då vi skulle och klättra och tittade ut genom vårt så kallade fönster. Några brädbitar man skjuter åt sidan. Perfekt dag för att för första gången testa bergsklättring.
Vår fina bungalow Ton Sai Beach. Riktig ´the beach´ känsla..
Måste erkänna att jag allt var lite nervös. Klättrar ju i träd på heltid hemma så jag hade naturligtvis lite att bevisa, både för mig själv och för Lindsay.
Vår intruktör hette Pon och han var skitschysst. Inte jättebra på engelska men han kunde allt som behövdes för att utan problem lära oss några grundtips, hur man säkrade någon och några regler som man måste kunna när man klättrar.
Min favorit regel är;
-It has to work the first time cuz otherwise there is no seccond time..
Instruktörer är alltid så duktiga på att få en att känna sig avslappnad..
Pon visar Yvonne ifrån Tyskland hur man säkrar.
Bergsklättringsväggar i indelade i en svårighetskala 5a,5b,5c,6a,6b och så vidare, och vi började lätt med några 5a-b väggar. Det var inte särskilt svårt men ändå riktigt kul eftersom, om det är lätt är det bara att försöka klättra snabbare och då blir det en utmaning ändå.
Den tillsägelse jag fick flest gånger var faktiskt att jag klättrade för fort.
-Detta är en lugn sport, man måste slappna av och känna efter innan man förflyttar sig.. Ropade Pon där han stod 15m upp på en liten stenflisa inte större än en tumnagel.
Han frågade oss även i vilken form vi var och vi var alla i gruppen tvugna att erkänna att backpackinglivet inte är det bästa sättet att bygga muskler på. Med andra ord, man blir inte stark av att lyfta ölflaskor från bordet till munnen.
-Då tar vi det lite lungt nu på förmiddagen så att ni fortfarande har krafter kvar till eftermiddagen..
-Bra ide.. Vi höll alla med.
5 Sekunder senare hör jag min egen röst..
-So can I try that one?
Jag var givetvis tvungen att testa den svåraste på det stället vi var och JA! Jag klarade den. Det var en 6b vägg. Säkert inget speciellt för dem av er som har klättrat förut, men det var med all kraft jag kunde framana som jag med nöd och näppe tog mig upp för denna lodräta glasskiva till klättervägg.
På eftermiddagen tog vi oss till en annan vägg där det fanns ett större utbud av svårighetsgrader. Man kunde även klättra mycket högre och några av dem var nära på trettio meter om man nådde toppen.
Sista väggen jag försökte mig på var en lätt 5b. Det gick bara inte. Alla mina muskler bara skakade av en heldags klättring. Var helt slut i underarmarna och i triceps. Ser fram emot att ha träningsvärk ett tag framöver!
Rå kyckling Vs. Jack Daniels FITALITY!
-Never.. Fräste kycklingen tillbaka och sände iväg en svärm med brinnande salmonellabakterier emot Jack. You will have to kill me before I Surrender! Mooahahahaha! Kycklingen skrattade sitt ondaste skratt och skickade iväg ännu en svärm bakterier.
Jack hoppade åt sidan och salmonellabakterierna missade hans kropp med än en millimeter.
-Your are good.. ..My evil enemy.. pustade Jack Daniels. But Im on the good side! And good ALWAYS WIN! Han kastade en molotowwhiskeyflaska emot den råa kycklingen.. HAHA!
Men med rekordsnabba reflexer lyckades den råa kycklingen fånga molotowen innan den krachade i magsäcken och kasta tillbaka den på vår gode Jack.
Helt överumplad av den råa kycklingens comeback han Jack Daniels inte reagera och blev träffad rakt i pungen av molotowen. Hans skrev började genast brinna och medan han sakta segnade ner till marken kved han;
-oaaah.. flämt.. hur kunde du.. pust.. flås.. veta vart min akilleshäl var? Hans ögon stängdes och han föll i koma.
-MooooaAaaAhahahaha! Im the winner! Den råa kycklingen skrattade sitt elaka självsäkra skratt.. Nu ska jag fylla hela gossens magsäck med den värsta Salmonella människan någonsin har hört talas om.
Men då!
TA TATA TATATATA! TA TATA TATATA!!
Plöttsligt hördes en öronbedövade riddarmusik.. Och hästhovar.. Närmare och närmare!
Det var de 100 antibiotikariddarna som kom ridande i sina glänsande rustningar.
Dom slaktade alla Salmonellabakterierna fortare än en bäbis äter en fimp och det dröjde inte många sekunder innan dom hade den råa kycklingen intryck mot väggen i ändtarmen av gossens mage.
-NU LÄMNAR DU DETTA TARMSYSTEM OCH KOMMER ALDRIG TILLBAKA! Sa den ledande antiboitikariddaren och pekade emot brunögat bakom den råa kycklingen, samtidigt som hans vapenbröder hjälpte Jack Daniels upp på benen igen.
Hej då elaka salmonellakyckling!
Det är i alla fall så jag tror att det gick till när jag undslapp Salmonella med en hårsmån. Och i förväg.. Ja, jag fyller snart 22 och skrattar forfarande om någon säger ordet brunöga.. thihi
Den som väntar på något gott..
Så när vi äntligen hade tagit oss över den snöklädda toppen på Mount Everest och ner för andra sidan hittade vi faktiskt en riktigt mysig liten vik.
Alla här är klättrare så när vi hade hittat en bungalow att flytta in i gick vi genast och bokade en klättringskurs för att inte vara sämre än de hurtiga tyskarna.
Nöjda och glada bestämde vi oss för att käka lite medan solen gick ner och doppade sig i horisonten.
MMmmMm Paeneng curry med chicken.. Det vattnade sig i munnen på den unge svensken.
Inte många sekunder senare var talriken så gott som tom och bara en liten bit kyckling låg kvar där och väntade på att joina sina kompisar i gossens magsäck.
Då kollade jag lite nogrannare på den. Den var mer rå än stekt. Rå kyckling är INTE BRA! Rå kyckling på en ö där det knappt finns toapapper och än mindre en doktor ÄR INTE BRA ALLS!
Först reagerade jag inte alls. Visade bara Lindsay. Kolla här haha, min kyckling e fan rå.. haha.
Hennes reaktion fick mig dock på seriösare tankar ganska fort.
-Jesus you are going to get Salmonela! Go to the toilet and throw up!
-But..
-NOW!
-But..
-NOOOW!
Hon gav mig en blick och jag insåg genast att Salmonella inte kunde vara någon efterätt.
Så jag gjorde mitt bästa för att spy. Gick inget vidare. Jag har typ inga spyreflexer tror jag, för jag hade halva armen ner i halsen och det kom ändå inget.
Så vi gick för att leta efter ett pharmacy för att köpa något som skulle kunna ta död på skiten som troligvis redan hade börjat gro i magen på mig.
Gissa vart det låg...
Bara att klättra tillbaka över Mount Everest för andra gången på en dag, denna gången i något högre fart.. bara för att få reda på att dom inte hade någon sådan medicin..
Det enda som ploppade upp i mitt huvud var whiskey. Så nu, med två 6or whiskey i magen, som förhoppningsvis är lika dödliga emot Salmonellabakterier som dom smakade, sitter jag här och hoppas på att skiten inte ska ta hus i helvette. Bokstavligt talat.
Inte mycket mer att göra än att käka en glass och vänta..
Liten trekk i full resemundering..
-Go that way, and when you reach the beach you turn left, up the small hill and down on the other side. Your there!
Det lät ju inte så farligt enligt den tyske killen i skägg och klätterutrustning. Så.. Vi traskade på..
Eftersom vi hade våra tunga ryggsäckar på oss och det var stekande hetta gick vi tysta och kollade ner i sanden. Sen tog sanden plöttsligt slut. Jag höjde sakta blicken. Höjde den lite till.. Ännu lite till.. Tillslut kollade jag nästan snettuppåt bakåt.
-SMALL HILL?!?! THIS IS THE FUCKING MOUNT EVEREST FOR FUCK SAKE!
Äntligen påväg nerför igen.
Det var inte mycket mer än att börja klättra. På vägen mötte vi ännu några hurtiga klättrare som skuttade fram och tillbaka upp och ner för Everest som bergsgetter. Alla fnissade lite åt de snåla backpackerna som inte kunde punga ut 10euro för en båt runt berget.
-Fucking germans.. Tänkte jag tyst för mig själv..
Så var äventyret slut där. Nej. Tysken glömde även berätta att den lilla minihajken även avslutades med en tunn grottpassage där man var tvungen att ta av sig väskan och skjuta den framför sig för att komma igenom.
Small Hill and then you are there.. MY ASS!
Dr Okey..
Därför bokade jag och Lindsay varsin båtbiljett runt mellan öarna för att sedan möta upp henne igen på Kog Pangang för full moon partyt. Vi skulle resa klockan 11 på morgonen. Men..
Redan på dagen innan märkte jag på Lindsay att hon började bete sig lite konstigt. Hon klagar aldrig men jag kunde se att hon mådde dåligt på något sätt. Jag frågade och frågade men hon sa bara att det var okej och att hon va lite orolig i magen. Hon gick till pharmacyt och fick några antibiotikatabletter, det får man för allt här nere, och vi hoppades att det skulle bli bättre tills dagen efter.
Men när jag vaknade på natten låg hon ihopvikt av smärta i ryggen och i magen och varje gång hon andades kved hon till av smärta.
Vi sov inget mer den natten och tidigt på morgonen gick vi till sjukstugan på Phi Phi bara för att få veta att doktorn var på semester så vi var tvugna att åka till det internationella sjukhuset i Phuket. Bara 3 timmar åt motsatt håll emot vad vi hade planerat.
Jag pumpade Lindsay full med panodil och fick med nöd och näppe upp båda våra två stora ryggsäckar och en liten på axlarna och staplade iväg emot båten.
Tre timmar senare var vi på sjukhuset. Där fick vi möta Dr Okey.
-Okey, back pain okey? Han pekade på Lindsays rygg.
-Yes, in the back, but also in my stomach..
-Okey, okey.. Stomach okey.. Headache okey?
-No, but a little nauseaus..
-Nauseaus okey..
Och så vidare... Jag hade ännu en gång stora problem att hålla mig för skratt och ännu större problem med hålla räkningen på hur många gånger Dr Okey sa Okey.. Slutade räkna vid trettio och fokuserade hårt på kameran istället. Lindsay var ju ändå i grova smärtor så jag ville ju inte börja fnissa allt för mycket.
-But these tablettes I got from the pharmacy, are they useless? Hon visade upp tabletterna..
-No No okey.. Very good tabletts okey..
-So I Should keep on taking them?
-No No Okey.. Very good tablettes okey.. If you have pain in throuth okey.. Han log förnöjt över att han hade lyckats förmedla något över det oförståliga språket engelska..
Pharmacyt hade helt enkelt bara gett henne tabletter emot halsfluss. (Tänk på det alla turiuster i Thailand)
Ett kissprov och ett blodprov senare fick vi i all fall reda på att hon hade en ganska kraftig infektion i högra njuren och en lindrigare i pissblåsan. -Antibiotika i 10 dagar okey! Varav de första skulle vara i droppversion okey!
Jag hade alltså 45 minuter att leka med sjukhusleksaker som rullstolar och stetoskop medan hon låg ochh fick dropp.
Wiee!
En ny fråga till alla sjuksköterskor därute som läser denna bloggen, jag vet minst två. Dagen efter när vi skulle ta droppmedicinen igen i sjukstugan på Koh Lanta så fick dom den inte att fungera. Det ville liksom inte åka in i handen. Så dom bara sög in all dropp i fem jättesputor och sprutade in dem i droppsaken i hennes hand. Istället för 45 minuter tog det fem. Kan det vara nyttigt?
Will Smith, jag ska hjälpa dig!
Jag förstår Will. Jag vill också börja kriga emot allt som har med dataintelligens/datorer att göra. Eller rättare sagt allting med sladdar och el i. Dom är helt klart sända ifrån satan och bara här för att göra mitt liv till ett helvette! Om jag bara hade fått vara med i "iRobot" hade jag vart bra mycket råare och sadistisk emot dem än Will.
Sitter nu på det tredje internetcaffet i rad som inte har en enda usbport som fungerar. Jag menar, 8 datorer, minst 3 usbportar i varje. OCH INGEN FUNGERAR! Hur är det ens möjligt?
Efter vad jag läser på Martins blogg ser det ut som om han är näst i led på att hjälpa mig att skrota alla datorer!
Ska nu leta upp Internetcafe nr 4, om dom har en dator som kan göra det en dator är tillför kanske jag får tillbaka min bloggkreativitet och lägger upp ett inlägg. Om inte... ..kanske jag går och badar istället.. Hemska tanke!
We are with you Will! Me and Martin will kill them ALL!
We are on "the Beach" -Beach Bitch!
Ingen Mowgli.. Ledsna.. Jag tatuerade in Mowgli i Leias hand så nu e han alltid med!
Vi har för det mesta bara chillat på stranden och haft det gött i solen men vi har även hunnit med en övernattningsbåttur. 24h ombord på AbraCadabra rekommenderar jag alla som ska till Phi Phi.
Det är en Italienare som heter Ricky som äger båten och hans pappa lagar maten. Jättefin mat, riktigt trevliga människor, turkosa vatten, 4 olika sträder, varav en är den där Leonardo DiCaprios the Beach filmades och mat ifrån en Italiensk kock. Mumma!
Kapten Ricky.. Är ifrån Italien men har bott i Thailand 12 år. Han talar flytande thai och var undervattenssvettsare innan han köpte AbraCadabra. Riktigt schysst kille!
Jag och Jukka hoppar precis som dom gjorde i filmen..
Förlåt alla kvinnor..
Ingen ide att ni säger emot! Jag talar efter år av erfarenhet. Jag arbetar som trädklättrare/trädfällare hemma och kör bil säkert fem timmar om dagen. Hade alla våra kvinnliga kunder bara genast gett luren till sin man/son/granne/bäbis hade det bara vart tre.
-Så kommer det en högerkurva..
-ok..
-Och nu kör du på en raksträcka va?
-jepp..
-Bra.. Då ser du ett rött hus.. På höger sida.. Rosa gardiner..
-Jess. Bra! Är det där du bor?
-Hihihihi Nej!..kör bara vidare på raksträckan.. Men var inte gardinerna fina?..
-suck.. jo.. Hur långt är det kvar?
- Inte långt nu.. Ta höger i Korsningen.. gör du det? bra! sen kör du kanske tre minuter.. Har du gjort det?
-mm..
-Ser du en röd lada?
-Jess! (Snälla säg att det är här!)
-Men åååååååh då har du kört för långt..
..Klick..
Jag lägger på telefonen. Stannar bilen. Går och hämtar en motorsåg ifrån flaket. Kapar huvudet på mig själv..
Bangkoks flygplats..
Jag lämnade Kambodja vid tretiden den femtonde för att flyga till Phuket med en mellanlandning i Bangkok. Med all väntetid tog resan kanske nio timmar. Väl i Phuket skulle jag möta upp med Lindsey och Leia i Patong.
Vi hade talats via facebook och dom skrev att det vara bara att komma till Chiang Hotel. Det ligger typ lite till höger om stranden. Vid ett hus med blåa knutar osv.. osv.. Gött att dom i alla fall lämnade namnet på hotellet till mig.. Bara att säga det till taxin..
Vet ni hur många Chiang Hotel det finns i Patong?.. Noll!
Däremot finns Chiang Club Hotel, Chiang Hostel, Chiang Backpackershome, Chiang Inn, Chiangchillichang och Chiang Club Hostel Backpackershome Inn..
Efter nio timmar flyg och flygplats, 45 minuter taxi och två timmar leta Chiang Hotel bak på en moped hittade jag tillslut rätt.. Två blondiner som trodde att jag var död stod där och väntade.. Jag förlät dem ganska snabbt dock.. Gratis mat är ett tips till alla som har en grinig Nils på halsen..
-Pappa, kan du köra fram moppen?
Asien är väldigt olikt Sverige. Det säger jag till mig själv ungefär 12 ggr om dagen.
Som till exempel när vi var på dykkurs på Koh Tao och de höll på att bygga ett hotel på andra sidan gatan ifrån vårt rum. Byggställningarna här i asien är för det första alltid byggda i bambu och för det andra ihopsatta med små repstumpar. Känns inte riktigt som om det hade blivit godkänt av arbetsmiljöverket hemma i Sverige.
Killarna som arbetade med att bygga hotellet höll som bäst på med att vincha upp säckar med betongpulver till översta våningen när vi var och övningsdök i poolen 20m bort. Jag hade mycket svårt att koncentrera mig på instruktören. Dom hissade upp säckarna tio och tio, och det är typ 20kg i varje, på ett litet rep som troligtvis hade maxbelastning på 60kg. Ställningen dom vinchade med var självklart gjord av bambu och jag hade inte velat hänga min egen kropsvikt i den. Den var desutom väldigt trång så när dom hissade upp lasset så var en kille tvungen att stå rakt under och hålla i ett rep så att det inte gungade in i bambu-plockepinn-ställningen.
I medel tror jag att dom tappade vart sjätte lass eller så. Killen under hoppade bara undan när 0,2 ton kom farande från en höjd på 15m och började genast lasta om dem på flaket igen.
Hade inte fungerat i Sverige.
Familjen Olsson-Johansson påväg till familjemiddag hos Moster Ewa och Mamma-Nils har vart på Ica Maxi och köpt kyklingvingar.. NOT!
Eller som när jag var femton och körde moppe. Om jag inte hade på mig hjälm eller om jag skjutsade någon var sannolikheten att vi skulle bli förlamade, tappa ena benet eller dö runt 110%.
I Vietnam är det 200%skatt om du köper en bil och nästan ingen har råd. Familjen har helt enkelt en moppe istället.
Storhandla på Maxi, 18 kassar mat? Ta moppen..
Till IKEA och köpa en säng? Ta Moppen..
Jag kan verkligen INTE tänka mig mamma ropa -Kan du vara snäll och köra fram moppen älskling? Moa, Nils och jag väntar här vi dörren så länge.. till pappa på Julafton när vi ska på släktmiddag.
Bye Bye Kambodja..
Som vanligt är det lite sorgset att lämna ett land och alla människor man träffat här men det är det är del av att vara på resande fot och nu börjar jag faktiskt vänja mig.
Här i Phnom Penh var ju min första del på resan helt själv och det har fungerat jätte bra. Har blivit riktigt bra kompis med dom som jobbar på hotellet och börjat varje dag med 2h pool mot han som står i receptionen. Alla här har bett mig komma tillbaka och det känns jättebra.
Världen är liten och en dag stötte jag på Katrina och Kelsey på stan. Lämnade dem för mindre än 5 dagar sedan och redan stalkar dom mig igen.
Katrina och Kelsey igen.. Stalkers!=)
Dom sista två dagarna har jag hängt lite med fyra svenska killar ifrån Umeå. Dom har en egen blogg som alla fyra delar på. www.fourtops.se Vi var ute och letade efter ställen att spela poker på. Hittade ett enormt Casiono, men tydligen är poker inte så stort i Asien. Alla spelade bara roulette och baccarat på ganska hög nivå dessumtom så vi skippade det. Jag förlorade dock 2 dollar på en enarmad bandit och en av killarna vann fem dollar på en annan.
En av dom skönaste karraktärerna som jag möt än så länge är Hippie-Tim. Han är ifrån Berlin och tar sig fram på cykel.
Han sover i tempel och hos lokalbefolkningen.
-But I dont need a bed every night, han pausar och kollar ut i luften i typ 2 minuter helt tyst.. I have a hammock. A little risky here thought with all the landmines. Läspar han fram på en mycket tysk accent.
Hippie-Tim!
Han duschar inte efter 207km cykel ifrån Siem Riep till Phnom Penh för att saltet som är på hans kropp gör så att han slipper spendera pengar på myggmedel.
Han dricker inte Alkohol.
-It is very not good for you you know.. Ännu en tvåminuterspaus mitt i en mening. Jag jobbar hårt för att inte börja skratta.. -Unhealthy.. Läspar ännu mer.
Han röker konstant och varannan cigg är det brajj i.
-It calms me down after bicykling.. Säger killen med en puls på ett slag varannan minut..
Hitler, Stalin, Idi Amin och Pol Pot
Pol Pot är skyldig världen och framför allt Kambodja mellan 1,5-2 miljoner liv. 98% kambodjaner och om man tänker sig att det på den tiden inte bodde mer människor här än i Sverige kan man tänka sig att mellan var tredje och var fjärde människa i Kambodja fick sätta livet till under hans regering The red Khmers år 1975-1979.
Det är det som är det värsta. Det är inte ens länge sedan. Jag menar det är ju inte många som lever och kommer ihåg andra värdskriget särskilt bra. Alla över 30 år här levde när han styrde och måste ha haft det förjävligt.
Ett torn med döskallar är uppställt mitt ibland massgravarna.
Pol Pot var en student i sin ungdom som fick ett stipendium att studera i Paris. Där snappade han upp ordet kommunist och bestämde sig för att bli det. Mer och mer radikal flyttade han sedan tillbaka till Kambodja och gick med i de röda Khmererna. 1975 störtade dom Kungen ifrån sin tron och tog över makten i Kambodja.
Pol Pots ide var att alla skulle leva jämställda på en stenåldersnivå utan utveckling, utan städer, utan utbildning och utan export och import. Inga klasser inga problem. Eller?
Så han började med att döda alla högutbildade, sen tog han alla utbildade över huvudtaget, sen tog han alla som bar glasögon, alla som kunde något annat språk, alla som var politiskt aktiva, alla han trodde var politiskt aktiva och sen bara en hel massa till bara för att han kände för det. Han dödade kvinnor, män, barn och till och med bäbisar.
The Killing Fields. Massgravar.
Han tog alla människor som bodde i Kambodjas städer och bara slussade ut dem på landet. Folk hade givetvis ingen kunskap om bondelivet och heller ingen skörd från förra året, så man svalt ihjäl.
Helt utan hänsyn och på det grövsta sätt torterade han och mördade. Några historier som jag fick berättade för mig igår när jag var och kollade på the Killing Fields och S-21 är till exempel; Man kastade spädbarn i luften för att sedan fånga dem på gevärstbajjonetten. Eller bara ta dem i fötterna och drämma dem in i en trädstam. Man grävde stora massgravar utanför Pnom Pen där man slängde döda och levande människor i högar på varan för att sedan hälla syra över dem, dels för att få bort stanken och dels för att få död på de man råkat slänga i som fortfarande var vid liv.
S-21 var fram tills att Pol Pot tog över en högstadieskola mitt inne i Pnom Pen. Men nu när ingen fick gå i skolan så förvandlades den praktiskt om till ett koncentrationsläger. Man förvarade så kallat misstänkta motståndare där, man torterade folk där och man dödade folk där.
En före detta skola som förvandlades till tortyrkammare och fängelse för så kallade ´misstänkta´.
S-21 står kvar nästan precis som de lämnades 1979 då Vietnam störtade Pol Pot. Riktigt, Riktigt obehagligt ställe men jag rekomenderar definitivt alla som ska till Pnom Pen, och inte är jätte känsliga, att åka dit.
Att få någonting gjort..
Men tiden går så sjukt fort. Jag vaknar oftast ganska tidigt. Går ut till restaurangen och käkar frukost. Tänker att jag kan ju spela lite pool med servitören medan jag äter. VIPS! klockan är två på eftermiddagen. Blogga lite, facebook lite. VIPS! klockan är fem Och jag har inte ens hunnit med Lunchen än. Sen när jag väl fått i mig lite mat träffar jag givetvis något nytt kul gäng som jag vill hänga medoch VIPS igen, så var dagen över.
Så därför hade jag som sagt skrivit en lista.
-Kolla in Killing Fields (Massgravar som Pol Pot och hans medhjälpare grävde under 1975-1979)
-Kolla in en skola som Pol Potta byggde om till tortyrkammare
-Köpa ett usbminne så jag kan spara alla bilder nu när jag lämnat Martin och hans laptop
-Lägga in trailerpark boys i Ipoden (Sjukt roligt och bra busstidsfördriv)
-Klippa mig
-Meditera över vart jag vill härnäst
-Köpa en biljett dit
Just nu har jag bara klippa mig kvar. Så jag har vart riktigt duktig. Men det har inte varit lätt. Både psykiskt och fysiskt.
Ensam..
Lite deppigt såklart att vara helt själv för än så länge har jag inte hittat några nya kompisar här i stan. Har i och för sig bara vart här en halvtimma men jag tycker ändå ni läsare har ett ansvar att hålla mig sällskap. Kommentera mera för detta är all svensk kontakt jag har nu!
Peace!
Karma krasch!
Kelsey och Katrina redå att hoppa på båten..
Men, väl i land hände det som inte får hända. Som jag skrev tidigare så ollade jag Ankor Wat i brist på kunskap om ollningsetikett, så mitt karmakonto förlorade 1100poäng. Visst har jag gjort en del bra gärningar i livet, men hur god jag än varit så är ett bakslag på 1100 päng på en dag mycket kraftigt. Jag hade inte råd att förlora en enda poäng till.
Då börjar jag skratta åt en kille med förlamade ben. Fan! JAG VISSTE INTE! Han kollade på mig och skrattade där han låg och guppade med sin flytväst i vattnet. Hahaha, jag skrattade artigt tillbaka tillbaka, antog att det bara var Mohawken eller nått som roade honom. Det brukar nämligen hända. Sen slutar han skratta och kravlar upp på stranden. Liksom drar sig upp med armarna. Jag fattar inte varför men antog att han höll på med någonslags teatershow där han skulle föreställa Robinson Crouse som flyter iland på en öde ö. Jag flabbar vidare.. Han skrattar inte nu utan ser allvarlig ut där han kämpar upp för stranden genom att bara använda armarna.
Shit! Killen går verkligen in för den här rollen=) Ska bli kul att ta en öl med honom senare, en ny Martin med en massa historier och roliga karaktärer på lager.
Jag fortsätter att skratta.. Gapskrattar nästan nu för det ser ut att göra riktigt ont när han väl kommer till gräset.. HAHAHAHAHA! Hur länge ska han hålla på egentligen, börjar nästan bli lite väl mycket.. hahaha ja, jag har fattat du e strandsatt, hahaha Robinson Crouse hahaha.. jag fattar.
DÅ! Då, ser jag den. Rullstolen. Hans mål är en rullstol som står och väntar på honom en bit upp på stranden. Jag slutar genast skratta. Han ser argt på mig. Samma min som förut, men nu inser jag att det inte är Robinsons min. Det är Katchakaplis min. Han är ifrån japan och föddes med en förlamning som sträcker sig ifrån midjan och ner.
SKIT!
-Jaha, säger jag till Kelsey och Katrina efter att jag har förklarat situationen.
-All I mean is that, dont be suprised if I fall down dead today.. A cocconut in the head, drowning, dangerous snakebite, landmine. Its 99% sure that it will happend. Im now 3000 point back on my Carmaacount.
Sitter och skäms..
Men Karma var faktiskt mer förlåtande än jag trodde. Eller så sköt hon bara upp straffet lite för allt som hände var att alla rum på hela ön var bokade. Inte en enda säng kvar på hela ön. Men det var inte värre än så att vi fick en vacker dagstur till en paradisö och när vi tog båten tillbaka kände vi oss rätt nöjda i alla fall. Jag menar, jag var ju bara glad att jag fortfarande var vid liv. Hoppas jag får ett par dagar till..
Vi avslutade dagen med en riktigt mustig pizza i solnedgången.Och Ted bara fortsatte att sjunga "-Vilken härlig dag" inne i mitt huvud.
Ja just det ja. Karma tog även mina nya shorts. Men det känns ändå som om jag kommer få något hårdare straff inom en snar framtid..
Bamboo Island
Igår var det full moon Party idag är det Bamboo Island! Trodde jag hade en timma kvar men det visade sig vara 4 minuter så inget bloggande idag! Måste springa!
En skylt..
Den här skylten, som sitter i glasdörren till motsvarigheten i Kambodja, har jag dock aldrig sett. Är pistoler okej i Sverige då eller?
Min andra tanke var.. Shit, vilka har pistoler på sig utanför affären.. Kollade mig snabbt omkring och bestämde mig för att det nog var säkrast att stanna inne i affären för alltid. Bor här nu, vid leksakavdelningen.
Problem.. Eller e det verkligen det..
- Va e de med.. pust.. flås.. dig idag då?
Han börjar strecha medan han studerar mig där jag sitter och chillar på stolen utanför bungalown och lyssnar på Dave Matthews Band.
-Va? Hur så?
Han hade bara vart där i 2 sekunder innan han frågade, så jag fattade inte hur han hade hunnit registrera att jag va lite opepp just idag.
-Käften. Flås.. Jag ser ju att det e någe fel. Stön.. Säger han medans han pustar och stånkar och räknar hur många armhävningar han är på.
Jag kan inte låta bli att le. Rakt på sak är det som gäller, som alltid!
-Nä men jag känner mig bara lite opepp idag..
-Nils.. Va har du för problem?
Eftersom jag vet att jag måste svara något eftersom han inte kommer ge med sig, så försöker jag tänka ut vad det är som bekymrar mig.
-En massa smågrejer bara, min bok som var den enda dom hade på svenska handlar om en kvinna mitt i livet och är värdelös.. Han kollar skeptiskt på mig. Fan jag måste komma på nått bättre.. Jag har lite ont i halsen.. funka inte.. En flisa i tån? Inget medlidande.. Tror jag måste ta en massage sen, för jag e skitstel i ryggen efter bussturen igår, du vet ju att jag var den enda som fick en stol som inte gick att fälla.
Martin tar ett djupt andetag och jag väntar på en långt utlägg om hur bra jag egentligen har det.
Men istället lyfter han bara armen och pekar rätt upp. Jag som redan hade stängt av mina öron för kommande utläggning fattar inte vad han håller på med. Jag kollar upp. Blå himmel..
Han pekar på Solen.. Han pekar på Stranden 300m bort.. Han pekar på Bananafruitshaken framför mig..
Jag börjar fatta vad han håller på med och vi börjar le båda två.
Bungalown, sanden, min musik, på väggen (jag låtsades som om jag förstod men var senare tvungen att fråga vad som var bra med väggen? Ingen klocka såklart..), på biljetten till en fisketur vi ska på och så vidare. Sen gick han bara in och duschade.
Alla mina problem var borta och jag bytte till en bättre låt i öronen, log för mig själv och tog en sipp av min fruitshake..
Som Rastafarin på youtube säger ; It´s a good life!
Catch up!
1. Jag och Mowgli åkte i en buss med en kille som hette Slimzam till Cu Chi tunnlarna utanför Saigon. Slimzam var en tourguide men drömde om att slå som sångare. Därför berättade han först lite om vad vi skulle se på touren,. (Gångar i marken, vapen och föredetta krigsdrabbade ställen) sen sjöng han en sång. Sen berättade han lite till och sen sjöng han igen. Han sjöng på en mycket svårförståd Vietnames-Engelsk brytning och mycket, MYCKET, falskt. Denna gången var falsksången ingen plåga dock, utan bara hysterisk rolig. Efter sammanlagt 15 min fakta och 30 minuter sång, kippade hela bussen efter andan i djupa skratt attaker.Slimzam tog det som beröm och uppmanade även oss turister att ta micken. Konstigt nog gjorde ingen det.
2. Martin och Sarah kom till Saigon och mötte upp oss. Vi firade Martins födelsedag på the blue gecko och Apocalypto. Jag och Martin hade dancebattle inför 34 japaner, en korean, en vietnames och en hund. Säg inget till Martin men jag lät honom vinna efter som det var hans födelsedag. Kanske.. Kanske inte..
3. Jag fick säga farväl till Mowgli. Våran restid är över för denna gången men jag kommer alltid komma ihåg, tubingen, våra kanadensiskor, waterpuppetshow i Hanoi (som jag sov igenom), mowglinator när han rullar runt på marken och leker persika, tårar till titanic, mm,mm. Sorglig farväl men vi kommer ju ses igen för Alingsås är ju inte riktigt på andra sidan världen.
Slutet på ännu en era.. Bye bye Mowgli
4. Jag, Martin och Sarah tog bussen till Siem Riep.
5. Martin glömde kameran på bussen. Martin ville dö. Martin ville döda. Martin ville stänga av halva sitt liv, dvs bloggen. Det tog en mycket förstående Sarah och en mycket försöka-göra-Martin-glad-igen-Nils 32 timmar terapi innan vi fick ur honom något annat än..
-Kameran.. snyft.. Min kamera.. snyft..
6. Martin gick ut och letade ny kamera. 39 dagsbudgetar senare kom han tillbaka med en fin liten silvrig sak och en nytänd låga i ögonen.
7. Vi gick upp klockan 4.30 på morgonen för att se solen gå upp över Ankor Wat. WOOOOOOOOW. Inte alls värt det! Kunde likagärna sovit tre timmar till och sen kollat runt på alla tempel. Solen är precis lika vacker varje gång den går upp.
8. Eftersom Martin ständigt briljerar om att han har ollat Sidneys operahus och Ayers rock, ville jag vinna över honom och sprang fram och trodde han skulle bli jätte imponerad när jag hade ollat Ankor wat. Det blev han inte.
Jag fick gå tillbaka till ruta ett som ollningslärling.
-Det fattar du väl att du inte kan olla heliga saker! Martin lägger armarna i kors som en besviken pappa..
-Men du ollade ju Ayersrock... Den e ju helig för abourginerna... Jag försöker finna stöd..
-Ja det gjorde jag, men då frågade jag först.. Då e de okej! Skarp ton. Har du frågat någon munk om de är okej att du nuddar temlet med toppen av din penis?
Svagt viskande.. näää...
Så istället för ett äg, förlorade jag alla karmapoäng jag hittils skrapat ihop i detta jordeliv och när jag dör kommer jag återföddas som en råtta eller nått. Skit!
Köpte i och för sig mat till sex gatubarn häromdagen, men jag tror inte att det väger upp en ollning av ett 1100år gammalt tempel på långa vägar. Barnen var ju bara typ 19 år tillsammans. 1081 år kvar att gottgöra för.. Skit igen!
ollat.. med min liv efter döden på spel..
9. Ikväll har vi vart och blivit masserade av blinda handikappade. Riktigt speciellt! Rekommenderar jag alla som kommer till Siem Riep att testa på! Jag är mör i hela kroppen nu.
10. God kväll på er alla. Nu ska jag kolla på en film!
Stöd Martin!
Och nu har han förlorat det största kugghjulet i hela maskineriet. Han har förlorat det som ligger han närmst om hjärtat. Den sak han har spenderat timme efter timme med. Den han har fyllt gigabyte efter gigabyte med på sin hårddisk. Den som har gjort alla hans 150 olika sketcher och klipp som finns på youtube och ytterligare 300 som inte finns där än. Den som har gjort '"Nils och Martin i Asien" serien möjlig.
Videokameran är borta! Den blev stulen/glömd på bussen från Pnom Pen till Siep Riep.
Fatta hur nere Martin är! Han funderar helt ärligt på att hans 1161:e inlägg på bloggen ska bli hans sista! Gå in och stöd honom med en kommentar nu!
http://cmj.blogg.se/
2009 började riktig bra!
Efter att jag och Mowgli kommit över vår Vietnamkriget-museum-depression så gick vi ut på stan för att möta upp med lite folk. Halva Saigon var ute på gatorna och det betyder runt 3 000 000 pers så det var rätt trångt. Tillslut hittade vi i alla fall Katrina och Kelsey, två tjejer ifrån Kanada, som vi har stött på lite här och var på denna resan.
Meningen var att vi skulle dra till dom brittiska killarnas hotelrum för att förfesta, så vi köpte en massa öl, men vi hittade aldrig dit. Så, eftersom vi är snåla backpackers gick vi fyra, till deras rum och drack istället. Riktigt trevligt. När det började närma sig elva så var ölen slut och vi var redå för stan. När vi kom ut på gatan var det helt sjukt. Jag skojar inte om jag säger att hela den största gatan i området var lika knökad som det främsta området på en ullevikonsert. Folk var hysteriska.
En helt okej folkmassa att välkomna år 2009 med!
När vi hade vart i gröten i ca 22,5 sekunder insåg Mowgli att han hade blivit ficktjuvad på några hundra dong, och 3,8 sekunder senare var även Katrinas kamera borta. Blev ett litet avbrott i firandet men efter att Mowgli hämtat mer pengar och Katrina kommit över sin kamera var vi tillbaka i precis lagom tid för nedräkningen till 2009.
Överlägset den största nedräkning jag någonsin sett.
Katrina och Kelsey.. Han i bakrunden är troligvis en kamera rikare..
Efter tolvslaget gick vi omkring och snackade med folk i en stor nöjespark som dom hade byggt upp mitt inne i stan. Vi träffade två sköna amerikaner som hängde på och mitt i en folkklunga snubblade vi även på David. Israelen som vi fick in i en bastu i Na Trang. Som vanligt =). Det går inte att gå ut, utan att träffa nya eller gamla vänner. Efter att ha flängt omkring i en taxi, för att Kelsey ville till en nattklubb, i 1 timma. Haft snösprejkrig med Mowgli. Dansat i mitten av en riktigt riktigt stor trafikerad rondell. Snubblat in nio pers på ett femstjärningt hotel för att fråga efter sovsalar och diverse andra bra ideer så landade vi i parken igen.
Vi hade fest i denna rondellen.. Kändes som en bra ide just då!
När klockan slog fem hade vi alla drukigt så många öl att det till och med för amerikanerna blev svårt med engelskan. Jag och Mowgli pratade vid det här laget sämre engelska än två bush-vietnameser. En japansk tjej som gick förbi frågade om vi talade japanska. Så istället för att försöka mer så tog vi oss alla, utan att kommunisera med mer än händer och halsljud till närmaste matställe för en snabb frukost innan vi skiljdes åt.
Jag och Mowgli jobbade hårt för att kunna fira det Svenska nyåret klockan sex, men vi måste erkänna att vi misslyckades. Jag somnade i luften när jag var påväg emot min säng och Mowgli berättade att han precis han se att klockan var 5.45 innan han också slutade kämpa och gav upp.
Krig och död..
Igår fick jag och Mowgli en lysande ide!
-Ja vet! Eftersom vi inte har någonting att göra innan vi ska ut och festa ikväll kan vi passa på och bocka av krigsmuseumet ifrån våran to do-list!
-Ja det låter som en lysande ide! Wooho Nyår!
Vi gick in som två lyckliga pojkar ute på livets resa. Unga, solbrända och i våra bästa år. Förväntansfulla över att få se en massa gamla vapen och pansarvagnar, bomber och granater, pistoler och knivar. En snabbvisit på krigsmuseumet ifrån en helkväll med nyårsfirande!
Men vet ni vad.. Vapen och pansarvagnar, bomber och granater, pistoler och knivar används för att döda människor. Jag vet! Helt sjukt! Varför har ingen berättat det för mig?!?!?!!! Att se en stor bomb är coolt, men när dom har klistrat upp bilder på offren brevid, tar det liksom bort det roliga. Här kommer en kille som bara vill njuta av att se lite mustiga vapen och vips gnider dom in bilder på brännskadade och vanskapta barn så djupt in i ögonen att dom föralltid sitter fasthäftade inne i bakhuvudet.
När vi kom ut, tre timmar senare var vi bleka i ansiktet, kutryggiga och trötta, hade ont i kroppen och ville egentligen bara dö. Vi var svindeprimerade.
-Dom stackars människorna.. Viskade jag rätt ut till alla och ingen. -och Barnen.. Snyft.. Barnen..
-Fan asså.. suck.. faaan asså...
I världens sämsta partymode försökte vi alltså sedan ha kul och fira nyår. Det blev en helkväll till slut och vi hade riktigt roligt. Men aldrig igen, kommer jag gå på krigsmuseum samma dag som jag ska ut och festa.
